2005-10-13

– Men du kan ju skriva om att hon har fyllt två, sufflerar Molle i mitt öra.

Jodå, hon har fyllt två. Med risk för att låta lite Betty Blueig inledde hon dagen med 38,7° och vi fick höra det vi aldrig tidigare hade uppmärksammat komma över Amandas läppar: "Jag går och lägger mig lite grann …" Inte bara en utan många gånger. På sätt och vis lite tur, för det är inte alltid med förträffligt humör Amanda låter sig zippas kors och tvärs över landet, den här gången tvärs till en bo-på-lantgård-gård några mil sydväst om Eskilstuna. Väl där hade hon repat sig så pass att hela den medhavda födelsedagsblodpuddingen åkte ner med lingon som oralt övertalningsmedel, och anhopningarna av presenter fick henne att slå knock på eventuella baciller som ville bråka. Nästa dag var hon frisk. Och många presenter rikare. Nu har hon också börjat använda den fina hemgjorda pall som gudisarna hade med sig, en särdeles piffig sak som vi hoppas kunna presentera med lämplig pompa och ståt så småningom här till höger eller på de sorgligt eftersatta fotoalbumsidorna.

Vi har lite att tänka på.   –R

2005-10-22

Först: tack, alla, för ert fantastiska stöd. Det förändrar kanske inte sakförhållandet, men att omges av så mycket omtanke värmer verkligen. Vilka ovärderliga vänner vi har!

Egentligen borde jag berätta lite om bokmässan, för det var vad jag ville göra genast efteråt, nej snarare medan den pågick och vi var i Göteborg, men tiden den går … jag får försöka göra en resumé istället: fler goda vänner på kortare tid än på mycket länge; vårt livs första och förmodligen även sista och enda Doobidoo; gott – och lagom – byte från själva mässan; ett par nya otroligt snygga behåar som jag dock inte kan ha än på ett tag på grund av ärret efter lipomet (som bara det förtjänar en alldeles egen alldeles alltför utdragen anekdot, men som ligger ännu längre tillbaka i tiden än bokmässan och som ni därför får leta efter i mina memoarer eller något fanzine eller så); en söndagsvacker promenad i Botaniska som kontrast till det sedvanliga pissblasket på lördagen; en ögonblickligen bortslarvad litografi; och säkert mycket annat som redan börjat sjunka i slammet på minnets botten.

Medan hennes föräldrar var upptagna med allt detta och mer därtill har Amanda förberett sig för ännu ett stort utvecklingssprång, ett som främst uppmärksammas av modern och fadern tack vare att det innebär att hon bestämt sig för att detta med potta är något hon kan godkänna, ja rentav gilla. Efter att kategoriskt-hysteriskt ha vägrat all kontakt med sagda kärl (frånsett några veckors initialförtjusning) började Amanda helt otippat att själv tala om att hon var kissnödig – och även kissa på pottan. (Under en tid föregående detta har hon visat eller talat om att hon varit kissnödig, men börjat skrika och gråta bara man frågat om hon ville gå på pottan och istället gärna kissat på någon matta eller liknande.) Helt plötsligt är vi nere på två–tre blöjor per dygn och har en dotter som älskar sina små underbyxor och inser poängen med att för-säkerhets-skull-kissa innan man går ut.

Ungefär samtidigt tyckte åtminstone jag mig märka en ganska stor förändring i talet också. Nog för att Amanda har pratat både gärna och väl, men nu svallar svadan över alla bräddar och hon har också börjat med ganska utförliga verklighetsimiterande lekar. Hon donar och grejar och styr och ställer och är över huvud taget väldigt självständig i sitt lekande här hemma; kräver inte alls att bli sysselsatt så som hon har gjort i perioder. Vi är övertygade om att samvaron och socialiseringsprocessen hos dagmamman bidrar med stora knuffar framåt, inte minst vad gäller det här med pottan och underbyxorna.

