Molle och Roger Sjölander

2007-12-25

Ja, nu har vi nog haft en del skrivkramp, i alla fall på det här stället; på andra har det förekommit en del aktivitet. Men nu när det är jul och allt kan vi väl ändå bjuda till, tänkte jag. Och så är det ju för en gångs skull ingen omedelbar frukostverksamhet som behöver ordnas, eftersom det lagas förkylningste och tomtegröt så att säga helt automagiskt (det ordnas av barnens mormor i bakgrunden).

Om året som har gått finns inte mycket – eller helt enkelt alldeles för mycket – att orda, så vi hoppar helt enkelt över det och går vidare med det aktuella. Och det är ju julen, som har avnjutits inte i stor utan alldeles lagom stil. Visserligen kommer den att fortsätta om bara ett par dagar i Stockholm, men barnen förefaller redan vara nöjda (och de stora tyckte att julbordet för en gångs skull var alldeles osedvanligt trevligt och lättätet och framför allt gott, eftersom smygätandet av den färdiga julmaten har hållits ned till ett minimum). Se bara:

Nu får vi väl se om det kommer ett nytt, inspirerat inlägg någon gång före nästa julafton. Tomten trot! –R

2007-02-07

"Haru fått skrivkramp?" undrade Claes tidigare idag och menade att det vore hög tid att förnya bloggen lite. Mer än fem veckor har han läst samma jäkla text (det blir förhör på den nästa gång vi ses, svärfar!) och tycker att det kan räcka. (Hum hum. Den där Maobiografin som jag håller på med blir jag väl inte klar med på fem år ens.) Jag sa som det var: att jag har hemsidan som startsida i webbläsaren och är så förtjust i bilden på våra nyårsbarn att jag inte nänns skriva nya anteckningar, för då ser jag ju inte den längre.

Men okej då.

Att vintern skulle komma tvivlade jag faktiskt inte på. Frågan var bara när. Och jag är rätt övertygad om att den kommer att bli lika seg som den är sen, det vill säga att snön kommer att ligga länge och våren kommer att bli kall. Men jag går händelserna i förväg: det finns ju ett nu. Och i det nuet har Cecilia fått två tänder. De kom med fem dagars mellanrum och den här gången var jag så glad över att se de små risgrynen, ingen hjälp-min-bebis-är-inte-liten-längre-panik – Cecilia kommer ju alltid att vara liten i förhållande till sin storasyster, eller i alla fall bra länge. Hon har inte riktigt klurat ut det där med att vända sig från rygg till mage och vice versa, men hon är gåtan på spåren. Tålmodigt försöker hon och försöker, och blir inte arg när det inte vill lyckas. Däremot sitter hon ganska stadigt – inga långa stunder, man måste vara där och fånga upp när hon välter, men ändå.

Storasyster Amanda håller med stor glöd på att definiera sig själv gentemot oss. Det är mycket "Då blir jag arg!" och "Det tycker jag är tråkigt!", tyvärr ganska tjatigt i längden och dessutom förödande för stämningen i familjen när det är särskilt enträget. På sistone tycker jag dock att det har varit aaaningen lugnare. Eller också har jag bara vant mig. Eller också har vi funnit strategier för att tackla/låta bli att tackla de där utbrotten. Jag vet inte riktigt. I eftermiddags var det i alla fall debut hos frisören för Amanda. Hon var glad när vi kom dit, för hon hade bestämt sig för att hon inte skulle klippa sig där och fått veta att det var helt okej. Men sen satt hon i mitt knä medan jag fick min lugg klippt och tycktes bestämma sig för att det verkade kul – det första som hände var ju att jag fick luggen nerblött med blomspruta! bara en sån sak! – så rätt som det var satt hon uppflugen på en särskild kudde och beundrade sig själv i spegeln hela tiden medan Lina blötte, kammade, klippte och fönade. Jag var jättestolt över henne. Fint blev det också, förstås.

De senaste veckorna har vi tillsammans kommit på att det blir mycket roligare att äta frukost om man gör den till en picknick. "Fast man kan inte äta gröt när man sitter på golvet för då spiller man ut mjölken när man äter." (Det där har hon hört av mig.) Fil och flingor går bra, och sen brukar det bli en eller två smörgåsar som jag har figurskurit, antingen enligt önskemål eller efter överraskningsprincipen. Häst är vanligt, och Pippi, men även katter förekommer, och snögubbar, och idag blev det en prinsessa. Snart tror jag faktiskt att jag kan skära ut vad som helst ur en smörad brödskiva av typen Lingongrova. När barna är stora och jag har tid att satsa på en konstnärlig karriär så har jag funnit mitt medium: istället för "olja på duk" kommer det att stå "Bregott på rågsikt" vid mina konstverk. Väl värt att vänta på, som ni hör!

En övergripande förändring i familjen är att vi håller på att skaffa oss rutiner, mycket på grund av och tack vare Cecilia. Med två barn är det ohållbart att ha minst en som är uppe till sent på kvällarna, i synnerhet som det ska stigas upp i hyfsad tid på morgnarna & fås iväg till dagmamman. I mellandagarna började jag tillämpa det jag läst mig till i The No-Cry Sleep Solution av Elizabeth Pantley. Förutom de omöjliga tiderna som smådamerna höll var jag förtvivlad över att pyret inte kunde somna om hon inte hade bröstet i munnen. Napp ville jag inte att hon skulle ha (och när vi till slut gav upp och försökte ge henne en tyckte hon hela grejen var helt värdo och spottade ut eländet; lika bra det). Efter några månader var jag utled över att vara tvungen att lägga mig samtidigt som bebisen – och ligga kvar, eftersom hon genast förnam om jag steg upp och vaknade av det. Pantley har förslag till lösningar på många vanliga sömnproblem i barnfamiljer. Det är inte fråga om en dogmatisk metod som man måste följa slaviskt, utan en flora av tips ur vilken man kan plocka till sig dem man tror kan passa just en själv och de/t egna barnet/n. Röda tråden är att det ska ske på barnets villkor, utan tårar. Så nu har jag lyckats lära den lilla bebisen att somna själv, i sin egen säng, utan att vara ledsen eller rädd. Fortfarande vaknar hon ett par gånger per natt, men hon är ju liten än, och det förekommer emellanåt att hon sover sex eller sju timmar i ett sträck. Åtta är rekordet hittills. (Man ska veta att "hel natts sömn" betyder fem timmar när det handlar om spädbarn.)

Eftersom min kropp och hjärna däremot anser att minst sex timmar i sträck är önskvärt att få sova varje natt får det räcka för den här gången. Jag lovar att försöka skriva igen innan det gått fem veckor. –M

2006-12-31

Äntligen är det här året till ända. 2005 var tungt på många sätt men 2006 har varit om möjligt ännu värre. Mot slutet började det dock ljusna så sakteliga – bokstavligt talat också: det vände ju för tio dagar sen och är nu dag flera minuter längre för vart dygn – och det hoppas jag är en trend som ska hålla i sig.

