Länge sedan

2005-03-26  Ja, jag förstår att spänningen har varit olidlig: när ska Roger skriva någonting om trädgården igen? Jag märker det på drivorna av snigelpost och e-post som samlas på hallmattan, jag märker det på de trånande blickarna från alla som åker förbi ute på riksväg 603.

Nå, en liten uppdatering, då. Vintern har ägnats åt att driva upp trenne exemplar av en fuchsia. Sticklingar, faktiskt. Det har gått utmärkt till två tredjedelar. Kampen mot lagerns sköldlöss fortsätter. Och så har jag satt frön från någonting jag hittade i Julita förra året. Vete tusan vad det är, men hittills är det huvudsakligen grönt och tanigt. Vi får se.

Krokusen har tittat upp i söderrabatten, snödropparna vid tujorna och vintergäcken i den nyanlagda (förra året) österrabatten, i sandlådan. Vitlöken står på parad. Allt är frid och fröjd och planerna många. Mer om det senare.   –R

På begäran

2004-05-14  Min kära hustru tittade mig djupt i ögonen tidigare idag och viskade ömt: "Du skriver ingenting om trädgården, du är alldeles för slö." Huvva. Och så ville hon att jag skulle skriva skämtet "Ukama i ladan, den panpotatiske groddkämpen", eller något ditåt. Ja, det är alltid bra att veta vad man ska skriva innan man sätter sig ned vid tangentbordet.

Det händer faktiskt saker ute i trädgårdslanden, märkligt nog. OK, det är inte helt överraskande att saker sprutar ur marken så här års, men Amanda (som idag har krupit flera meter på kommando - uppmaning, föredrar jag egentligen att kalla det) ställer en del inte helt oresonliga krav som dessvärre sätter en hel del käppar i skottkärrshjulet. Icke desto mindre har jag hunnit med att knåpa ihop fem stycken lådor modell större, upphöjda odlingsbäddar, av det spillvirke av grövre slag som vi har haft liggande uppe på uthusvinden. Har jag riktig tur kan jag ta en bild av dem senare idag och lägga in som illustration.

I lådorna har vi inte hunnit sätta så förfärligt mycket. Broccolon är där, och de tre morotssorterna som vi rekvirerade genom medlemskapet i Sesam, och en del annat också. Potatissorterna Ukama (där kom den igen) och Rocket också, trevligt donerade av Inger. Kontrollerat utsäde, dessutom, jo man tackar.

Något som har kommit långt är alla vilda projekt i fantasin. Vi ska ju exempelvis förfärdiga en sorts fönsterhöghus för en okänd växt, och till det har jag i alla fall sett ut några gamla fönster och reglar, och de förodlade rosenskärorna (Cosmos bipinnatus, för den intresserade) har hamnat i ett nytt hål i gräsmattan på framsidan, tillsammans med, låt se, rysk martorn i alla fall. Snart får de sällskap, i fröform, av gurkört och en mexikansk taggboll, som heter något annat som undslipper mig för ögonblicket. Det ska bli ett sjok av höga växter som omgärdar det alldeles för tunga klippblock som jag i flera års tid nu har försökt bända upp ur potatisåkern. (Jag tror jag tar bilen till hjälp; lite nytta ska man väl ha av dragkroken, ändå.) Och alla perenner vi har köpt på oss har åkt ner i backen; jag önskar att Molle ville sätta ner de små skyltarna som följer med, de som talar om vilka växter man faktiskt har köpt och ömt vårdar, men det vill hon inte, för hon hävdar att i alla fall hon kommer ihåg vad de är. Pyttsan.

Ja, osammanhängande pladder blir det, bara för att man får höra att man är slö som inte skriver när man blir tittad djupt i ögonen. Men det är väl det som är kärlek, antar jag: att pladdra blint och osammanhängande och säga något om p-piller och rökning och att vara i trettiofemårsåldern. Väl?   –R

På tussilagojakt

2004-03-18  När jag tittar ut genom fönstret upptäcker jag vad som synes vara den första verkliga vårdagen. Den snö som ligger kvar har förskrämt trängt ihop sig i drivor i hörn som ingen människa frekventerar, bara snöröjningsmaskiner, men tendensen är tydlig för varje kännare av snösläktet: festen är slut för den här gången. Nu återstår snödagens backfylleångest och sedan minst en hel gröntrist arbetsvecka innan försöket börjar igen.