Omtänksam är hon också, den lilla. Det är inte bara sina nallar och dockor som hon hjälper med både det ena och det andra, utan hon bistår också oss föräldrar med goda råd: "Du får smaka på riset pappa, men du måste blåsa för det är varmt!" kan hon säga. På tal om blåsa: i tisdags morse, när vi låg och mornade oss i stora sängen, sa Amanda: "Oj vad det blåser. Det blåser och blåser och blåser." Jag tittade undrande ut genom fönstret på träden som inte rörde ett löv i den kav lugna luften, men fick snart förklaringen: "Det är blåsipporna!" Bäst att hålla anteckningsmaterial inom armlängds avstånd – liknande redogörelser för hur allting ligger till här i världen lär bli talrika allt framgent.   –M

2005-10-30

I två dagar där så trodde vi att vintern var i antågande, men istället har vi fått en extra slurk sensommar att dricka i djupa drag. Amanda är på semester hos mormor; vad gör jag då? Precis exakt vad jag har lust med. Idag: ligga kvar i sängen flera timmar och sträckläsa bok. Inte äta nån ordentlig lunch. Faktiskt inte äta nån lunch alls: både Roger och jag är så utleda på det ordnade livet med två lagade mål mat varje dag att vi tar alla chanser (de är sällsynta) till slarvätning: jag tror att jag aldrig mer kommer att bli hungrig.

Efter en angenäm förmiddag i soffan med sagda bok och några baljor te hade molntäcket skingrats av en fullkomligt sprudlande sol. Jag bara måste ut! Promenerat har jag i och för sig gjort, långa rundor också, så gott som varje dagisdag när jag hämtat Amanda (hon sover i vagnen), men min bästa runda är inte framkomlig med barnvagn och jag kan därför bara alltför sällan gå den. Så: för kanske sista gången (järnverket håller på att sätta upp ett staket, förmodligen runt parkeringsplatsen) genade jag till Dunk, lämnade av balettkjolarna där och kollade läget allmänt innan jag med tomma lätta händer lät mig uppslukas av skogen. Kände genast att jackan var en överloppsgärning. Tittade efter vackra slaggstenar men plockade inte med mig några, inte nu. Bestämde mig för att ta med en bred planka till spång på det ställe där man löper störst risk att trampa i och bli blöt om fötterna. När jag kom ut på vägen förbi Klostret gömde jag jackan under ett flyttblock som jag skulle passera igen efter någon mil. Koftan knöt jag om midjan och Åkeröäpplet och mandarinen tog jag i händerna. Åt upp dem ganska snart. Skrotten och skalet nerbrytningsbara. Vek till vänster vid vändplatsen, stannade när jag hörde en korp ropa. Jag såg honom inte trots att han pratade rejält. Kanske blev han irriterad över att bli störd, men nyfikenheten tog visst överhanden för han flög en sväng över mig för att se vad jag var för en. Jag svarade honom så gott jag kunde och han verkade nöjd med det.

Vidare över nya kalhygget, där det också finns en blötsträcka som aldrig torkar ut helt (den kan man dock gå runt). Ut på timmervägen och in i skogsskugga. Lingonmarker här. Luften svalare, men jag behöll koftan knuten om midjan. Pappkartongerna som kastades här för två–tre år sedan och som har innehållit späda granplantor står fortfarande kvar invid hjulspåren. Jag har retat mig på släppjan som kan få folk att slänga en massa bananlådor i skogen (och gör det väl än), men strängt taget är det inte det värsta man kan kasta i naturen: förr eller senare kommer ju pappen att brytas ner, även om den har varit förvånansvärt ståndaktig hittills. Snarare än att säcka ihop och brytas ner håller kartongerna på att integreras i naturen: de antar en grönaktig färg av mikroskopisk mossa och sjunker liksom tillrätta i lingronriset. Nu börjar jag tycka att det är lite spännande att följa processen, se hur många år en banankartong kan överleva på egen hand i skog och mark. Är lådorna glada att ha befriats? Är de förtvivlade över att ha blivit övergivna? Är de ledsna små sommarkartonger?

Spelerbo såg nypysslat och prydligt ut med de nya småbodarna och det lilla planket som bildar en avskärmning, fast mot vad vet jag inte riktigt – två skogsvandrare varannan dag? Uslare läge för ett torp är svårt att föreställa sig, fast tydligen finns minst en person vars behov uppfylls precis av just det torpet på just den platsen. Bäcken var i alla fall svullen och strid idag, trots att vattenståndet är lågt i sjöar och brunnar nu, lägre än normalt. Ett barn skulle kunna bada i bassängen som bildas på ena sidan om vägen. Jag minns torpet som min moster hyrde några somrar när jag var i åttaårsåldern: det jag längtade mest efter om somrarna var att få bada, men det var för långt till närmsta vattendrag för att jag skulle få gå dit själv (eller om jag var lat, det kan inte uteslutas), så jag badade i en minimal utvidgning av bäcken alldeles vid torpet. Jag rymdes precis utsträckt och kunde sänka ner kroppen under vattnet. Plats att röra mig i detta bad hade jag inte, men jag vill minnas att jag kände mig belåten över att ha grejat mig ett badprovisorium mot alla odds.