Kortfattat kan jag berätta att Amanda firar nyår med sin mormor och att Cecilia ägnat årets sista vakna timmar åt att ligga naken framför brasan och ha fysträning. Det är såklart lättare att röra sig utan hindersamma blöjor och kläder, och hon utforskar förtjust kroppens alla möjligheter. Än har hon inte löst vändningens gåta, men ikväll började hon öva på ett nytt trick också: hon drog upp benen halvvägs under sig och spjärnade med fötterna: voilà – så sköt hon sig två tum framåt. Att hon blev upprymd av detta gick inte att ta miste på.

Tänder håller hon på att få också. Vi trodde att den första skulle tränga fram ungefär kring tre månader, tre veckor och tre dagar-dagen, som Amandas första gjorde, men nu har dreglandet och grävandet pågått i flera veckor utan att några odontologiska fynd kommit i dagen. Märkligt nog har jag inte panik över detta steg ut ur bebisskapet; när Amandas första lilla risgryn tittade fram trodde jag att min lilla lilla spädis var forlorad för alltid och ilade till fotograf för att fånga ett så gott som tandlöst leende ordentligt på bild. (Det är därför det finns en massa bilder på en storgråtande Amanda i fotoalbumen: jag passade på att plåta när hon gapade stort.) Den här gången väntar jag istället ivrigt på att bissingarna ska sticka upp. Och det är inte det enda: jag kan knappt bärga mig tills den lilla kan sitta utan stöd, krypa, stå själv och gå, och tills hon börjar prata. Trots allt kommer hon att fortsätta vara en superliten pyttemyra väääldigt länge till. I mina ögon.

Tack alla vänner och bekanta för allt ni gjort för och med oss under det gångna året. Ni berikar vår tillvaro oändligen! Tack för att ni har tålamod med oss när vår tid inte räcker till för att hålla en så stadig och bra kontakt som vi skulle vilja. Vi försöker, men har jämnt skägg med att sköta om våra två döttrar. Så måste det ju vara; ni som inte befinner er i samma situation just nu har antingen gjort det tidigare i livet eller kommer att göra det vad det lider, så vi räknar med förståelse för vår tidvisa otillgänglighet. Och överbringar härmed våra allra innerligaste önskningar om ett gott 2007 – für alle! –M

Barnen lipar nyår

2006-11-28

Jorå, vi kom med i lilla mingelspalten. Cecilias bulldoggskinder är jättegulliga. Fadern ser öm ut, Amanda betraktar fotogeniskt en punkt i fjärran och själv ser jag inte klok ut som vanligt, men är tyvärr den som syns bäst på bilden.

För övrigt kommer jag i mina Lee nu. Det där är förstås en definitionsfråga: jag kan knäppa dem, men linningen skär in gruvligt i midjan (vänta nu – vilken midja?) och allting innanför tyget är som en tokhårt stoppad korv. Värmlandskôrv, i det här fallet. Så de där jeansen får vänta ännu ett tag. Jag fortsätter gå i burka till dess. –M

2005-11-26

Beträffande det där med nya kameran och de förträffliga bilderna, så förhåller det sig så att dessa bilder är i ett annat format än dem vi hittills har lagt in och därför inte bara går att pluppa in här på sidan hur som helst. Något måste skrivas om eller på annat sätt ändras, och den som måste göra det är inte jag (eftersom jag inte kan). När den som måste göra det har tid att företa nödiga ändringar blir det kanske bilder att titta på här. Till dess blir det till att hålla till godo med pladder.

Igår regnade det duktigt och det kändes rätt att göra en resa till Karlstad. Sola var dock inte hemma; den hade rest på solsemester till Kanarieöarna. Dess namne, servitrisen, stod som vanligt och huttrade på sin sockel på det där öststatsparadstora torget de har där. Amanda var på utomordentligt humör: "Shoppa! Jaa! Julprydnader! Jaa!" Sådär lät det, och inne på Indiska rusade hon runt, rusig av all grannlåt och allt tingel-tangel som fanns att beskåda och beklämma. Allting var ååå!-fint; men lustigt nog vill hon nästan aldrig ha sakerna som hon beundrar så. Hon lägger tillbaka, eller säger åt mig att lägga tillbaka. Jag köpte henne ändå två fina plagg – trots stränga tillsägelser att hänga upp igen på rätt plats – som hon var överförtjust över när vi väl var hemma igen och provade.

Just nu är hon prinsessig så det skriker om det och älskar allt med pärlor och paljetter. Innan hon föddes sa jag med bestämdhet och övertygelse att några rosa kläder, det skulle min dotter minsann inte ha; inget sånt där tjejtjafs. Så lite man vet och begriper! Trots att jag aldrig har gillat rosa själv (utom antagligen när jag var liten, och så under nåt halvår i åttan när jag fick ett oförklarligt ryck och stickade mig en skär tröja i Angorina Lyx samt köpte skära Lejonskor) klär jag med förtjusning min dotter i rosa med glitter på. Det är helt enkelt så himla gulligt på små tjejer. Förlåt, Amanda; jag kommer att få detta kastat i ansiktet på mig när du har svartfärgat hår och bara lyssnar på Johhny Shit & the Puke Dukes, Cyberslaughterer och Hateful Bread, eller vad de nu kan tänkas heta ett tiotal år framåt, och du kommer att skylla alla dina trauman på att du tvangs bära rosa som treåring. Jag är förberedd på det och tänka försöka ta dina förebråelser med nån sorts jämnmod. Och hör här: bara för att du har paljetter på vissa av dina klädesplagg betyder inte det att jag vill att du ska vara mjäkig. Det är du inte och det vill vi inte att du ska bli. Man kan ha integritet för att man bär skärt! För att understryka detta (även om jag dock inte tror att motsatsen ännu skulle ha föresvävat dig, lyckligtvis) har vi läst Så gör prinsessor av Per Gustavsson. Där börjar prinsessans dag alltid med att hon väljer nån av sina tusentals rosa glitterklänningar i en klädkammare som Imelda Marcos skulle ha avundats henne, men efter att ha klarat av dagens broinvigning eller skeppsdop kopplar hon av med lite hockey – prinsessor tacklar alltid hårdast – eller draktämjning, eller så undsätter hon en eller annan hjälplös prinskrake som inte klarar sig själv. Det ena utesluter således inte det andra.

