2005-09-03

Till frukosten idag har Roger och jag suttit och spritat ärter. Ganska trivsamt. Eftersom vi trots våra prydliga, ja närmast mönstergilla odlingsbäddar har slarvodlat i år, så tvangs vi tillgripa en drastisk skördemetod på ärtsidan. Med slarvodla menar jag att inte bara vårvärmen, utan också vi var sega och sena i starten, att vi inte planerade ordentligt i förväg och att vi inte iddes göra något vettigt körschema för vad som skulle sås var och när. En dag när nån av oss, som regel Roger, fick ett ryck åkte allting ner i jorden; och var och en som odlat baljväxter vet hur förtvivlat svårt det är att tro på att det verkligen måste vara 40 centimeter mellan raderna. Äsch! De där små stackars groddarna, inte behöver de så stor plats! Men det gör de ju, annars blir det en enda härva av alltsammans. I och för sig brukar man ändå kunna bemästra situationen genom att spaljera upp ärt- och bönskotten ordentligt, men se det var oss övermäktigt den här gången. Det blev helt enkelt aldrig av, så ärterna har vuxit stöttade endast av varandra: först upp-upp-uppåt, men så småningom i ett alltmer kollapsande virrvarr.

Detta virrvarr har dignat under tyngden av inte minst de många ärtskidorna. Hur då plocka dem systematiskt? Tja. Vi ryckte helt sonika upp rubbet med rötterna och plockade skidorna ur det, ungefär som man tar fisk ur ett nät. Så det blev ju betydligt rationellare än att plocka i omgångar efterhand som ärtorna mognade. Växtsättet fick möjligen en menlig inverkan på skördens omfång; det kan vi dock inte uttala oss om med någon säkerhet. Konstateras kan i alla fall att fem kvadratmeter jord har gett ett kilo gröna ärter i frysen samt några hekto torkade. Det överlever man inte vintern på, som jag påpekade. Och kunde inte undgå att minnas vad vår pragmatiske gode vän Martin frågade en gång: "Lönar det sig att odla själv?" Det krävdes ju inte lång betänketid för att svara nej på hans fråga. Han undrade då varför man gör det; själv ansåg han fördelarna med garanterat biodynamiskt framställd mat vida understiga värdet av att lägga samma mängd tid som vi ägnar våra grönsaker på annat, till exempel läsning. Men jag frågade Roger medan vi satt och spritade om han hellre äter våra egna ärter än sådana man köper djupfrysta i affären (han är inte särskilt förtjust i gröna ärter). Jo, svarade han, det gör han förstås. Och där är kanske ett annat svar till Martin: att egenhändigt odlad mat är kryddad med en stolthet och tillfredsställelse som inte finns att köpa av vare sig Santa Maria eller Kocken.

Själv misstänker jag också att krafsandet i jorden, hur liten skala det än sker i, ger en känsla av att man är överlevare. Man är självförsörjande, minsann, så om katastrofen kommer… Man klarar sig själv, man behärskar en färdighet, besitter ett kunnande. Man är sin egen. Så känns det för mig när jag radar upp burkar med sylt, inlagd vitlöksgurka, saltgurka och marmelad på hyllorna i syltkällaren. Om det känns så för Roger när han breder ut alla sina potatiskilon i samma källare vet jag inte, men något är det i alla fall som har väckt hans passion för odling av potatis och annat, och detta något har antagligen inte mycket med Söders krogkultur att göra.

Fast vad vet jag. Den analysen får jag nog överlåta på honom själv. Rara ärter blir det i vilket fall som helst.    –M

2005-09-04

Men fatta då! Idag sa Amanda "Jag älskar dig" till mig! Men så fatta då!

I övrigt har dagen bjudit på en lång, lång bilfärd ner till Göteborg, där jag skulle hämta A efter att hon har varit på långbesök hos mormor. Faktum var att jag inte var särskilt pigg på att hon skulle dit; inte för att jag på något vis tror att hon far illa – precis tvärt om – utan för att jag tyckte att jag inte hade sett henne mycket dagarna före heller. Det är lätt att sakna sitt lilla kryp, även om det inte alla gånger är helt lätt att fördra nästan-tvååringens humörsvängningar. Men så inser man ju att man kommer att få så mycket jobb gjort, och nu hade jag ju trots allt femtioelva deadline på en gång, och hon har ju så roligt hos mormor … Jaja. Det är det dåliga samvetet som talar, och det trots att jag förmodligen ägnar mer tid åt min telning än de flesta pappor gör.

