2005-07-03

Hur är det nu Molle brukar säga … Allt som har vingar är ankor? Ja, något i den stilen.

Jag gillar inte ankor. Särskilt inte den variant av anka som inar. Myggor. Myggor i myriader. Ett myller av mygg. I kvällningen kryper de fram från lövparasollen, där de säkert har suttit och druckit piña colada från klockan sju på morgonen, då daggpunkten korsades och myggfest officiellt övergick i återställning, medan de hela tiden har suktat efter en ny kväll och natt med kar av Bloody Mary, eller blodiga Roger. Tills i kväll hade jag också trott att det i stort sett fanns en sorts mygga, ni vet den där normalstora tingesten med uppdragna axlar, ryggen på benen och sugröret i munnen. Jo, visst ser alla ut så, men jag hade då rakt ingen aning om att det fanns så små blodsugare, kanske en fjärdedel så stora som de jag vill kalla normala. Och likt knott är de ettrigare än sina större kusiner, eller bröder eller vad det nu är. Vid ett tillfälle räknade jag – mycket snabbt – till tio stycken som satt på min oskyddade högerhand och petade ivrigt i maten.

Jag var nämligen ute och försökte få ordning på växthuset, den fyrtioårspresent från Molle som väl redan har nämnts någonstans på de här sidorna. Om inte: tio kvadratmeter stort ska det bli, med grön lack och glas i stället för plast. Tjusigt på foto och säkert också i verkligheten, om jag någonsin blir klar med detta enorma plockepinn.

För att för ögonblicket frångå myggorna kan jag ju berätta att jag hittills har grävt sex stycken 80–95 centimeter djupa hål där jag har stoppat ned betongrör, ett inte helt enkelt jobb. Jag blev visserligen förvånad över att det gick såpass lätt att gräva, eftersom den tuffa alven grinar grävaren grått i ansiktet efter bara halva sträckan, men det visar sig att problemet inte är grusblandad jord utan stenar i allt från knytnävsstorlek till volymen av en rejäl lägel vin. De är inte lätta att få upp från närapå en meters djup, och det är inte särskilt tilltalande att använda stenåldersmetoden att gräva upp dem: att lyfta dem lite grann med ett spett och samtidigt försöka skyffla lite jord under dem så att de sakta, sakta vandrar upp till marknivå. Nå, det gick i alla fall bra till slut, och jag lyckades få betongrören i våg och den gröna sockeln på plats.

Då borde det mesta vara klart: hur svårt kan det vara att skruva ihop ett gäng profiler med det fina specialverktyg som växthusföretaget skickade med, sätta samman de färdiga lång- och kortsidorna och fästa alltihop på sockeln? Ganska, faktiskt. Särskilt när man ger sig ut vid niotiden på kvällen för att försöka avsluta jobbet i sakta tilltagande dunkel, med rejäla kängor, ett klarrött arbetsställ och en bakungsvärmande petflasketröja virad om nacke, hals, skult och panna, till grannens förnöjelse och myggornas högljudda klagan. Dumt nog satte jag inte på mig några handskar: har myggorna ingen synlig hud på mitt huvud att kalasa på, väljer de förstås händerna, och det är näst intill omöjligt att hålla i muttrar och skruvar, försöka hålla rangliga växthussidor någorlunda på plats och samtidigt bli kvitt ett moln av mygg. Och när jag väl kom på tanken att sätta på mig handskar, valde myggen att angripa knäna, genom overallen, så nu ser jag ut som en väldigt kort och småhårig Charlie Rivel om benen.

Till slut lyckades jag dock få ihop stommen och jag kom på att jag kunde bära hela konstruktionen till sin plats på sockeln med hjälp av en lättare bräda. Nu återstår nock, lite stag här och var, dörrar och glas, men sedan är det klart. När jag har kommit så långt, lägger jag säkert in en bild, utan myggor, för det är inte utan att jag är lite stolt (men med den millimeterpassning som krävs blir jag inte förvånad om nocken inte går att få på plats i morgon; då hör ni det i fjärran).   –R

2005-07-04

Nocken på växthuset gick utmärkt att få på plats även utan Molles bärhjälp, men först efter lite knackande med ett hjälpmedel särskilt avpassat för ändamålet: en skruvmejsel kan användas till praktiskt taget vad som helst. Mot slutet av dagen fick jag till och med lite beröm av grannfrun, och hon har helt rätt. Jag känner mig faktiskt ganska duktig, även om jag får jobba med det spatiovisuella. Kanske kommer jag aldrig över mitt handikapp (jag är kille, och killar är av naturen sämre på att visualisera föremål, sägs det, och i mitt fall stämmer det alldeles för väl; det var vad som drog ner intelligenstestet under mönstringen till en neslig åtta, och sedan dess har jag undrat om det verkligen är ett tecken på någon särskild smarthet att kunna vika tvådimensionella figurer till tre i huvudet och sedan projicera ned dem till två plan igen), men med rätt verktyg går det mesta så mycket lättare. Kvar att göra: hopmontering av tre fönsterbågar och till sist ett tjog plus några till fönsterrutor som ska på plats. Och så det slutliga markarbetet, förstås, men då är hamnen i sikte. Byt inte kanal.