Till slut nådde vi då själva huvudattraktionen: den värmländska bokmässan som arrangerades för nionde året i rad. För oss var det dock en nyhet, men förstås ett tillfälle att icke försitta. Vi strosade bland Värmlandsrelaterad litteratur och såg Bengt Berg – förstås: när ser man inte Bengt Berg? Hur många är han egentligen? Jag börjar misstänka att nån nånstans har lyckats utmärkt väl med att klona människor, men talar tyst om det eftersom det ju är en kontroversiell fråga. Hur som helst: vi vimlade bland alla Bengt Bergarna och en och annan Stig Thorstensson och råkade på vår kompis Albin som var här och gjorde teveinslag om den här bloggen. Nu låter det kanske som om han var vår kompis innan reportaget gjordes, men ingalunda. Däremot har han ett enastående minne för namn, har det visat sig; antagligen ett enastående minne, punkt. När järnverket här på orten hade 350-jubel och jag och R och A var och nyfiknade oss i det elefantiska partytält som hade satts upp, lösgjorde sig en person ur Karlstadkören som var där för genrep och kom fram till oss. Albin, den rara reportern, hade kommit ihåg och känt igen oss. Och nu stötte vi alltså på honom igen.

Även andra medier bevakade evenemanget. NWT gjorde ett mingelreportage, och så snart jag blev varse det skyndade jag mig att sticka fram Cecilia mot fotografens objektiv. "Det är hennes andra bokmässa!" meddelade jag oombedd. Naturligtvis oemotståndligt för en mingelreporter. Det blev en familjebild trots att hon ursprungligen hade siktat in sig på bara Roger, som stod och botaniserade vid ett bord. Tack vare att jag (som vanligt) inte hade kontanter på mig, utan var tvungen att söka upp maken för detta ändamål, kommer nu alltså båda barnen att få vara med på bild i en länstäckande publikation. Se så bra det kan vara att inte bära en massa kontanter på sig jämt! Roger! (Hm. Än har vi förstås inte sett om bilden kommer med i tidningen; det gör den förstås inte nu när jag har hoverat mig så till den grad om den. Vilket förmodligen på nåt sätt i så fall betyder att det är jättedåligt att aldrig ha några konkreta pengar i plånboken.)

Måste berätta lite om Cecilia också. Jag trodde i början att hon skulle bli en tyst och tankfull bebis, men hon har börjat prata och flöjta så det står härliga till. Inte minns jag att Amanda babblade så! Cecilia skriker liksom inte onyanserat, utan hon har tonfall och satsmelodi i sina rop och anrop om hon är missnöjd med nåt. Man märker att hon försöker förklara vad som felas. Och när hon är glad tjoar hon och trallar så man blir alldeles full i skratt. Hon är en riktig mysbebis och Amanda pussar och kramar henne jämt. Hon brukar hjälpa Cecilia när hon ska dia genom att pressa hennes huvud mot bröstet: "Så att hon kan äta ordentligt." Sen klättrar hon över den lilla, som därvid får sig både en och annan tjong av knän och armbågar, sätter en smällpuss på hennes hjässa och utbrister: "Vad glad hon blev över att se mig!" Och det måste man ju bli. –M

2006-11-22

Idag har Cecilia namnsdag. För att hon skulle få smaka på tårtan var ju jag tvungen att äta några rejäla bitar (hon slurpar i sig tårtan i detta nu), men marsipanrosorna fick Amanda.

Med Malmö och mig är det såhär: emellanåt väcks nån sorts välvilliga känslor inom mig och jag får för mig att det nog vore lite kul att åka dit ändå. Jag griper nåt tillfälle som yppar sig (som regel i form av ett förlagskalas) och far dit. Och möts undantagslöst av regn, snålblåst och råkyla, saker som inte klaffar, en skriande kafégleshet och allmän fulma överallt. Varpå jag minns hur innerligt jag avskyr stan och slår mig för pannan över det faktum att jag lyckats glömma bort detta. Igen. (Tur att jag åtminstone kan dra av resan på firman, eftersom jag far å tjänstens vägnar.)

Den här gången är det inte så. För första gången sen 1985, när jag cyklade från Varberg och hit med en flock nykteristkolleger (ja – jag och Chris orkade bara till Helsingborg, där vi hoppade på ett tåg i stället. Men Hallandsåsen tog vi oss i alla fall över pedalledes, och det är ju ändå det jobbigaste på hela vägen) och upplevde en vecka som blev mitt livs On the Road i komprimerat format (Big B och hans gamla BMW, Hemingwayland och Burning down the house, och så Rönnerholmsglass varje dag), har jag befunnit mig i en varm och välkomnande stad. Tack vare att jag reser i min pälsfodrade mockarock är det värmerekord på gång och jag tänker att den svetten är nåt jag hellre står ut med än beklämmande hutter och blåstlila näsa. Och så var det ju det här med shoppingen: det vårlika vädret inbjuder till bärsärkagång i butikerna; men för min del är det inte bara det. I grunden ligger ett konsumtionsbehov uppdämt sedan flera år. För hur shoppar man med småbarn? Svar: inte.

I bästa fall kan man köpa något man absolut måste ha (exempelvis en bikini i somras när vi var på badort och det var 35 grader varmt och jag hade glömt min hemma), men det förutsätter att butiken har en lekhörna eller en trappa och/eller ledstång som förmår fascinera ett småbarn tillräckligt länge för att man ska hinna hitta grejen man behöver, eventuellt välja mellan några olika alternativ och så betala. Prova går bort eftersom man ju måste hålla ätteläggen under uppsikt hela tiden. (När man på detta vis har skenat genom köpet blir man varse att barnet inte vill lämna den skojiga ledstången än på en halvtimme eller så, men man är bara glad att stackaren har roligt – något lite mildras då ens taskiga samvete över att ha släpat med barnkraken till en klädaffär.) Och vintertid ska vi bara inte tala om: påbyltad mot kylan som man är lider man alla helvetes bastukval så fort man stiger in i en butik, och barnet som förstås också gör det blir obeskrivligt gnälligt, och om man framhärdar så pass att man får med sig ett plagg därifrån är det alltid nåt man blir missnöjd med eftersom man handlat (i bokstavlig mening) överilat och inte haft ro att hitta nåt man verkligen trivs med. (Fast va glada de blir i Ukraina sen för de där praktiskt taget oanvända och inte ett dugg urmodiga kläderna.)

Men. Med bara ett enda spätt litet barn i barnvagn går det faktiskt att både strosa och vraka, bara man tajmar matning och blöjbyte så att kottens långa svimning infaller när man inleder köpronden. Idag började det lite dåligt – C vaknade i första butiken, men innehavaren ville ju sälja, så hon erbjöd sig att hålla henne på gott humör medan jag provade. De dansade till dunket från någon kommersiell kanal och C skrattade och var glad, och själv hann jag prova en väldans piffig prickig klänning och en svart kofta som jag ska ha till. (Att amningshandla kräver extra eftertanke eftersom det man köper måste vara utformat så att man raskt kan slita fram termosarna och servera kultingen när den så kräver. Heja det oanständigt urringade mode som grasserar nu!)

