2006-06-15
Handen på hjärtat: trodde ni på det? Alltså verkligen trodde det med självklar visshet på samma sätt som man vet att en sak man är rädd om kommer att trilla ner och gå sönder om man ställer den för nära bordskanten, medan en plastsak inte löper minsta risk att puttas ner från samma position? Trodde ni att det verkligen skulle bli sommar nån gång? För det gjorde inte jag. Jag var övertygad om att det skulle ligga solkiga snörester kvar på skuggsidorna och att temperaturen skulle vara ungefär fem plus ända till mitten av augusti, då det skulle bli tidig höst och snart sträng vinter igen.
Så det var ju skönt att det kom en sommar ändå. Till slut, och ganska överrumplande. För oss som trädgårdsägare har det här blivit en konstig tid. Trots det nya växthuset har vi, eller det är väl bäst att jag skriver Roger eftersom han är den pådrivande i det hänseendet, inte kunnat börja med frösådden förrän i maj. Allting är därför löjligt försenat och ur frilandsbäddarna är det just nu mest millimeterstora bladrosetter som tittar upp. Inne i växthuset grönskar det visserligen, men ett år med normal vår skulle vi redan ha skördat de första tomaterna vid det här laget. Nu finns små små gröna kulor på de busktomater som köptes som plantor – i otålighetens namn. De frösådda är bara barn ännu. Och i övrigt råder den perenna hysteri som även den brukar infalla en aning tidigare på säsongen. Den yttrar sig som så att man (jag skriver detta med generellt pronomen eftersom man bara behöver besöka en handelsträdgård eller platskola just nu för att kunna konstatera att det är en allmän farsot som grasserar) av vinterns uppdämda längtan efter att få se nånting spira, och det helst momentant, handlar sig vimmelkantig på buskar, träd och perenner som det sen bara är att åka hem och ploppa ner i trädgården, precis som i de där teveprogrammen av typen "Äntligen söderläge" eller vad de nu heter, där arbetslag om tjugo personer rullar ut hektarvis med färdiggräsmatta och planterar kilometerlånga alléer av tjugoåriga träd på nåns tomt. Själv har man förstås inte råd med såna excesser, men man tycker att en och annan plymspirea eller vinbärsbuske i alla fall är nån sorts kompensation för den totala arkitektomplanering av trädgården som man aldrig kommer att få.
Hand i hand med grävandet går hemmapulandet med bräder och skruvdragare. Roger har blivit tämligen händig under åren här och smäller numera ihop odlingslådor med ena handen bakbunden och förbundna ögon. Han gjuter plintar med metallskor i vilka han monterar bjälkar som så småningom har börjat bilda en sorts pergola. (Hmm. Vi väntade Amanda när den första halvan tillkom, och nu har han nyss rest en halva till. Tur att det inte går fler än två hälften på en hel, för nu blir det inga fler graviditeter.) Fast för att kunna vara med och såga ut blomkonturen till Amandas knappgunga fick han ta av sig ögonbindeln i alla fall.
Amanda ja. Hon springer med ivriga steg mot sin treårsdag. Är en stor och klok tjej som är torr både dag (sen länge) och natt (sen ett tag), men som gärna vill leka bebis nu när hon väntar en lillasyster. Det kan alltså bli ganska tvära kast mellan läget där hon vill bli buren i famnen och bara jollrar "Goga goga" och läget där man absolut inte får hjälpa henne med nånting. Det är en svår balansgång om man inte vill drabbas av hennes förolämpade raseri över att bli behandlad som om hon inte kunde själv!
I söndags for vi på prov iväg och paddlade kanot med henne. Vi visste inte alls om hon skulle uppskatta tilltaget, men det visade sig vara ett lyckokast. Hon satt så tillfreds på picknickfilten på bottnen av kanoten, sjöng roddarsånger för oss galärslavar och roade sig med att diskutera den förbiglidande vyn med oss, att släpa handen i vattnet och allt vad hon nu gjorde. Det blir säkert fler kanotturer i sommar, i synnerhet som det funkade bra för mig att paddla även med mage. –M