Nå, vi har i alla fall planerat att gå en promenad som vi inte har förmått gå tillsammans under hela vintern, den runt kalhygget. Och det är spännande för botanikern in spe, för längs den grusväg som löper en bra bit runt promenadvägen finns det en särskild backe där tussilagon verkar dyka upp tidigare än någon annanstans, åtminstone här runt omkring. Vi brukar ta ett lagom antal bilder på dem också och lyckönska varandra att vi har tagit oss igenom ännu en vinter med ackuratess och glåmighet.

Uppdatering: ja, nu har vi varit ute och spankulerat med bebisen huvudsakligen på Molles mage, och vi tvingades konstatera att snöfallet har varit alldeles för ymnigt och rikt de senaste månaderna för att farfara skulle ha orkat sticka upp huvudet. Men vi fick i alla fall glädja oss åt att Amanda fick sin första termosmåltid ute i det fria. Hon såg tämligen förvånad ut, och jag påminde henne med allvarsam röst om att hon nu förde vidare en tiotusenårig (mer!) god, mänsklig tradition. Hon såg lite tvivlande ut i sin fleecejacka och dunpåseskor, men verkade åtminstone hyfsat intresserad av fjolårets vissnade löv. Amandas första kalhygge!    —R

Sköldlössens återkomst

2004-03-16  Det var då själva … Sköldlössen ger inte upp så lätt. Jag blev tvungen att ta till nästa metod. På nätet hittade jag den gruvligt inhumana metoden att blanda en liten dutt T-sprit med en liter såpvatten. Med denna dekokt vidtar man sedan följande åtgärder: 1: Skrapar bort eventuella sköldar från ett blad med en kniv. 2: Rengör bladets ovan- och undersida med en bomullsdudd doppad i vätskan.

Det låter kanske inte som särskilt ansträngande arbete, vare sig intellektuellt eller kroppsligt, men då har du inte förstått hur många blad en växt brukar ha. Man måste nämligen gå igenom samtliga. Det intellektuella storverket blir då att hålla reda på exakt vilka blad man redan har pillat på och tvättat, något som inte är helt lätt när tvålspritblandningen skvätter omkring. Den kroppsliga ansträngningen är väl inte så stor i joule räknat, men det tar sina modiga fyrtiofem minuter i alla fall. Och framför sig har man den mycket troliga händelseutvecklingen att man blir tvungen att göra om proceduren både en och två gånger.

Men bladen blir i alla fall rena. De riktigt lyser av renhet, faktiskt.

En lite gladare sak att berätta om från trädgården är annars att vårens första krokuspar har bildats på husets södersida, denna oas som värms upp först av allt under året och som skuggas av ett lönn/rönnpar under sommaren så att den inte förbränns. Vi, som svinskiten sa, har för avsikt att gräva upp runt huset och dränera, så vi får ett väldigt sjå att rädda de växter som vi vill behålla, men än så länge kan vi i alla fall undvika att slå på vårens budbärare.    —R

När som sköldlössen böja sig för kniven

2004-03-05  Min mormor hette Lager i efternamn som ogift. Det var visserligen inte därför jag föll för lagerbusken jag hittade i Lindesberg, men det förtjänar i alla fall att nämnas. (Mormor hette Pihl som gift, men för det projektet krävs nog ett smärre vattendrag.)

Den som till äventyrs inte besitter kunskapen ska veta att en lager inte tål att övervintra utomhus i det svenska klimatet. Den ska odlas i kruka, men kan stoppas ned i jorden utomhus om senvåren och få njuta av sommaren; då måste den grävas upp innan den blir alltför frostnupen, stoppas ned i en kruka igen och förmås att trivas på ett relativt mörkt och svalt ställe.

Det fick den här lagern också göra. Till sällskap hade den en stor ruska rosmarin, som snart började förete tecken på att inte må särskilt bra. Efter ett tag hade den tynat bort, och även lagern började visa matthetstecken. Grånande blad, en klibbig beläggning. Molle upptäckte till slut sköldlössen.

Ark. Sköldlöss. Efter att ha gjort inte särskilt omfattande efterforskningar på nätet har jag nu reda på att sköldlöss företrädesvis sätter sig på undersidan av krukväxters blad, nära bladnerven, och långsamt men effektivt tar kål på sin värdväxt. Meningen med det kan man ju undra över, men jag antar att det i naturen är möjligt för lusen att ta sig vidare till nästa planta när den första har tappat sugen.