Fast sen tankade jag både liten och mig själv (avstod från chokladdryck med konjak trots att saliven började drypa när jag läste det på dryckesmenyn) och efter det sov hon som en stock genom fler butiker än jag kan hålla ordning på, vykortsskrivning på solbelyst bänk till make och till det stora barnet, samt en butik till. Det blev riktigt många påsar på underredet, konstaterade jag nöjd uppe på hotellrummet. Snajdiga kläder åt mig själv, lite mer vardagliga plagg också åt mig själv, en vardagsfin t-tröja åt mor min, billigt bling-bling åt mig själv, ny amningsbehå (hade inte tänkt skaffa fler, men de gamla är antingen så slitna att tyget rämnar eller så sitter de så illa att jag inte fattar hur de kunde passa för tre år sen), och så förstås kläder och grejer åt barnen. Prinsesskjol. Punkmask (ett måste för spädisar! men den förra rymde såklart). Grön-grön-randig body. Varför finns det aldrig några illgröna eller illgula barnkläder? Bara de dova och murriga pojkfärgerna, och flickfärgerna och rosa-rött-lila. Guuuva trött jag är på det. A har en knallgul munkjacka som jag hittade på HM i fjol – lycka! Hon är jättefin i den och det finns ingen annan unge som har nåt liknande – men annars är det verkligen inte mycket bättre än de där kinesiska kommunistuniformerna som alla skulle ha på Maos tid, andra färger bara. Så den här bodyn med de gladgröna ränderna kunde jag ju inte motstå.

C sover fortfarande – det tycks ha tagit på krafterna med all denna shopping … Snart ska hon och jag gå på kalas. Hon ska också vara fin, i röd velourklänning och vita kalasbyxor, fast det vet hon inte om ännu. –M

2006-10-31

Äntligen har vi investerat – och det är verkligen en god investering – i en digital spegelreflexkamera! Det var på tiden. Slut med de förnedrande dassiga bilderna som får min morfars bilder från de tallösa metodistförbundskonferenserna att framstå som konstnärliga i jämförelse! Åt fanders med de digitala kompaktkamerorna, av vilken den ena äger blott tvenne förmildrande egenskaper: pro primo: den är röd och så liten att den ryms i en platt midjeväska; pro secundo: man kan ta en sekvens om nio "exponeringar" som alla hamnar på samma bild vilket kan ge rätt festliga effekter. Dessa båda bonusjippigheter är dock inte värda tretusen spänn, och efter nästan ett år hade vi alltså båda fått nog.

Nyförvärvet borde väl vara ett incitament för att börja lägga upp fler foton på hemsidan igen; fast hur det borde vara och hur det är är olika saker, så vi ber att få återkomma i frågan.

Från barnfronten kan vi rapportera att Cecilia har tagit utvecklingssprånget för åtta veckor och nu accepterar att sitta på egen hand (i alla fall om nån annan är i samma rum) i babysittern ganska långa stunder. Hon har också börjat le och skratta, fast ganska sparsamt, som om hon verkligen inte är den enfaldigt glättiga typen som skrattar med åt vad som helst. Därför är det så mycket roligare de gånger man får ett smil av tandlösingen. De infaller som regel när man sitter och samtalar med henne – pratar och låter henne svara med minspel och läten. Ja, och så varje gång hon får syn på sina kompisar fiskarna, förstås. Fortfarande utstöter hon förtjusta rop åt dessa luftprydnader och man känner sig fånigt lycklig över att ha valt ut en så jätterätt grej åt sin bebis. Sagda bebis blev för övrigt idag mätt och vägd och inte alls befunnen för lätt (jag känner att det finns potential för rimmad vers här nånstans, men just nu finns inte tid till slikt): hon väger över ett kilo mer än Amanda gjorde när hon var en månad äldre än Cecilia är nu. Och då var A två centimeter längre också. Så det är en goseklump vi har! Hennes lår och rumpa för tankarna till fläskkeruberna på en barockmålning. Personligen tar jag det som en komplimang: min mjölk måste ju vara enastående god.

Om man behöver ytterligare bevis på detta kan man ju alltid fråga Amanda, som gärna tar sig en slurk fastän hon har fyllt tre för flera veckor sen. Hon är snudd på ovärderlig om morgnarna, när mjölken rinner från både höger och vänster och den lilla inte klarar av att äta upp allting själv. Storasyster rycker då gärna in och tömmer reservoarerna. Hon är så rolig: "Spände det mycket i brösten inatt, mamma?" kan hon fråga. Och det gjorde det ju som regel.

Hennes r-ljud utgörs nu, i de fall r:en inte assilimeras i olika konsonantkombinationer, av antingen w eller z, ungefär som man kan höra personer med överklassaktiga idiom uttala dem. Vill hon kan hon alltså avbryta vidareutvecklingen av sina r nu; förmodligen är ett lite snobbigare uttal inget som ligger henne i fatet om hon tänker välja en karriär inom näringsliv eller politik längre fram i livet, eller bli nånting vid hovet eller så. Skämt åsido: själv är ett ord vars sj-ljud hon behärskar till fullo, både uttalsmässigt och praktiskt. Hon förefaller en smula skör för tillfället och vi har inte riktigt kunnat lista ut om det har med Cecilias ankomst att göra. Mot sin lillasyster är hon aldrig annat än öm och rar – tycks redan se henne som sin närmaste bundsförvant när omvärlden trilskas – men vi föräldrar blir många gånger om dagen föremål för hennes missnöje.

Och den ömma modern till småprinsessorna har brottat sig i flera andra par av sina smalbyxor. Leejeansen som jag nämnde härförleden, till exempel. Visserligen vred sig knapparna i plågor och visserligen var magvalken rent äckelframkallande, men brallorna gick att knäppa i alla fall. Fast jag valde ett par svarta jeans när jag for till stan idag, ett par med högre midja. Och utanpåhängande skjorta, ja. –M

2006-10-20

Sjuk är inte kul att vara, och ännu mer olägligt är det när man har små barn som måste tas omhand. Fast sånt är ju livet, och förkylningar går över, och värktabletter finns det som man kan knapra för att orka stå på benen tills det värsta har blåst över. Dessutom är det mycket syndare om en liten bebis som är snuvig än om mig som är vuxen och kan hantera såna saker. Låt oss tala tyst om att bebisen inte beklagar sig ett dugg, utan tycks acceptera snoret med samma självklarhet som hon accepterar bröstmjölken … Däremot har hon fattat fascinerat tycke för fiskmobilen ovanför skötbordet. Hon berättar saker om dessa svävande små mjukisfiskar: ivriga, enstaviga utrop förmedlar hennes förtjusning och hon blir mäkta förgrymmad om man lyfter bort henne därifrån utan att hon har fått ligga en lång stund och titta. Lite joller kan man också få höra under de här stunderna, fast annars är Cecilia tystlåten av sig förutom när hon talar om att hon är hungrig och/eller ensam.