Bilresan, ja, den avbröts av två stopp vid lika många antikvariat på vägen. Vi har antagligen talat om det första och bästa av dem förut här på sidorna, men det tål att upprepas: Böckernas hus i gudsförgätna Tidan på vad som förmodligen hör till Skaraslätten. Den här gången fick jag inte bara titta på lokalen där innehavaren sitter var dag i veckan utan även annexet som visade sig innehålla ungefär lika många böcker (många), och dessutom fick jag mig utpekat lagret, som antagligen är bra mycket större än butiken och annexet tillsammans. Svärmor har dessutom blivit bjuden på en kopp kaffe hemma hos innehavaren, Bo Björkdahl, som har drivit antikvariat sedan 1961. Definitivt värt ett besök, och jag blev tubbad att uppmana vänner och bekanta att åka dit med van och släpvagn. Gör det.

I Göteborgsposten hade jag dessutom läst om antikvariatet i Floby, inhyst i ett gammalt kapell av ungefär samma form som metodistkapellet här i Björneborg. Rolig inramning, men en förskräcklig ordning och tämligen höga priser, så jag åkte från den fagra bygden utan att köpa något, till min egen förvåning; jag kan normalt inte gå in i en lokal där böcker bjuds ut till försäljning utan att köpa något. Men omgivningarna var vackra och affärsidén – sådan den nu ser ut – tillräckligt fräsch för ett besök; normalt ska sådana lokaler inhysa ett krukmakeri eller något i den stilen, och det känns uppfriskande att någon vågar satsa på det skrivna ordet.

Normalt är det 25 mil till Göteborg, men den här dagen var det 29½.   –R

2005-09-05

I kväll fick jag ett brev från en uppdragsgivare med vidarebefordrad kritik om en text jag lämnade ifrån mig för två och en halv månad sedan. Texten var för amerikansk, fick jag veta. Jag undrar om det beror på att den var det i original?

Att leva ihop med en människa som har stilkänsla över och under skorna är inte helt lätt alla gånger, och jag visar ogärna upp det jag har arbetat med för henne ens efter en ordentlig egen genomläsning. Men det här: texten är för amerikansk och sex stycken lång. Förbannade puckon, ärligt talat. Hade de velat ha sin copy omskriven kunde de ju ha talat om det.   –R

2005-09-07

En rätt underlig dag. Jag är rätt trött efter att under tre nätter ha agerat ensamförälder åt Amanda och kunde därför inte kliva upp när hon gjorde det. Hennes sparkar hade hållit mig vaken rätt lång tid under natten, då hon faktiskt själv kom tassande med tre nallar i famnen omkring halv ett–ett. Det är utveckling det: de tidigare nätterna har jag varit tvungen att gå upp halv fem och bära över henne till Stora Sängen (ett ganska väl valt namn i relation till den namnlösa Lilla Sängen som är Amandas egen) medan hon högljutt gnydde efter mamma. I natt klev hon upp i sängen utan att säga ett knyst om den återigen försvunna mamman (hon ligger i en säng på undervåningen och kurerar sin förkylning och erhåller dessutom lite väl införtjänad mammaledighet) och satte som sagt var tämligen omedelbart igång med att ömsom sparka mig, ömsom – när jag klagade – på täcket. Hammarslagen som stundom hörs och känns från järnverket och som kan vara ganska irriterande när man väl har blivit uppmärksammad på dem är rakt ingenting jämfört med tvååringens dunsanden. Om det ännu funnes någon period i oväsendet skulle det väl gå an, men det gör det inte.

Ack ja. Så därför var jag inte helt pigg när Amanda fann för gott att lämna föräldrasängen och – enligt Molle – tyst som en kyrkråtta med bispen på besök gick omkring med lära-gå-vagnen.