Jag skrev ju om mygg igår. Idag har det faktiskt varit så infernaliskt varmt i rumpvärmland att de inte orkade krypa fram förrän vid elvatiden, och då joggade jag ner i källaren och låste dörren. Sol och värme lockar även fram baddjävulen i Molle och, visar det sig, Amanda, som med stor glädje återupptäckte sin plaskdamm som fick göra årsdebut på främre gräsmattan igår. Efter att hon hade vadat lite halvinspirerat fram och tillbaka i det tio centimeter djupa och tämligen varma vattnet verkade hon dra sig till minnes någonting och kastade sig ner på sina tjocka knän och knubbiga armar och skrek ”Amanda simmar!” i uppemot tjugo minuter. Maken till badglädje har jag bara sett hos hustrun. Det där är ingenting som Amanda har ärvt från mig, som ogärna badar mer än en gång per dag ens i ett femtiogradigt Grekland.

Kvällen ägnades sålunda åt en färd till Sälsjön, vårt (och en del andras) kvällsbadställe några kilometer härifrån, där vi fick se en mor ignorera sin pojkvän under frenetiska försök att få femåriga lillan att komma in till stådjup tills hon slutligen gav upp och lät den något äldre sonen ta över ansvaret. Kanske lugnades hon av att dottern inte verkade vilja släppa tag om simringen, eller kanske inte kunde göra det efter en timme i det för dagen tydligen (bara Molle och Amanda i familjen badade; jag var modig och travade ner till och faktiskt något över randen i sanden där små vågor som kluckar inte räds att gå) ganska kylslagna vattnet. Solen ler över sand- och grässtranden åtminstone till tio-elvatiden, men vi är ju småbarnsföräldrar och försvinner hem betydligt tidigare än så. Djävla Enrico, kan man tycka, men då är faktiskt huvuddelen av familjen ganska redo för annat.

Vi och andra läser en kreativitetsbok där vi uppmanas att skriva om än det ena, än det andra. Åtminstone jag har inte kommit igång med själva skrivandet ännu, men är i färd med att göra det. Det som fascinerar mig mest är möjligheten av att jag ska kunna frångå mina vindlande meningar, ändra stil, helt enkelt. Inga jämförelser i övrigt, men om jag vore tvungen att karakterisera mitt eget skrivande och bara hade två författare att jämföra mig med, skulle jag nog tvingas erkänna att jag är mer som William Faulkner än som Ernest Hemingway (där kom några Google-träffar till). Det skulle kanske vara kul att vara mer kärnfull. Prata om statyer med blodlösa läppar. Känna fiskelinan sjunka in i handflatan. Ta en drink på piazzan. Jodå, det vore det.   –R

2005-07-09

I slutet av Apocalypse Now ligger Marlon Brando i egenskap av överste Kurtz inne i en hydda i djungeln och viskar ”The horror. The horror.” upprepade gånger innan kapten Willard, föredömligt spelad av Martin Sheen, ser honom ge upp andan. Jag minns inte riktigt om det är så slutet är i Joseph Conrads Mörkrets hjärta, boken som Coppola har hämtat all inspiration från, men det har hur som helst bäring på att öva sig på att ta hojkort.

I midsomras hade vi huset fullt med gäster, och då passade Molle på att tvinga upp mig på motorcykeln för första gången. Jubel i värmländska busken, om än inte i vietnamesiska bushen; jubel från dem som tittade på och en vag men äkta känsla av det-här-går-aldrig-vägen-med-så-många-åskådare hos mig. Var det inte en glimt av blodtörst som blixtrade från Pethers leende när han såg den moderna gladiatorn bestiga det rytande lejonet, var inte de ljungande blixtarna från Anders digitalkamera en åkallan till gudarna att nedbringa fördärv över denna hybris? Hur skulle jag någonsin klara den farliga ritten från vår utfart, ut på Kristinehamnsvägen och in på Hanbovägen, en sträcka så väldig att den är värd att besjungas i legenderna, säkert tjugo meter?

För att vara lite vulgär är den första motorcykelturen, hur kort den än är och hur sakta den än går, ungefär som att gå på toaletten: man vill inte ha några åskådare, om man nu skulle råka kissa på ringen, för att inte tala om att ha ont i magen.