Amanda har sen halvannan vecka eller så börjat komma på hur hon sje- och tje-ljuden ska behärskas. Hon understryker det genom att använda de svåruttalade orden oftare än hon egentligen behöver, och då kan det låta såhär: "Den är fin tycker jag, den här solen – kjolen." Ja, den är fin, säger man till exempel då, och får till svar: "Röd sol – kjol tycker jag om!" Hon övar alltså aktivt på det som vilken språkstuderande som helst och ger sig inte förrän det blir rätt. Alla varianter av dessa ljud sitter väl inte som berget än, men hon är en god bit på väg, liksom med r. Är man tre år fyllda så är man! –M

2006-10-04

"Men måste du prompt ha på dig byxor som du inte kan andas i?" undrar Roger när jag står och försöker knäppa mina Lee men tvingas konstatera att det är ett gap på kanske tolv centimeter mellan knappen och knapphålet.

Han har inte begripit det här. Givetvis är det inget självändamål att bära brallor som sitter åt på ett sätt som skulle göra uppfinnaren av spanska stöveln grön av avund. Grejen är istället den att jag en gång i ett förflutet (som redan har förlorat sig i ett töcken) kom i dessa jeans utan större svårighet. Tajta var de, men det skulle de ju vara, och som den bekväma medelålders tant jag numera är går jag faktiskt inte i plagg som inte är sköna. Skönt tajta, således.

Jag håller alltså på att återerövra min garderob. Ett gott råd: det är faktiskt inte dumt att behålla några par byxor som man egentligen tycker sitter alldeles för löst och fult – man vet aldrig när man går och blir gravid, och för att slippa ifrån mammabyxorna så fort som möjligt efter havandeskapets slut är det bra att ha de där egentligen-för-stora-men-nu-alldeles-lagom brallorna. Två par mysbyxor var de första av mina egna "riktiga" benkläder som jag kom i. Sedan blev det ett par såna där högvattensbyxor, ni vet såna som slutar mitt på smalbenet; tack och lov för den sköna brittsommaren! Därnäst lyckades jag krångla mig i mina favvobrallor med benfickor, men nu ser det ut att dröja ett bra tag till nästa erövring. Suck. Investera i brallor som passar just för närvarande tänker jag inte göra – men däremot försöka hitta en lång kofta eller liknande som går ner över ändan (läs: som döljer valken som ännu dallrar över byxlinningen. Blärk.

Den lilla Cecilia ter sig fortfarande lika liten, men växer gör hon förstås. Hon tränar på att lyfta huvudet och är ganska stark i nacken; höjer ofta huvudet och kikar över ens axel när man bär henne. Verkar tycka det är roligt att bli uppdragen i händerna till sittande. Gjorde kraftiga ansträngningar att vända sig i sängen imorse och lyckades åtminstone till hälften. Man märker att hon vill vara med där vi andra är. Amanda var som bebis nöjd med att sitta i fåtöljen i köket och titta på oss, men det vill inte C. Mycket kånkande blir det, som sagt, men till helgen ska vi få prova en bärsjal och se om det kan vara en lösning för oss. –M

2006-09-26

Hon är närhetsnarkoman, den där minsta.

Efter att ha framlevt sina första veckor här på jorden i en sorts bedövning/chock/letargi har hon nu kvicknat till och börjat ta del av tillvaron med visst intresse. Hon övar på att hålla huvudet stadigt på sin lilla hals (kanske är dubbelhakorna till hjälp då), hon ser sig omkring och försöker fästa blicken på saker allt längre bort (till exempel har hon upptäckt fiskmobilen ovanför skötbordet) och hon använder sig av olika ljud och läten beroende på vad hon vill säga (därmed inte sagt att vi föräldrar alltid förstår exakt vad det är hon vill). Och hon talar med all önskvärd tydlighet om att ligga eller sitta nånstans ensam, det vill hon inte. Det är alltså ett väldigt kånkande och krånglande – just nu ett kärt besvär, men med tanke på med vilken fart den lilla limpan håller på att förvandlas till en rejäl brödlev kan det nog resultera i belastningsskador på oss bagare.

Cecilia var med mig på kören för första gången igår. Hon satt tyst i mitt knä, tittade och lyssnade storögd. Uppvärmningsövningarna såg ut att göra henne en smula häpen, men själva sjungandet verkade hon gilla. Det gjorde jag med! –M

2006-09-18

Ännu ett exempel på hur dumma frågor vuxna kan ställa. Finns det verkligen inga gränser?

Jag: "Vad är det pappa snickrar?"

Amanda: "En planka."

Jag: "Var ska den sitta då?"

Amanda: "Där som han har satt den!"

På väg till vallokalen berättade jag för A att det här skulle bli hennes andra val. "Förra gången låg du i min mage", sa jag. Till R kommenterade jag självberömmande att vi har valt bra år att få våra döttrar, eftersom de inte kommer att missa något enda år som röstberättigade. Båda kommer att vara arton när de får rösta första gången. "Vad snackar du om?" sa R. "Det kommer de inte alls det." Jomen, sa jag, vi var ju och röstade när jag var gravid senast – det finns det till och med bildbevis på: jag med tjock mage (uppklädd var jag också, av nån anledning som jag inte riktigt kan minnas eller förstå så här i efterhand) vid skylten VALLOKAL. Och nej, ingen bildmanipulation), och att det var tre år sen är jag 100 procent övertygad om enär jag faktiskt vet hur gammalt mitt förstfödda barn är. Och eftersom det är tre år mellan valen så kommer våra döttrar visst att vara arton när de får rösta första gången. "Jamen det är inte tre år mellan riksdagsvalen, det är fyra." Jamen ... "Det är fyra år emellan." Jaså, men vad var det i så fall vi röstade på för tre år sen? Hmm. Det kunde ingen av oss riktigt erinra sig, men till slut gissade R på EMU och det kanske det var.

När vi gick iväg frågade Amanda: "Var är det nu igen som vi ska rösta? Jag kommer inte ihåg det." Vi svarade Borgen (Folkets hus), och så gick vi iväg. När vi väl kom fram till Borgen efter ungefär sjuhundra meters promenad hade A hunnit bli både upprörd och ilsken. "Jag tycker inte att vi ska rösta i Borgen, jag tycker det är tråkigt att rösta här!" Följde med in gjorde hon i alla fall, och hon hjälpte gärna till att stoppa pappas lappar i kuverten. På väg ut tvärnitade hon och förkunnade att hon också ville rösta. Så jag gick in med henne, hjälpte henne att ta en blå, en gul och en vit lapp (hon fick såna där som är helt omärkta) och så satte vi oss bakom en skärm och stoppade i. Slutligen gick vi fram till valarbetarna där hon fick räcka fram sina tre kuvert. En snäll herre "kontrollerade" dem åt henne, och med detta blev hon helnöjd.

Cecilia gör inte mycket väsen av sig. Hon sover fortfarande så många timmar att vi knappt tror att dygnet rymmer så många. Lilla limpan kallar Amanda henne, eftersom jag en gång som gravid beskrev en nyfödd såsom stor som en limpa. Lilla skallen säger hon också och det är verkligen så rart! Det är ju en mycket liten fjunskalle som har flyttat in. Och när R eller jag har misshagat henne säger hon ofta att hon bara vill vara med lillsyrran. Som oftast sover sig igenom all turbulens. Allting annat också, för den delen. Och jag passar på att tokgosa med henne nu när hon ligger så still (och inte kan värja sig ett endaste dugg mot allt pussande och snuffande, ha ha ha!) och är så liten och ljuvlig. (Amanda är också ljuvlig, men ligger på inget vis still. Det gör hon knappt ens när hon sover.)