Den behandlingsmetod jag till sist fastnade för – den minst arbetssamma – var att med kniv skrapa bort lusens sköld och sedan badda stället där den har suttit med en bomullspinne doppad i T-sprit. Det är görligt när man har en växt med mindre än hundra blad, men än så länge vet jag inte hur effektivt det är; efter ett par dagar visar det sig vid ny genomgång av växten att nya löss har slagit ner sina bopålar. Förhoppningen är att lössen till slut inte ska kunna hitta varandra och föröka sig.

Jag är verkligen en glad och okunnig amatör i allt som gäller trädgårdsskötsel; ett av målen är dock att kunna vara självförsörjande på vissa områden. Vad gäller potatis har jag hunnit halvvägs (det är väl två kilo små exemplar kvar från förra årets skörd nu); vad vitlök beträffar skulle vi kunna börja sälja. Och det var meningen att lagern skulle ta sig och frodas. Vi får se hur det går; bomullspinnar har vi gott om, och ber man personalen på Konsum snällt, plockar de fram T-spriten ur gömmorna på lagret.    —R

När sista(?) snön har rasat i backen

2004-02-19  Det går förstås inte att avgöra så här i förhand, men nu börjar åtminstone jag hoppas på att vi går mot ljusare tider. Idag gick jag därför ut och inspekterade ägorna, och väl var det: det är faktiskt oerhört uppmuntrande även för en hobbyodlare att notera att de tidiga vårlökarna redan har petat upp sina gröna fingrar ur jorden. På husets sydsida visserligen, och förmodligen kommer ingenting att blomma på ännu en månad, men det är uppmuntrande.

Vintern har visserligen varit rätt njutbar, med mycket snö och lagom kallt, för det mesta. Den (eller maskarna) har sett till att de två stora komposthögarna bakom uthuset har sjunkit ihop till praktiskt taget ingenting. Lövkomposten är halverad i storlek. Men den ganska så stora asp som fälldes under en av vinterstormarna kan (vill, snarare) jag inte göra någonting åt förrän den sista snön har smält. Snö är i vägen, särskilt på de illa plogade trottoarerna i Björneborg.

Ur trädgårdssynpunkt finns inte mycket mer att konstatera. Jo, blåsippebladen under en av granarna är sin vanliga gröna färg, uppblandat med något gråliknande. Blåsippor till morsans födelsedag, kanske. Och återstoden av fjolårets lökskörd (vanliga gula lökar) försöker rymma från den mörka källaren. Liv är det i dem.    —R

När första snön har dumpit ner

2003-11-23  Ja, du läste rätt: inatt kom den första snön. Mycket vattnig och kall. Definitivt snö. Höstgrävningen av landet blev klar för någon vecka sedan; jorden vilade mörk och har nu fått gråa hår. Ett grävt land ser mycket prydligt ut på hösten. Det gör det då rakt inte på våren; då ser det bara trist ut, och det verkar som om ingenting någonsin kommer att vilja växa på en sådan kal och ogästvänlig plats. Nu är det ett under av ordning i ett omkringliggande kaos av oklippt gräs, gamla ruskor av höga som låga växter, nedfallna, bruna löv.

Jag skulle även ha fixat vinterkomposten. Även om vi är så lyckligt lottade att vi bor i växtzon tre (ett i Skåne och högre siffror längre upp i landet) har frosten en tendens att stöta bort komposterande djur ur sitt kyliga famntag, särskilt då maskarna. Därför är det helt nödvändigt att antingen köpa en frostfri kompostbehållare för alla slantar man skrapar ihop under sitt ensliga värv, eller gå ut till någon virkesstapel och banka ihop ett par bräder med spik, hammare och en god portion ögonmått. Det är inte ett företag man ger sig in på i första taget, åtminstone inte om man har gjort det förut; det är nämligen inte världens mest intressanta sysselsättning.

Men när lådan är färdigsnickrad är det bara att såga lämpligt stora bitar av det isoleringsmaterial man har valt och spika utanpå sin träkonstruktion. Det ska jag definitivt göra riktigt snart nu. Huruvida det går att locka upp maskarna ur den förmodligen hårdfrusna marken återstår att se; om inte, kommer de att få en rejäl skrovmåltid när våren killar dem under hakan och lockar till farliga möten med de första återvändande flyttfåglarna.    —R

Väderinsikter

2003-10-21  Molle hävdar emfatiskt att tjälen inte kan ha gått ned i backen så här tidigt på året. Det har visserligen hunnit vara en hel del frostnätter redan — kanske en vecka inalles — men för tusan bövlar, begriper jag inte att det tar längre tid än så för marken att glömma sommaren?