Underligare än ovanstående (som säkerligen inte är särskilt märkligt, när allt kommer omkring) är att jag har ägnat en del av dagen åt den monstruöst långa text om en teveapparat från Loewe som jag har lovat mina österrikiska uppdragsgivare att översätta flitigt och med ackuratess. Den är på tyska. Visserligen känner jag mig mer hemma på det här tekniska området än jag gjorde i köksenvirongerna som utgjorde mitt senaste tyskaprojekt, men det är ändå förunderligt hur många ord det finns på det stolta germanska språket som jag inte känner till. En av mina teser som jag vill kontrollera genom att ta på mig sådana här uppdrag är att jag förmodligen kommer att lära mig språket på det här sättet, och då är det ju bra att få betalt samtidigt. Frågan är dock om orden vill hoppa in i mitt aktiva ordförråd, för hur jag än sitter här och funderar har jag tydligen inte en chans att komma på vad sladdsamlare av vävt material heter egentligen. Något med Schlauch var det nog. Der Schlauch betyder slangen. Och Schlauch aus Darm zum Abfüllen betyder tarmslang för tappning. Hu. Jag måste säga att uppdragsgivarna är modiga (jo, jag talade om att min tyska är rostigare än kaiser Wilhelms kanoner och Thomas Hausteins kalsonger mot mitten av Christiane F).

Det konstigaste av allt är att jag slutar mitt i uppräkningen av underligheter. Snipp, snapp snorum (det sista låter tyskt).   –R

2005-09-22

Jaa … en kinesisktextad film med John Cusack är ju aldrig fel.

Vi är visserligen förnuftiga föräldrar som redan innan barnmat innebar något annat än bröstmjölk hade lärt oss att man aldrig ska vara orolig om barnen äter mindre än man själv tycker att de borde, eftersom inget barn låter sig självt svälta ihjäl. Men nu är det nästan så att vi ängslas ändå. För att inte tala om hur tråkigt det är att Amanda ratar nästan allt man sätter fram på bordet. Ändå gör vi vårt bästa med hemlagad mat, fint dukat, alla sitter tillsammans och äter och hela det paketet. Men nej. Igår ville hon inte ens ha potatismos med salt och mycket grädde och en helt liten sjö av smör mitt i och det var då jag började tycka att någonting inte var som det skulle. Att säga att det är det allra värsta jag kan tänka mig, detta med ett matkinkigt barn, vore att ta i, men eftersom jag själv tycker så mycket om mat i alla upptänkliga former och fasoner ser jag verkligen inte fram mot att behöva lirka och tjafsa vid varenda måltid för att min dotter ska få i sig några munsbitar. För mig är det så självklart att man äter allt – därför att man tycker om all mat! – att jag skulle skämmas över att inte ha lyckats få min telning att dela den inställningen. Folk som ratar viss mat har jag svårt för, och det gäller såväl sådana som inte gillar grönsaker som sådana som principvägrar att käka slabbig gatuköksmat. Ta skeden i vacker hand är ett talesätt som gott kan tillämpas bokstavligt!

I övrigt är det full fart på Mandis. Hon leker fantasilekar för fullt: i eftermiddag har hon pekat ut en hel flock sovande tigrar (varav en i brun pyjamas) i det för den hukande tvååringen jättehöga gräset (=djungeln), samt lekt att vi åkte tåg sittande i en trave med byggnadsställningsdelar utanför kyrkan här i byn. Hemkommen efter de övningarna har hon torkat bajs ur rumpan och bytt blöja på ett tiotal av sina kramdjur och dockor, detta med handgrepp som ser helt riktiga och väldigt rutinerade ut. Det roar lika mycket som det fascinerar att få iaktta henne. Sist på lekdagen, före badet och nattningen, tog vi fram kritorna och målade. Amanda har börjat gripa sig verket an med stor kraft: de nypor som hittills har varit ganska försiktiga med tecknings- och måleriredskapen är nu kraftfulla och bestämda. Ikväll var det heltäckning av ytor med en och samma krita som gällde. Vaxkritorna som vi har köpt åt henne gillar hon inte: oljekritorna ska det vara! Men jag visade henne hur man kan skrapa fram mönster ur ett enfärgat pastellfält under vilket man har färglagt med vaxkritor, och det tyckte hon var häftigt. Hon fick skrapa med en liten gaffel och gjorde det med stor frenesi. Ibland frågar jag henne vad det är hon målar. Då tittar hon på sin teckning och sedan på mig och säger: "Grönt."

Tänk att jag inte såg det själv. Som vuxen är man allt bra dum ibland.     –M

2005-09-27

Det här är kärlek: idag vid matbordet berättade Roger att Jason Falkners kommande och extremt efterlängtade nya platta ligger i slutmixning just nu. Han hade gått in på någon av Jasonsajterna och kollat om det fanns något som kanske kunde muntra upp mig litegrann, eftersom jag var ledsen.