För övrigt är det faktiskt ganska käckt med den här hemsidan, även om den inte är färdigbyggd och även om den inte har uppdaterats så flitigt på det senaste. Inte nog med att det är en hel drös med människor som har hållit koll här efter nyheter om nyfödingen: nu har ännu en gammal vän fått korn på mig tack vare den. Mycket roligt. –M

2006-09-12

Man kan ju inte låta bli att undra hur hon kommer att bli som person, den nya lilla. Redan som gravid tyckte jag att hon var så väldigt stillsam, och det där tycks vara en populär uppfattning. Till och med barnmorskorna säger det – och när den bästa, hon som har visat sig så vederhäftig och pålitlig i precis allt, också instämmer, ja då är jag svårt benägen att tro henne, och i förlängningen alla som påstår samma sak: att man kan känna redan i magen hurdant barnet kommer att bli.

Risken är, som jag ser det, att det blir självuppfyllande. Cecilia tog det kanske lugnt som ofödd därför att hon insåg att det inte var lönt att sprattla och böka: hon skulle ändå inte ta sig nånstans, inte just då. Hon kanske spar sig till livet här ute i luften, tills hon har samlat krafter nog att börja leva om på allvar. Men ifall omvärlden går omkring och är övertygad om att hon är en lugn typ är det också ett stillsamt flickebarn omvärlden kommer att se, nästan oavsett vad flickebarnet i fråga gör.

En annan potentiell fälla för Cecilia är hennes påfallande likhet med sin storasyster. Som nyfödd såg Amanda precis ut som Cecilia gör nu. Faran här är förstås att alla människor ständigt kommer att se en yngre upplaga av samma unge och inte bry sig om att fråga efter vad den här nya personen egentligen tänker. Det är ett generalfel som jag verkligen ska försöka undvika att begå. Får försöka ta fasta på de olikheter som finns: i nuläget faktiskt mest en dubbelhaka där Amanda hade en pinnsmal ET-hals (hon var så lik ET ur vissa vinklar att det nästan var skrattretande, och jag fattade när jag upptäckte det varför ET fick se ut som han gör). Jo – hon har mycket svårare att greppa det där med diandet. Ungefär femton minuter gammal sög Amanda fast det ena av mina bröst i ett bergfast tag, och hennes enda problem någonsin med diandet har varit att hon aldrig får nog av bröstmjölk. Cecilia måste lirkas med en hel del innan hon kommer ihåg hur det är man får till det där supersuget. Efter hela elva dagar i Utanför Magen börjar hon bli starkare i käkarna, men jag är glad att jag fick reda på att de där bröstvårteskydden även fungerar som sughjälp när brösten är den nyfödda övermäktigt bamsiga. De förlänger termosarnas kranar så att dessa når in till den del av gommen där själva suget äger rum, eller hur man nu ska uttrycka det. Utan detta genialiskt enkla amningshjälpmedel skulle jag ha våndats betydligt mer än jag hittills gjort.

Första kontrollen på bvc idag: Cecilia har inte bara gått upp de sjuttiofem gram som hon tappade de tre första dygnen, utan lagt på sig ytterligare hundratio. Jag kallar henne goddagspilta och tror att det är med rätta.

Också Amanda har varit i vårdsvängen idag, fast hos läkare. Flera tecken har indikerat att hon har urinvägsinfektion; läkaren höll med om det och skrev ut penicillin. Det känns inget vidare att ge sin treåring penicillin, men ännu hemskare känns det att hon har UVI. Hur många gånger jag själv har haft det vet jag inte längre, men jag var i alla fall i mellersta tonåren när det började, inte tre år gammal. Hoppas innerligt att detta blir en engångsföreteelse. Det är så fruktansvärt jobbigt att ha UVI. Inget syns på utsidan, och sjuk är man egentligen inte, men det är svårt att koncentrera sig på nåt annat än obehaget. Och sådär går min stackars lilla dotter omkring och har det! Nej, det är faktiskt jätteledsamt.

Har jag för övrigt sagt att det rinner mjölk ur armhålorna på mig? Inte? Läs i så fall om det på www.missgillette.blogspot.com –M

2006-09-05

Brast vi verkligen i gråt? Jag minns faktiskt inte. Fast man kan lika gott säga att vi gjorde det, för stämningen och känslan var sån. Och den här gången var jag helt förberedd på att få en naken och alldeles färsk bebis på bröstet och magen. Det kändes inte konstigt, bara helt rätt.

Ja ja ja. Den som inte gillar känslopjunk får nog sluta läsa här, för här ska det pjunkas som aldrig förr. Långrandigt utförlig skildring av hela alltet ska det också bli, bara så ni vet. Ingen ska känna sig ovarnad!

Se där – ni är några som sitter kvar i alla fall. Kul! Då skalar jag min hundragrams kexchoklad ... mmm ... var var jag nu igen? jo just det:

I torsdags, det var där jag var. Morgon. Väcks av min dotter med den sedvanliga smekningen på kinden, spricker som alltid upp i ett leende, det skulle ni med göra av en sån väckning. Ligger still och känner efter om jag verkligen inte "känner nånting", som alla människor har frågat de senaste veckorna om jag inte. Nej, jag har inte känt nåt, det gjorde jag inte med Amanda heller. Vad är det man ska känna? Den här morgonen tycker jag ändå att det känns lite mensvärkigt, att det inte är helt och hållet inbillning. Men det är nog bara falsklarm. Frukost, dagisförberedelser. Dagen går åt till översättning av en webbsajt om Gulag; jag håller på med femtio beskrivningar av målningar gjorda av en konstnär som satt i läger där. Roger snickrar på boden. Han är säker på att morgonens uschliga små förvärkar bara var förlöpare: barnet får inte komma förrän boden är klar! När jag åker och hämtar Amanda (jo, jag tar faktiskt bilen de åttahundra meterna, jag gör faktiskt det i mitt tillstånd) håller han på att sätta in dörren, det sista momentet för att man ska kunna börja använda boden, om än i ett inte helt fullbordat skick. Hos dagmamman sitter jag tung och funderar högt över det där jag kände på morgonen, om det kanske ändå var nånting, att jag faktiskt tycker mig känna mer likadant just nu, och hur skönt det vore om det kunde sätta igång (jag är led och utled på min gravida kropp, de arton extrakilona, uppmjukningen av lederna som besvärlar till allting extra mycket. Foglossningsbesvär kan man inte tala om, men det är i alla fall tillräckligt sladdrigt för att jag ska ha en vag aning om hur de stackare har det som verkligen lider av foglossning). Sen åker Amanda och jag till Gräsvika där jag badar, men inte hon. Det är svalt och skönt i vattnet och jag ligger i länge, längre än jag badat på hela sommaren tror jag. Tänker att om det nu verkligen skulle sätta igång, så kommer detta att bli en del av familjehistorien: hur jag badade när värkarna hade satt igång och att det var den sista augusti. När Amanda säger att hon tycker vi ska åka hem invänder jag inte.