Men faktum är att det gick ganska bra. Jag skulle tippa att jag inte ligger långt från fartrekordet genom allén utanför vårt hus, svindlande femtio kilometer i timmen med femmans växel i några tiondels sekunder innan det var dags att bromsa, och på Molles inrådan tittade jag till vänster ute på folkparkens grusiga parkeringsplan när jag skulle svänga ditåt och till höger om jag fick för mig att jag ville åka åt andra hållet. Att det är viktigt att kunna svänga är inte helt obegripligt.

Däremot tror jag aldrig att jag kommer att förstå hur växlarna är konstruerade. Ett hack nedåt till ettan, sedan uppåt fem gånger till sexan. Och har man kommit upp i fyran kommer friläget efter tre stamp nedåt, i teorin, i alla fall. 4-3-2-0-1, ja det låter ju välbekant från småskolan.

Men skoj var det.   –R

2005-07-10

Idag blir det bara en kort notis för att ni ska veta att vi lever.

Jag förlorade någon deciliter blod då jag satte upp de flesta glasrutorna i växthuset. Det är ju det sista som behöver göras, och nu när mormor (Amandas) har varit här har det gått att ägna lite – ganska mycket – tid åt det. Jag råkade springa på ett av de trekantiga glasen, som fastnade käckt i mitt knä. Inte trodde jag att man kunde blöda så mycket från en led. Ett sönderrivet örngott fick duga som bandage. Så illa var det inte. Det var faktiskt värre med alla småsmår jag fick på händerna, eftersom jag från tid till annan var tvungen att rengöra falsarna med aceton hällt på en trasa.

Anledningen till att jag inte bar handskar? frågar sig fiende till masochistiska drag. Absolut ingen. Dumhet, antagligen.

Molle, Amanda och mormor var iväg ut i busken och tittade på innehållet i det nyöppnade Lars Lerin-muséet i Munkfors i Värmland. Säkerligen värt ett besök. Molle konstaterar lakoniskt att hon ju är sån att hon måste åka dit igen, och den gången – om jag inte har ett annat växthus att bygga – följer jag med. Han är rätt bra, Lars Lerin. (Och skulle du få för dig att köpa något av honom, var då på plats exakt när vernissaget öppnar, och var inte rädd för att sätta krokben för pensionärer och motorcyklister, för annars lär du gå tomhänt hem.)   –R

2005-07-13

I sommarvärmen växer vår lilla flicka: byxor som gick ner till fotknölarna för en månad sen slutar nu på halva vaden, precis som de ska. En ny tand, den tjugoförsta, upptäcktes igår av barnets far och såväl han som hennes mor började förstå ett av skälen till de senaste veckornas mammighet. Ännu ett utvecklingssprång är den förklaring vi hittills fastnat för, och antagligen utesluter det ena inte det andra. Ett gnäll kommer sällan ensamt, typ. Så vår tjej är stor nu! Hon pratar både mycket och förståndigt och kan allting själv! Simma, till exempel, det kan hon själv. Bara hon får en badring att hålla sig i så kan hon simma själv (pappas bilringar duger inte). Sjunga själv vill hon fortfarande helst göra, men hon tillåter välvilligt att man fyller i ord som hon till äventyrs inte tycker sig ha uppfattat riktigt. Häromdagen spelade vi en platta med vårsånger i bilen, och eftersom "Sjungom..." är så mäktig tog vi den två gånger, båda gångerna under ivrigt medsjungande från föräldrarnas håll. På väg från bilen ner till stranden sa Amanda: "Åå den ljusa framtid är vår!" Hon hade blixtsnabbt snappat upp både den strofen och en hel del annat ur texten. När man kommer till "Hurra!" blir det förstås extra roligt; då höjer hon armarna över huvudet i en bebis-vågen och ser förtjust ut.

Barnaanekdoternas tid är nu inne, det förstår man. Eftersom jag har fått ta del av andras under ett halvt liv tänker jag inte lägga hämsko på mig. Hör här: igår satt vi vid matbordet och diskuterade ögonfärg. "Mandas ögon är blå", sa Amanda. Tillfrågad om färgen på sin fars ögon svarade hon: "Pappas ögon är gröna." Vilken färg har mamma på sina ögon, då? frågade vi, faktiskt genuint nyfikna på hur vår dotter skulle beteckna sin mors besynnerliga okulära kulörmischmasch – ingen av oss har rätt lyckats namnge den (det var enklare när jag var liten: då hade jag bruna ögon. Kom tillbaka, Bengt Grive, allt är förlåtet!). Mandis böjde sig fram och studerade mina ögon länge och det syntes att hon var i bryderi. Till slut sken hon upp och utbrast (med ett tonfall av Att jag inte tänkte på det med en gång!): "Dom är vita!!!"