Har funderat över det jag skrev sist om mat och hur det kanske kan uppfattas. Men det faktum att jag är gourmand och ser med oförstående på dem som är tetiga med mat betyder inte att jag inte har krav på det jag stoppar i mig. Sanningen är att jag har en väldig massa åsikter inte bara om allt möjligt annat, utan även om livsmedel. Jag älskar kött men tycker att djurhanteringen ska vara anständig, ja god, och väljer hellre bort biffen än att köpa styckdelar från djur som legat utan mat och vatten i två dygn med brutna ben i någon transportbil från Belgien. Jag tycker att merparten av välståndsvärldens befolkning verkar sakna kostmedvetande vilket resulterar i en massa fetma som inte gagnar någon (att människan av naturen är lat och helst inte vill göra jobbiga saker – som att röra på sig mer än absolut nödvändigt eller lära sig tycka om mat som är nyttig istället för att ständigt proppa sig till bristningsgränsen fulla med tomma kalorier och snabba kolhydrater – lägger ju också sten på börda) och resulterar dessutom i ett skitfult mode med kläder som är skurna för att alla äckliga fettvalkar ska kunna hänga och dallra fritt. Jag tycker att EU- och andra krav på staplingsbara grönsaker vittnar om mycket, bland annat byråkratiförgiftning och brist på kännedom om hur god mat smakar och fungerar. Jag tycker att det är kallsinnigt och egoistiskt att blunda för att bananer besprutas med gifter som orsakar ohyggliga missbildningar och sjukdomar hos de arbetare som också besprutas, liksom av bara farten eftersom de råkar bo på plantagerna, bara för att slippa betala några kronor mer för ett kilo bananer (och de där plastpåsarna som bananerna packas i och som alla sköldpaddor dör av eftersom de tar dem för maneter, försöker äta dem och kvävs, är ju också vidriga). Jag tycker inte att djur ska tvingas äta kadavermjöl från sina släktingar. Jag tycker och jag tycker och jag tycker.

Men jag tycker också att människan har lika stor rätt att leva som alla andra djur, och jag tycker att det faktum att människan är allätare är ett fullgott skäl för mig att inte bli vegetarian, eller vegan, eller frukterian, eller något annat lika idiotiskt. Jag hade en gång en klok arbetskamrat som höll på med yoga och meditation och österländska sporter. Han hävdade bestämt att det inte råder minsta tvekan om att växter har ett även för människan (den människa som anstränger sig det minsta lilla) begripbart kommunikationssystem och att även stenar kan känna (fast det hade han själv inte lyckats uppfatta med sina egna sinnen – än). Han hyste den största vördnad för alla organismer men för honom skulle det ju ha varit meningslöst att dra en gräns mellan djur- och växtriket och bli exempelvis vegetarian: växter plågas ju lika mycket som djur när man äter dem. Vad ska man äta då? Och de där virrpannorna som bara äter fallfrukt, de kan rimligtvis aldrig ha sett ett fruktträd på nära håll: hur många insekter och sniglar blir inte utan föda när man tar upp ett nerfallet äpple från gräsmattan! Har inte insekterna och sniglarna också rätt att leva? Och hur kan man vara säker på att äpplet har dött bara för att det har släppt taget om grenen och vågat språnget ner i gräset?

Ni hör ju själva. Kom igen, liksom.

Men å femte sidan: jag tycker givetvis att det äts för mycket kött per person och att jordens yta kunde utnyttjas bättre än som betesmarker åt köttboskap. Jag tycker att snabbmat och snabbmatskedjor är gravt överskattade (men tycker ändå att de har existensberättigande; allt har sin tid). Jag tycker jag tycker jag tycker. Jag tycker att en skärpning över hela linjen vore önskvärd så att fler, helst alla, brydde sig om vad de åt och krävde av handeln att kunna köpa vettigt producerad mat. Men jag tycker också att det kan bli snudd på outhärdligt med principrytteri. Ibland har nöden ingen lag. Ibland får man bjuda till. Ibland får man kompromissa – utan att ge sig själv och/eller andra så dåligt samvete att det utvecklas till ett livslångt trauma.

Att man är allergisk mot vissa saker kan man givetvis inte hjälpa. Men kom inte till mig med "Jag kan inte äta fisk för en gång när jag var sex år blev jag tvungad att äta upp en portion fastän den hade kallnat" eller "Är det där sparris?" (Nej, det är vaxbönor. Exemplen hämtade ur verkligheten.)

Jag tycker jag tycker jag tycker.

Men det visste ni kanske redan.    –M