Hemma slår Roger just i de sista spikarna som håller dörren och karmen på plats. Det går nu inte längre att låtsas som om ingenting händer. Jag står och vaggar medan jag pratar med honom och han blir irriterad – tills han begriper varför jag vaggar. Han vill då genast ringa till BB, eller helst åka dit direkt, men jag vill avvakta eftersom det fortfarande mycket väl kan bli så att värkarna avstannar. Han får mig i alla fall att skriva den där önskelappen till barnmorskan, eller -orna, om vad jag önskar mig av förlossningen. Vilken smärtlindring och så där. Jag sitter längst ut i min gamla hotellfåtölj med benen brett isär: det är en relativt skonsam ställning när värkarna kommer. Roger tar tid och blir förfärad över hur tätt de kommer. Nu kör vi, säger han. Nej, säger jag. Jag har ringt till mamma som ska, har vi avtalat, köra upp så fort hon kan. Inte hemma, inte på mobilen. Har talat in ett meddelande i alla fall. Får vi inte tag i henne har Amandas dagmamma erbjudit sig att ta hand om Amanda, och det är vi evigt tacksamma för eftersom hon ju faktiskt är den människa näst sina föräldrar och sin mormor som Amanda känner bäst. Jag säger att Amanda måste bada innan hon får åka till Ingela, hon skulle ha badat igår men då hann vi inte, jag vill inte att hon ska komma ofräsch dit. Roger börjar få nånting vilt i blicken men tappar upp ett bad åt vår dotter. Själv skurar jag handfaten i båda badrummen. Måste vara rena om mamma ska bo i huset. Förebrår mig själv som inte tvättade håret som jag sa på morgonen att jag skulle, fast förstår ju att det bara är min sedvanliga pessimisttaktik som än en gång visar sig fungera oklanderligt. Ni vet: tar man bara med sig paraplyet ut, så blir det inget regn. Har man lortiga kalsonger, eller är lortig i håret, så nog fan hamnar man på sjukhuset.

På BB rådde Marie mig när jag ringde att avvakta ännu ett tag, eftersom det ofta händer att värkarna avstannar. (Jag är Marie med henne, ja, för vi sjunger i samma kör. Men när Amanda föddes hade jag inte gått med i den kören än, fast jag minns ändå att det var hon som svarade när vi ringde och frågade om det var dags att komma och hon som tog emot oss den gången också.) Det var vid sextiden. Nu börjar klockan nalkas åtta och värkarna håller ett stadigt intervall på sisådär tre minuter mellan sig. Jag börjar hålla med om att det kanske kan vara på sin plats att åka in. Men först får Roger skjutsa Amanda till Ingela. Välling i påsen, sovnallarna nerpackade. Min rena och fina, stora dotter. Älskade liten.

TENS-plattorna har åkt på när värkarna börjar bli för dryga. Mellan värkarna springer jag omkring och försöker packa några vettiga saker i Väskan. Bebisgrejer ligger faktiskt redan i den, det har jag fixat några dagar tidigare, men vad behöver jag själv? Har vi skrivit nån lista? Icke. Jag slänger ner trosor, några amningströjor och necessären. Och så korsordstidningen som jag har köpt för att ha på BB, den är viktig. En bok (som jag sen inte ens öppnade förrän jag kom hem igen, oklart varför). Journalen! Äsch, nu får det vara bra. Nu kör vi.

På vägen räknar Roger värkarna och vi diskuterar vilket väder det egentligen var när vi åkte in förra gången. Det var kväll då med, det är jag säker på, och antagligen lite dåligt väder. Roger tycker att det var eftermiddag. Jag vet i alla fall att det var en söndag. År 2003. Det är jag säker på. Och att jag satt i baksätet och körde TENS på max medan jag lyssnade på Hotel California. Har jag hört den sen dess över huvud taget? Det är ju en skitbra platta. Framme vid akuten; jag vältrar ur bilen och vaggar in genom akutintaget, böjd som en gammal gumma. Inte så alldeles kontaktbar; men jag hör allt som sägs omkring mig och kan reagera på uppmaningar. Skakar på huvudet på frågan om jag vill ha en rullstol att åka i. Hej Marie, nu kom vi i alla fall. Det är helt okej. Lugnt idag? Tja, sådär, det är några förlossningar på gång och igår blev det många barn. Vi får samma förlossningsrum som förra gången. Marie och jag pratar lite om kören. Hon har fått cd:n med stämmorna på – inte jag. Hon sätter ett CTG och säger att det är två minuter mellan värkarna, att det ser bra ut. Sen går hon av sitt pass för att vara ledig i fyra dagar. Det känns faktiskt lite skönt – jag har verkligen inget emot henne och är övertygad om att hon är lika komptent som alla sina kolleger, men det här att nån man känner på ett lite personligare plan ska få full insyn om precis alla ens underlivs hemligheter, nej jag är ärligt talat inte så helt trakterad av den tanken.

Ny barnmorska, glad sort. Kopplar ur CTG:t eftersom allt utvecklas precis som det ska. Värkarna börjar bli jobbiga så jag tackar ja till lustgas nu. De får den inte att funka, hittar inte felet förrän efter plågsamt lång tid som säkert inte var många minuter egentligen. Ny icke-läckande slang får det hela att funka, men tyvärr har sjukhuset fått ny lustgasutrustning som ger max 50% lustgas. Illa, det här är inte alls lika effektivt; förra gången försvann jag långt bortåt himmelen till och Roger fick slita ifrån mig masken för att jag inte skulle svimma. Nu är jag inte särskilt borta alls (synd) och kan sköta gasen själv hela tiden. Jag är öppen tre centimeter och lämnas åt mitt öde en stund, eller en evighet.

Efter den där stunden, eller evigheten, kommer bm och konstaterar att jag är öppen fyra och vill jag ha epidural nu? JAAAAA det vill jag, å får jag det redan, bästa nyhet jag fått sen jag konfirmerades, och narkosläkaren (som är en annan än sist och som jag inte friar till) kommer kvickt och utövar sin magi. Epiduralen tar snabbt och rent och vem som helst hade kunnat lura mig att testamentera bort hela min förmögenhet till vad som helst av pur tacksamhet i den stunden. Bm föreslår att Roger och jag sover lite nu när vi har möjlighet. Det är ju ändå mitt i natten. Och bytt pappafåtölj har de, så Roger lyckas faktiskt somna, och vi får halvannan timmes sömn innan bm kommer och kollar igen. Nu är det Kjerstin, hon som plockade ut Amanda efter trettiotre timmars hård kamp. Medan jag sov och inte kände ett endaste dugg har jag öppnat mig fem till, vi blir jätteglada och överraskade. Så mycket, så lätt! Kjerstin diskuterar fosterhinnan, om hon ska ta hål på den. Vi resonerar om förra gången, då den inte heller hade spruckit, att det var ett nästan traumatiskt moment, så hårdhänt med utpressningen av vattnet och hela det. Men då låg ju barnet inte alls så här långt ner, sa Kjerstin, nu behöver jag bara peta ett litet hål som rinner det ut av sig självt. Massor med fostervatten är det, hurra, redan minst ett och ett halvt kilo back på vågen där. Blött blött. Kjerstin skrattar.

