2006-01-03

Titta! Första gången som jag skrev det nya året, och jag skrev genast rätt. Hur många av er har inte skrivit 2005 minst en gång fast ni menade 2006?

Året firades in med enastående hjälp av familjen Kallrén, som hade det goda omdömet att bjuda in sig själv till oss. Jodå kära Tove och Lasse, visst fattar vi piken fast den var både trevlig och inlindad, och det var verkligen roligt att träffa vår guddotter. Hon är cool, Sally. Jag är övertygad om att hon blir en sån som inte låter sig rubbas av nästan någonting.

Bryggan mellan det förra året och innevarande blev en tydlig gräns mellan en period som för åtminstone mig har varit mindre harmonisk. Hela senhösten har nog varit jobbig även om jag egentligen inte märkte det förrän i slutet av november, och hela december har känts ganska mardrömslik. Inte alldeles utan ljuspunkter, men på det hela taget en enda stor stress. Det faktum att jag äntligen gick med i en kör (igen – det var flera år sedan jag slutade i min senaste i Göteborg) blev paradoxalt nog en ytterligare press samtidigt som det givetvis är en stor och förunderlig fröjd. Två faktorer stressade mig i detta: det är en (men hur sjutton ska jag skriva nu då för att inte låta självbelåten? Om jag skulle ha beskrivit Bro kammarkör tidigare, efter någon av de konserter som jag har upplevt på publiksidan, skulle jag måhända ha valt "proffsig". Men nu när jag själv är med?) av de bättre körer jag har varit med i, vilket såklart gjorde att jag tvivlade på min egen kapacitet. Dessutom kom jag in så sent före julkonserten att det bara återstod tre övningar plus genrepet, så på några veckor skulle jag lära mig fjorton nya stämmor (några av julklassikerna hade jag sjungit förut, men som sagt: då i andra sättningar).

Men. Det gick ju vägen. Efter konserten i Ölme kyrka önskade körledaren god jul och sa att vi ses igen den nionde januari, så nu har jag en körlig hemvist igen. Hurra!

Snön kom på allvar i mellandagarna. Amanda följde efter julfirandet med sin mormor till Göteborg i några dagar: en livräddande insats för mig, som kände mig döende orkeslös och letargisk av stress och någon odefinierad men fientligt sinnad infektion som härjade i kroppen. Riktigt redo för att återinträda i mammarollen kände jag mig nog inte när vi packade bilen fullt beredda på att snöa in på någon väg och behöva genomlida minst ett halvt dygn utsatta för vinterkölden, men så som det hade varnats för att ge sig ut i stormen var vägarna mycket glestrafikerade och dessutom hade snöovädret dragit förbi när vi gav oss iväg mot Skövde för att hämta vår dotter, så utflykten blev mot våra farhågor en ganska angenäm upplevelse, med en liten dotter som kvittrade och sjöng hela vägen hem i pur fröjd över att få träffa sina gamla föräldrar igen efter fyra dagar. Den tidiga decembers envetenhet och ilska var om inte glömd, så i alla fall väl dold nu och ganska så förlåten. Ja, och dagen därpå kom ju Sally och Espen, så Amanda hade kamrater i huset i flera dagar och kunde verkligen inte begripa varför de prompt måste åka härifrån. "Snart kommer de tillbaka", meddelade hon mig när de hade farit. Ja, sa jag, det hoppas jag med.

Jag hörde förresten en ny och ganska hoppingivande sak ur hennes lilla rosenmun igår. Vi hade läst en bok och Amanda satt och studerade de många olika djurarterna på omslaget. Hon namngav de sorter hon kände igen och kom så till: "Det där är en rävunge ... tror jag." (Det var det inte. Men jag sa att ja, det kanske det är, jag vet inte heller riktigt.) Småbarns tvärsäkerhet kan reta gallfeber på en så jag gillade det här tecknet på någon sorts insikt om att man faktiskt inte måste veta allting, att det är okej att ha saker kvar att lära.

Och nu är det vardag igen med massor av snö, och Amanda har fattat tjusningen med att åka pulka i backe (det hade hon inte i mars, då när det kom lite vinter äntligen), och på en verkstad inne i Kristinehamn har man börjat svetsa på min ögonsten Harrison, och på grannverkstaden säger de att det bara är att dra dit honom när de mest akuta delarna av chassit är hoplappade, så ska de (och jag citerar) "peta igång motorn". Nog för att jag älskar narkosläkare, och hantverkare av alla de slag, men bilmekaniker älskar jag nog mest av alla. Fortsättning följer!   –M