2005-12-16

Med en dåres envishet hänger jag ut de nytvättade lakanen trots att de som redan hängde på strecket inte på långa vägar är torra, utan snarare styva i det ogina gradtalet på termometern. Men det gör inget, det hör till. Så djupt intryck som det gjort på mig att mormor hängde ut lakan i kallaste vintern när jag var liten måste det betyda något alldeles särskilt, och därför fortsätter jag traditionen. Låt lakanen hänga ute en vecka om så krävs – vi lider ingen brist på sängkläder. Men den obeskrivligt goda lukten av vind och väder i en renbäddad säng kan man aldrig få nog av.

Ingen av oss har orkat skriva nätdagbok på länge. Hur det är med Roger vet jag inte, men själv har jag ibland dåligt samvete för att jag inte gör det; var gång jag kommer på mig själv med att känna så, slår jag tillbaka med att inte blogga då heller. Det är inte meningen att det ska bli ytterligare ett måste i tillvaron.

Vi upplever just nu en tid av enorma viljeyttringar från Amandas sida. Ofta tycker vi att vår dotter har förvandlats till en vandrande, skrikande och sparkande negation: "NEJ!!!" "Jag VILL INTE!!!" "Du SKA INTE!" Att orka förhålla sig på något vettigt sätt till detta är svårt i längden. Det gäller att vara utvilad och försöka ta sig an den rasande flickan i skift, men det hjälper inte alltid, det heller. Vi blir ofta förbannade på varann allihop. Fast sådana upplevelser bidrar förstås till att vi verkligen anstränger oss för att undvika att de upprepas – få saker är så jobbiga som när man grälar utan att egentligen förstå varför. Vi har liksom ingenting att gräla om, utan blir bara jättearga, lika arga som Amanda är av något för oss, och kanske sig själv också, oförklarligt skäl.

Emellanåt är hon dock sitt mera vanliga och spirituella jag som visar sidor som många gånger överraskar och roar. Till exempel lägger hon alltid märke till vad jag har på mig för behå. Kommentarer som hörts är: "Ååå, du har på dig den!" (jag hade då bytt till min nya röda med fantastiskt broderi på) och "Vad är det du har nu då?" (ett linne som påminde om en behå upptill, men fortsatte på ett sätt som man inte förväntar sig av en behå). Sådant är ju kul!

Vidare ritade Amanda under Gran Canariavistelsen sina första huvudfotingar. Sedan hon kom hem har vi inte sett några, men hon har då inte varit begränsad till den lilla behändiga ritbrädan, utan har kunnat släppa loss med olika typer av färger. Jag inbillar mig att pastellkritor och vattenfärg snarare inbjuder till kulörorgier än streckgubbeteckningar och att det blir fler huvudfotingar när hon råkar få bara en tråkig smal penna i handen.

Lucia, sin första riktigt medvetna, firade hon i alla fall fromt som vilket litet lamm som helst. Hon verkade tycka det var stämningsfullt. Om tekniken vill oss väl kan ni se hur det såg ut här nedan.    –M

2005-12-23

Jag undrar hur astronauterna kände sig under Apolloprogrammet. Alla blickar på sig. Ett startdatum som med en klotfotings (andra bandet i Nationalnyckeln har anlänt) snabbhet närmar sig. Alla test och övningar har genomförts en gång, två gånger, en miljon gånger. Nu ska vi väl åndå iväg någon gång?

Lite liknande är det att vänta på julafton. Nej nej nej, jag ser inte fram mot julafton med samma tindrande ögon som jag en gång gjorde, men jag vill få det gjort, jag vill få igång maskineriet, jag vill att nedräkningen ska komma ner till noll. Fram till dess sitter jag här och funderar över vad det är jag ska ta mig för egentligen. Inga julklappar att slå in. Barnet sover, hustrun sitter och klipper och klistrar, svärmor tittar på färgstörd teve. Argh. Precis som för astronauterna i Apolloprogrammet. Buzz sitter och klistrar och klipper, han den där tredje sitter och ser på färgstörd teve, barnet sover. Kom igen någon gång nu, sätt fart, låt oss komma iväg någon gång.

Jag har fått i uppdrag att tillverka årets julbild. Själva bilden är tagen på Kanarieöarna i november och där var jag inte ens med, så ni må tro att jag har fått planera. Jaja, jag ska göra en julram runt hela bilden. Du ser den här nedanför. En god jul till alla!    –R