Bel canto av Ann Patchett

Ann Patchett har vunnit Orange Prize for Fiction 2002. Jag är inte säker på att det rör den här romanen, men jag misstänker det. I sådana fall är jag tveksam till prisjuryns åsikter, trots att de kanske har ryggen fri genom att även 2002 års Pen/Faulkner-pris gick till samma författare.

Hur som helst: det är förstås inte oävet skrivet. Bättre-än-jag-förmår är dock inte det enda kriteriet på en bra roman. Den här behandlar Stockholmssyndromet på 300 sidor plus några till: känd industriman från Japan är operatokig och godtar en inbjudan till ett litet latinamerikanskt land som bjuder in en världsberömd och givetvis tjusig operasångerska att sjunga på hans födelsedag. I slutet av föreställningen rusar tre vuxna och tjogtals barn in, beväpnade till tänderna, och kidnappar presidenten, som emellertid inte befinner sig där utan hemma i sängen med favoritsåpan på teven. Häpp. Efter lite hård regim mjuknar järnhandskarna och folk blir kära till höger och vänster, nuppar på ett sätt som beskrivs i porrfilm av kvinnliga regissörer och uppvisar fantastiska egenskaper, trots tidigare mental skröplighet eller brist på utbildning. Sedan dör alla, utom de som av någon obegriplig anledning gifter sig med varandra.

Nej, knappast trovärdigt. Syftet med romanen är kanske att visa musikens – särskilt den väl framfördas – förenande makt och slutgiltiga otillräcklighet i en grå och kall eller likgiltig såpavärld. Kanske. Eller bara att underhålla, vilket lyckas rätt väl i den förra hälften men då rakt inte i den senare.

Blir jag tvingad att avge ett omdöme blir det av fem, för helt uselt var det ändå inte.