2006-08-24

Tänk er att kunna dricka te! Tänk er att kunna dricka vatten! När man är törstig!

Vadå? Inget märkvärdigt med det, säger ni? Den vardagligaste sak i världen, säger ni? Nåt ni inte ens har reflekterat över, säger ni? Aha – då förstår jag att ni inte har varit gravida så att ert struplock slutat fungera som det ska. Men detta är just precis vad jag har varit. Jag var det med Amanda och jag har varit det med den snart färdigbakade lillsyrran. De båda graviditeterna har varit helt väsensskilda, men det gemensamt har de haft att den vedervärdiga halsbrännan har gjort varsin extremvarm sommar till en pina. Om ni nu sitter och tycker att jag är gnällig och att lite halsbränna väl inte är nånting att beklaga sig över, så kan jag berätta att det finns halsbränna och det finns halsbränna. (Tove kan bli mitt sanningsvittne; hon vet precis vad jag snackar om.) Att leva med struplocket på vid gavel innebär att gå omkring med en konstant känsla av att ha druckit kungsvatten. Om inte Gaviscon hade funnits skulle jag antagligen ha hoppat i Marianergraven med fötterna i en balja betong redan för ett halvår sen. Gaviscon är ett receptfritt preparat man kan inta, en trögflytande sörja som lägger sig som en spärr för magsyran när ens eget struplock av en eller annan orsak inte klarar sin uppgift, exempelvis att det ligger en bebis och förhindrar att det stängs riktigt. Man är tvungen att planera sin dag så att man äter och dricker vid några få tillfällen och sen, efter att ha genomlidit en halvtimmes eldhav i strupe och hjärttrakt, häller i sig en rejäl dos Gaviscon som håller stånd till nästa gång man förtär nånting.

Nånting: det kan vara ett blåbär. Eller en mun vatten. Det räcker för att pinan ska sätta i på nytt. Så en sommar med två månaders tjugoåttagradig värme i sträck ska man vara förbannat tacksam om man har ett struplock som funkar som det ska. Annars får man sitta där och vara törstig.

Emellertid var ju den här anteckningens anslag i dur; det dystra preludiet ska bara tjäna som fond för de nya och ljusare tongångarna i min tillvaro. En helt ny visa har jag trallat på sen i lördags, då det plötsligt slog mig att jag inte hade haft besvär av halsbrännan på hela dagen. Försiktigt utmanade jag min goda lycka med att ta mig några klunkar kallt, klart vatten. Nej, inget hände. Den eldsprutande draken sov vidare. Hmm... kunde det vara så att...? Jomen det måste i så fall vara så att bebisen har sjunkit, så att det blivit bättre med plats upptill i min kropp. Peppar peppar, ta i trä: jag har inte haft obehag sen dess, och nu formligen okynnesdricker jag vatten, te och Bobs jättegoda blanda-själv-iste med persikosmak (nej, jag är ingen vän av köpesaft eller sötade drycker, men nu när jag kan, så) och äter starka och sura saker allt jag orkar. Bara för att jag inte kunde förut, men kan nu. Exempelvis är det ganska trevligt att kunna äta bären och frukterna i sin egen trädgård. En snart-treåring orkar inte käka upp sjuhundra plommon på egen hand, hur duktigt hon än jobbar på det.

Det svalare vädret gör också en storartad insats för att förhöja just min levnadskvalitet. Se det inte som att jag är en tråkmåns och surkart som bara trivs i ruskväder och missunnar alla andra finvädrets glädje, men det har bara varit så obeskrivligt tungt att släpa omkring på alla dessa extrakilon i tokhettan. Nu orkar jag med mig själv igen (titta bara: jag bloggar ju) och känner mig nästan som en fullvärdig människa.

Ni som mot förmodan tittar in här ibland trots att det aldrig händer nåt på bloggen undrar antagligen hur det är med Amanda. Om henne skulle jag förstås kunna berätta i timmar, men jag tänker faktiskt inte göra det just nu. Nöjer mig med att säga att hon växer snabbt, i synnerhet mentalt. Vi har svårt att förstå att hon inte ens har fyllt tre år än. Samtalen med henne, hennes iakttagelser och hennes funderingar är ofta svindlande kloka. Humor har hon också, den lilla odygdspåsen.

Vad hon tänker om lillsyrrans nära förestående ankomst är inte så lätt att veta. Hon ser fram mot den, så mycket är klart. Vi föräldrar vill förstås att hon ska vara så delaktig som möjligt och inte känna sig utanför. Att det är just hon som har bestämt namn på nytillskottet känns därför som en god upptakt. Men hur tillvaron kommer att bli i verkligheten sen, det har ju faktiskt varken hon eller vi nån möjlighet att veta i förhand. Mycket längtar Amanda efter att bebisen ska komma för att hon då får tillbaka en smalare och roligare mamma, en som inte är så ömtålig, utan som orkar leka lite rörligare lekar.

Och här har ni en som längtar helhjärtat efter samma sak!   –M

2006-08-27

Hade igår det stora nöjet att få vara med när lille Albin, i runda slängar tio veckor, gavs sitt namn med sång och kloka ord på vägen. För mig var det ett lika trevligt som märkligt kalas – inte så att själva begivenheten var avvikande eller udda, för det var ett helt vanligt trivselkalas som möjligen skilde sig från normen genom att vara alldeles extra trevligt. Nej, det säregna för min del var att samtliga av de gäster som jag kände bestod av personer som jag inte hade träffat på sex år eller mer. Det gällde även värdparet: sex år i hennes fall och säkert femton i hans. Övriga bekantingar föll alla nånstans inom det tidsspannet, de med. Det kryllade av mer eller mindre små barn vars existens jag med nåt enstaka undantag inte ens hade hört talas om, och jag fick träffa respektivar som blev nya bekantskaper för mig trots att själva relationerna redan var gamla och invanda.

En reflektion jag gjorde för Roger på väg hem i bilen var hur fria alla mina samtal hade varit från gamla minnen och sentimentalt klet, sådär som det lätt blir när man träffar gamla vänner. Trots att jag har känt de här människorna i över tjugo år i vissa fall har ingen av dem tillhört mitt så att säga närmsta gäng, och därför blev det naturligaste att helt enkelt börja prata om nånting vad som helst – inte hemfalla åt "Minns du när..."

Intressant. Och, som sagt, mycket trevligt. Jättetack till Helena och Erik – vi misstänker att lille Albin inte hade haft så stort inflytande över gästlistan.

Och idag har jag hissat flaggan, för i eftermiddag kommer vår stora lilla dotter hem från Göteborg! Oj vad vi längtar.   –M