Fortsatte för en gångs skull ända ner till undergången istället för att gå en bit på rälsen och hoppa ner på andra sidan. Av någon anledning var det grävt just i och vid undergången; kanske har man dränerat där för att vandrare ska komma torrskodda under? Nej, knappast troligt. Mer sannolikt att det ska gå att ta sig förbi stället med bil, fast vem som kör där har jag ingen aning om, man kommer inte mer än femtio meter till med bil och större fordon kommer inte igenom. Hmm. Får forska i det där. Fortsatte förbi banvaktarstället utan att stanna (men skulle ha suttit där i flera timmar om jag hade haft boken med mig). Så varmt! Tog mig förbi gyttjepölen smidigt tack vare den relativt torra marken i skogen omkring. Måste ha gått i djupa och animerade tankar, för rätt som det var hade jag gått en bra bit på grisvägen och här åkte koftan på, i skuggan. Nästan framme vid stigen över kalhygget höde jag en bil nalkas. Fick en vild motvilja mot att bli sedd: hade inte mött någon dittills. Galopperade ett par meter ut i terrängen, hukade bakom en tall, visste ju att man aldrig tittar efter folk vid vägkanten när man är ute och kör. Förmodligen hade jag kunnat stå rak och orörlig utan att bli upptäckt, men det kändes ju mer spännande så här. Kusten klar och jag fortsatte de femtio meterna till stigen. Över kalhygget, utmed järnvägen. Elskåpet syns nu när snåren delvis är avlövade, men kanske ska jag ta med mig en sekatör till våren: jag har vid ett tillfälle missat stället där man går ner, och hur många gånger har jag gått den här vägen? Inget tåg kom nu heller. Sant, det går inte många på söndagar, och jag såg dagens tåg i början av promenaden, medan jag korsade riksvägen redan. Efter att ha gått över spåren hade jag solen rakt i ansiktet och log och log: njöt. Kom tillbaka till vändplatsen fast från andra sidan. En rörelse i gräset vid vägkanten hejdade mig. Det kunde inte vara mycket annat än, och var mycket riktigt, en huggorm, en ganska liten hanne som hajat till när jag gick förbi. Så dumt av honom – om han bara legat still skulle jag ju aldrig ha upptäckt honom, men nu spratt han ut på vägen där jag såg honom ordentligt. Väste gjorde han för att skrämma mig, men han lekte inte indisk kobra som den huggis vi såg tidigare på sensommaren på en annan väg, den som verkligen var beredd att fajtas om det blev tvunget. Nej, den här sliddrade undan och väste lite halvskrämt. Jag följde efter en bit och försökte titta på honom (ormrädd, ganska, men vet ju att huggormar inte är särskilt farliga). Kände mig nöjd efter inte många meter och fortsatte åt mitt håll. Hämtade jackan under klippblocket. Ett sådant vill jag ha i trädgården. Tog av mig glasögonen en stund för att se om jag mindes hur det var att vara ung och fåfäng. Det var väldigt flimrigt och suddigt. Eventuella älgar skulle jag aldrig kunna urskilja på det sättet. Satte på mig brillorna igen. Passerade Klostret: den där framskärmen från en gammal bil, en sjuttiotalare ser det ut som, lär behöva avsevärt många fler år än banankartongerna för att brytas ner. Varför slänger man en framskärm till en bil ute i skogen? Och, för den delen: varför är det en sådan sport bland vissa här i trakten att bränna stulna bilar i skogarna? Av alla idiotiska saker …

Genade på hundstigen ut till grusvägen och var snart vid kyrkan, och förbi. Ett par i en röd passat körde förbi sakta; de hade varit vid någon grav, kanske satt ut lyktan för hösten. Nästa helg ska jag till inget pris missa att plåta alla allahelgonsljus! Inga vilda blommor såg jag i trädgården till den rivna stugan. De fällda träden låg prydligt sågade och travade vid vägrenen och sedan var det bara att korsa stora vägen: hemma igen.   –M