Må det, tänker jag medan jag räfsar området framför uthuset och svartbygget. Det går faktiskt över förväntan. Inga löv har frusit fast i marken ännu. De vill inte gärna väckas ur den höstslummer de har makat sig tillrätta i, men de kan knorrande förmås att flytta sängplats. Rhododendronbusken på framsidan, den som inte står dem i Sofieroparken långt efter, måste ha värmande omslag till sina frostnupna tår. Tre såll går det åt, fulla av ek-, hägg- och lönnlöv. Det bästa är ek, låter experterna veta, men något värmer väl de andra löven också.

Under året har jag läst både en och två böcker som lär ut kompostering, och efter sommarens framgångsrika experiment med en mer normal kompost (med gräs, strö, avslagen och färsk kärs och annat grönt) har jag känt mig redo att bygga en lövkompost. Man skulle kunna tro att löv är ett ypperligt komposteringsmaterial, men det är det inte. Efter tre års förvaring kan man gräva ned resterna i marken för att öka mullhalten; det är visserligen bra, men det måste till mer för att kunna få fram grönsaker som vinner pris.

Något bidrag ger det ändå, och för någon månad sedan byggde jag lövkomposten av tre långa störar och grönt, grovmaskigt plastnät. I botten lade vi den rönnbärsmalsangripna äppelskörden, och fem såll med löv senare är den full, två tredjedels manshög som den är och cirkelrund och stor som ett traktordäck. I vår lär det inte vara mycket kvar.

Men tjälen, då? Jodå, den hade faktiskt kommit. Beväpnad med spade går jag ut i landet för att vända jorden där vitlöksskörden blev rekordstor (jaja, det var första gången vi odlade vitlök), och när jag prövande sätter bladet mot marken hörs den omisskännliga klangen av metall mot något lika hårt, stenartat. Jag ställer mig på spaden, trycker till först lätt, sedan hårt. Marken ger vika; frosten har satt sig ned till tio centimeters djup. Om resten av landet ska spadvändas är det bråttom nu.    —R

När frosten har börjat bita

2003-10-19  De första frostnätterna tänker inte den här trädgårdsmästaren särskilt mycket på trädgården. Det finns ju alltid tid. Inte kan väl tjälen sätta sig i marken bara för att det är kallt om nätterna, när det är plusgrader om dagarna?

Det där har emellertid visat sig vara felaktigt. I år har jag därför åtminstone konstaterat att det snart är omöjligt att spadvända landet och att det brådskar något alldeles oerhört att ordna med vinterns kompostering, som är tänkt att ske ute i lindbersån.

Helt slö har jag inte varit. För några dagar sedan, till exempel, köpte jag tjugo svarta sopsäckar. Jag hade för avsikt att gå upp till det närbelägna stallet och vittja dyngstacken. Det gjorde jag för första gången i våras. Då var hästlorten tämligen obrunnen, och på ett par ställen i landet dök det under sommaren upp lite säd som hade överlevt transporten genom hästarnas magar. Pittoreskt och föga farligt för landet, tror jag. Den oerhörda mängd maskar som följde med lorten ansåg jag också bara vara bra för landet. Det är möjligt att rotfrukterna hade haft något färre maskhål i sig om de inte hade fått hänga med, men det är ju knappast möjligt att sortera ut dem.

Nå, nu åkte jag i alla fall upp till stallet med bilen — trött på att vandra fram och tillbaka med futtiga lass på skottkärran — och började fylla mina svarta sopsäckar med härligt välbrunnet hästbajs, blandat med sågspån. Grepen landade smaskande i myllan. Dyngmaskarna slingrade sig rödbruna och i hundratal i varje greplass. Och så fanns det de där roliga, vita, ledade, svarthuvade och rödprickade puppliknande sakerna, hmm, de påminner om något ur Invasion of the body snatchers ... Jag ryggade tillbaka. De vred på sig när de utsattes för den kyliga luften, slingrade sig, försökte desperat komma ned i den ångande skiten igen. Förmodligen var de larver av noshornsbagge (Xylotrupes gideon), som enligt expertisen ska kunna bli sex centimeter lång; jag tyckte dock att de såg ut ungefär som den lilla bilden till höger visar (klicka på den så blir den större och mer rysansvärd); det är ett exemplar av Dynastes hercules lichyi, Herkulesbagge.

Den stackars trädgårdsintresserades fascination av kompost minskar en aning vid anblicken av tjugo sådana monster.    —R