2005-08-17

Det finns små fördelar, små bonusföreteelser med att bo halvlantligt som vi gör; inget som en mäklare skulle lista som försäljningsargument, kanske, men saker som känns helt oumbärliga när man upplever dem. En sådan bagatell av gediget livsguld – går även i ungefär den färgen så att man säkert vet – är de kantareller som på senare år har flyttat in vid en av björkarna i tomtgränsen. Och det är inga singelkantareller, det ska ni veta, nej en riktigt gammaldags storfamilj i ett fattigt katolskt land är det, och släktkalas håller de också. Uppskattningsvis femhundra små svampar hamnade i baljan, alla infångade inom en radie av fyrtio centimeter. Att de var lika små som de var många medges, men det blev ändå varsin jätteportion gräddstekta kantareller åt mig och Roger.

Ja, bara åt oss, för Amanda är borta på sommarlov ett tag igen. Medan mormoderskapet får fröjda sig med den lilla hela dagarna (den släng av sommar som är över oss har drabbat även västra kusten, så idag har Mandis badat i havet för första gången! Hon uppges älska det, inte minst att vattnet är salt) får faderskapet och jag längtansfullt prata om vår dotter om dagarna. Då kan någon av oss säga: "Pappa, får jag hålla i dig i byxorna?" och syfta på den gången när Amanda ville se blodpudding stekas och blev upplyst om att spisen var väldigt varm. Eller så kan det komma: "Har du någon napp åt mig, mamma?" (Hon säger nå-gon, inte nån.) Fast det hjälper inte: Mandis prosodi är väldigt speciell och helt oefterhärmlig. Måste försöka fånga mer av den på film innan hon börjar låta som folk gör mest.

I helgen var vi på bröllop och fick se Erik och Anna Karin säga ja till varann och bli herr och fru Ejdervik. Enormt trevlig tillställning som inte minst överraskade med sin väldiga mängd supertrevliga, fyndiga och musikaliska släktingar. Brudens faster höll det kanske allom mest berömda talet (som handlade om det lilla betydelsefulla ordet "och"), men brudens far serverade en mycket betryggande upplysning: han sa att han i alla sin dotters åldrar har sagt: "Men nu måste hon väl ändå vara som bäst och härligast! Nu kan hon väl ändå inte bli bättre!" Han sa fortfarande samma sak, påstod han. Jag tänker påminna mig om hans ord varenda gång jag tittar på Amandas små röda sandaler (ja, de har förekommit härstädes i nostalgiska och gråtmilda ordalag tidigare) och erfar ett styng i hjärtat: ja, hon är bäst och näpnast nu, men det kommer hon att vara längre fram också. Och ännu längre fram. Och efter det med.

Den njutbart varma eftermiddagen har vi ägnat åt att möblera om i trädgården. Äntligen blev det av att flytta på den arma Lobo-apel som av okunskap blev placerad på en klart missgynnsam plats för tio—femton år sedan. Det börjar trots trädgårdens storlek bli marigt att få plats med fler fruktträd i den, men om vi håller plommonträdets krona tuktad och även Lobos, om den nu äntligen börjar växa vill säga, så ska de nog kunna samsas även på några års sikt.

Plommonträdet ja. Det har burit frukt nästan alla år sedan vi planterade det, men i år formligen dignar det under alla goda små opaler som mognar på grenarna. Då har vi ändå gallrat ganska skoningslöst.

Och så måste jag fråga mig tvenne ting: varför repriserar svt aldrig Hedebyborna, och varför har jag aldrig läst sviten förut? Sven Delblanc hade ju plats på en av mina litterära piedestaler när jag var i tonåren. Skälet till detta har jag inte svårt att erinra mig nu när jag fått för mig att äntligen plöja Hedebyböckerna. Vilket ofantligt kunnande, vilken virtuositet – man bugar underdånigt utan att våga lyfta blicken ur stoftet. Eller från boksidorna, kanske snarare. Ett vill jag ha taget till protokollet, och det är att jag gillar böcker där jag måste slå upp ord allt som oftast, ibland flera gånger på samma sida, och som ändå inte känns krystade eller pretentiösa. Att kunna använda ett ord som grillfängerier och få läsaren att inse att det är det enda tänkbara valet av glosa i just det sammanhanget, det är sannerligen en förmåga som är få förunnad. Nej, vet ni: läs själva så får ni se & uppleva.

"Pretto" har vi också fått höra att den här hemsidan är, vilket förbryllade en aning (se bara hur stora delar av den som fortfarande efter två år simmar ofärdiga i cybern; inte särskilt pretentiöst kan man tycka) tills det gick upp för oss att "förmäten" var ordet som åsyftades. Och visst: luften är fri. Var och en får tycka som den vill. Andra tycker att vi skriver alldeles för sällan här (inte minst vi själva). Hurra för olikheterna!    –M

Jag har bara en litterär piedestal, där mina favoritförfattare får stå och trängas tillsammans, och kanske samtala lite grann. Pelarhelgon i all ära, men det är inte mycket till cocktailparty (eller Dionysoskult) om de får skrika till varandra på olagom avstånd.

Det där kom jag på alldeles nyss, så det är inte helt tillförlitligt.