Och nu är livmodertappen utplånad (sen ett tag, visst), och jag är öppen tio, och vill jag ha lite mer ryggbedövning för det är okej när värkarna är så starka och duktiga, ja hemskt gärna, det glider en kall barmhärtig orm ner längs ryggen men nu är det krystvärkar faktiskt, de gör egentligen inte ont så mycket som de är obehagliga, det är en helt annan känsla och jag börjar krysta spontant, lite försiktigt sådär, och Kjerstin märker såklart det och uppmuntrar.

Den här fasen ter sig så omöjlig. Jag vet ju att det absolut inte kan komma ut ett barn ur mig – hur skulle det gå till? Ha ha. Men krystar gör jag, jag har liksom inget bättre för mig och försöka duger. Kjerstin hejar på och hejdar när jag blir för nitisk och hon pressar emot med varma handdukar, ljuvligt skönt faktiskt, och talar om som nästan ingen annan hur stark och duktig jag är, och precis när jag tror att det faktiskt aldrig kommer att gå, ja då åker faktiskt huvudet ut och efter det minns jag hur det känns när den lilla kroppen dras ut, det minns jag sen förra gången, och lilla Cecilia läggs på min kropp med sin nakna och lite blöta lilla kropp, men hon är inte ett dugg slemmig, hon torkar snabbt och blir bara ljuvlig bebis nästan alldeles genast. Hon skriker för egen maskin och håller på med det i ett par minuter, tystnar sen och ligger utmattad, kanske lugn, mot mitt bröst, och här brister alltså Roger och jag ut i gråt; jag minns det inte, bara att jag pratade med henne och sa men hej lilla vän, är du äntligen här, om du visste vad vi har längtat, lilla lilla älskling.

Över alltihop: en nästan intim stämning, oftast bara jag och Roger och Kjerstin. Allt gick ju så klockrent hela tiden att vi slapp det där springet som det var kring Amanda: läkare, överläkare, gynekologer, svärmar av sköterskor och barnmorskor, och på sluttampen ett jävla meck med alla möjliga förlossningsställningar som de kunde hitta på, med pallar och knästående och jag vet inte allt, jag blev så hemskt trött av allt det där, och inte bara för att den förlossningen pågick nästan jämnt ett dygn längre än denna. Den här gången blev det helt enkelt en diametralt annorlunda upplevelse: en jag själv är nöjd med. Jag har aldrig varit och är fortfarande ingen förlossningsfanatiker, men faktum är att jag är enormt nöjd över att kroppen hade fattat galoppen och skötte sig precis som den skulle. Nöjd, och glad, och faktiskt så tror jag att Cecilias förlossning kommer att vara en källa till stolthet resten av livet. Inte så att jag inte är stolt över att ha fixat fram Amanda, för på sätt och vis var ju det en mycket större bragd, men det här var liksom så mycket proffsigare genomfört. Inte minst är jag glad över en så duktig kropp därför att jag då kunde få all denna underbara smärtlindring, in i det sista. Vilket förstås också gjorde att hela grejen blev lugn och odramatisk för min del. Nåja: så odramatisk man kan begära av en förlossning. Ont hade jag ju, men mer ont än så tycker jag inte man borde behöva ha: jag ser inget självändamål i smärtan.

Jaha: det var alltså mitt livs häpp, och på det följde tre dagar på BB under vilka det löstes en massa korsord, åts en massa mat och sovs en hel del också. Cecilia kan konsten att sova, hon. Amningen har varit jobbigare än med Amanda, som redan en kvart gammal visade på första försöket att hon behärskade konsten att dia till fulländning. Men hon skrek mycket mer som nyföding, eftersom råmjölken inte alls förslog för henne. Vi var förtvivlade, ungen skrek, tillägg måste ges. Först när mjölken rann till på fjärde dagen blev hon nöjd. Eller hur man ska säga: hon har ju inte slutat dia än – nåt som har fört en rad fördelar med sig. Pro primo har Cecilia haft rikligt med mjölk redan från början och alltså aldrig behövt vara hungrig. Pro secundo finns vår stora dotter till hands de här dagarna då mina bröst är explosionshotande meloner av spänd värk och noll koll på hur mycket mjölk en nyfödd med fingertuttstor magsäck egentligen behöver. Pro tertio är det, tror jag, enastående välgörande för den stora lilla flickan att få göra precis detsamma som den lilla lilla flickan gör: ett samförstånd finns redan där, och om Amanda också vill känna sig liten nu när det bor en sån liten mopsvalp här i huset, så är det fritt fram för henne att göra det utan att börja kissa i sängen på nätterna eller annat sånt som nyblivna storasyskon kan ha för sig.

Mycket mer kan jag inte berätta om Cecilia för tillfället, eftersom hon som sagt nästan bara sover. Jo: hon är på pricken lik den nyfödda Amanda – likheten är verkligen slående när man bläddrar i fotoalbumen från Amandas första tid. Bilderna kommer att vara såna att bara jag och Roger kommer att kunna se vem som är vem på gamla bebisbilder. Återstår att se om den likheten håller i sig över tid. Fast det mest spännande är förstås att få upptäcka hurdan den här nya lilla Cecilia är som människa. Vi får väl återkomma om det när vi gör några rön värda att rapportera. –M

2006-09-01

Vissa av er vet det redan, men andra kanske inte: i morse, nio minuter över fem, kom Cecilia till världen efter det att Molle hade uttryckt sin ovilja att medverka mer till det både en och två gånger. När den mycket söta – bildbevis får anstå – och 3 850 gram lätta krabaten tre sekunder efter födseln landade på moderns bröst brast bägge föräldrarna i gråt (dock inte över alliterationen eller vad det där nu kan tänkas heta) och började sedan kuttra okontrollerat. Och det är väl inte märkligt att vi blev ohämmat förtjusta i detta 49 centimeter långa mirakel, vars alla kvaliteter endast hennes storasyster Amanda når upp till. En hatt till omkretsen 37,5 centimeter lär bli svår att uppbringa, men tills hon växer till sig har hon i alla fall fått en barnmorskestickad mössa, precis som sin syster. –R

Övriga anteckningar finns arkivet, som du hittar på menyn till vänster.