På olika sätt tycks hon vara i färd med att utforska gränssnittet mellan sig själv och omvärlden. Ofta när hon är soft, till exempel vid insomning eller uppvaknande, kan hon ligga och se forskande in i mina ögon; försiktigt smekfingra på min kind, min panna, min mun; mjukt klappa på min arm. Jag antar att det är likadant med Roger. Idag hörde jag henne säga när hon strök handen längs hans arm: "Vad mjuk!" Det är, vilket många så riktigt påpekar, en underbar ålder. Jag tittar på hennes små små sandaler, som ändå är alldeles riktiga människosandaler, och känner hur det svindlar. Kan inte påstå att jag längtar efter högklackade stövletter i storlek 38 eller så istället för de röda små barnskorna. Visserligen är det ganska svårt nu att instämma i mina egna, tidigare önskningar att få behålla det helt späda barnet för alltid – jag menar: hon var förtjusande på alla sätt och vis och givetvis den bästa bebis man kunde önska sig i den åldersgruppen, men hon gjorde ju inte så mycket. Inte som nu. Nu är hon ett litet barn, en liten tjej. Men äldre än så här vill jag helst inte ha henne. Nu kan det väl inte rimligtvis bli bättre?    –M

2005-07-26

Teorin om utvecklingssprånget tycks stämma väl: plötsligt hade Amanda blivit ett par–tre mentala tum resligare. Ett nytt lugn, en ny säkerhet, ett nytt tänk. Tydligaste tecknet på detta är hennes fullkomligt överrumplande begäran att få kissa på pottan, något som hon hittills (efter en inledande smekperiod när vi introducerade pottan och hon tyckte det var helt okej att gå på den) vägrat kategoriskt att befatta sig med. Nu har hon själv frågat efter den några gånger. Ett stort steg, tycker förstås föräldrarna, men allra roligast är de ystra verbala skutt varmed barnet förflyttar sig framåt. Att få veta vad den kloka lilla flickan tänker på, ser och upplever! Att få höra det med hennes egna ord! Nästan allting fastnar som på ett flugpapper och inga ord tycks henne främmande. Igår gjorde vi en tramsramsa på ordet "estetik". Hon framsäger det med samma självklarhet som "äta frukost" eller "det blåser litegrann". Ett av de nyaste orden är "faktiskt", som låter så väldigt rart och lustigt i hennes mun: "Dom var inte farliga alls, faktiskt." En smula initierad måste man förstås vara. "Manda har kissat" brukar till exempel inte betyda just det, utan att hon är kissnödig och snart kommer att kissa.

Igår ägnade Amanda ett par timmar åt att lära sig klippa med riktig sax. Hennes annars oavbrutna svada fick ge vika för den djupaste koncentration medan hon lärde känna sitt verktyg och prövade hur papperet ska hållas för att de bästa klippen ska kunna göras. Givetvis skrek hon ut sin ilska och besvikelse när vi till slut tog ifrån henne saxen – hon hade då avancerat från den aningen slöa röda till den lilla vassa orange – för att gå på kvällspromenad. Fast promenad är ju kul det med. Man ser alltid så många saker!

Just nu är vår dotter hos sin mormor i Göteborg för några dagar. Det blir tomt här hemma. Vi saknar den där lilla personen som knatar omkring och berättar så mycket om sin tillvaro – samma tillvaro som Roger och jag lever i. Faktiskt. Även om vinklingen är radikalt annorlunda.    –M

2005-07-31

Med ena foten på tröskeln och ryggen redan vänd åt oss drog juli igång stora duschen såhär sista dagen. Hade kanske också baksmälla och ville sparka neråt, vad vet jag? (Med "också" syftar jag inte på mig själv.) Eftermiddagen och aftonen har dock bjudit på svettframkallande solsken i vilket kaffet och desserten intogs i utesalongen vid västra väggen. Därifrån har man utsikt över det enda surkörsbäret i lilla körsbärsträdet samt över de kopiösa mängder hallon som kommer buskarna att buga ända ner till grästopparna. (Som hallonbuske behöver man dock inte vara särdeles spänstig eller ortodox för att kunna nudda gräsmattan: vi håller en miljömedveten linje och klipper inte gräset mer än fem gånger på en säsong, max.) Dessa hallon är en underbar sak att ha i sin trädgård. När F&C var här sa C lyriskt att hon tycker det är så lyxigt att ha hallon i trädgården, och jag kan inte annat än hålla med henne, i synnerhet sådana här år när bären är stora, rubinröda, maskfria och dessutom tycks välla ut ur ett ymnighetshorn. Tips på vad man gör med dem tas tacksamt emot!

Under Mandis bortovaro har vi levt vuxenliv och gjort vad som fallit oss in. Tapetsera lekstugan har fallit oss in, och belöningen för den arbetsinsatsen kom idag när den lilla inspekterade vårt verk. Hon gick runt länge och klappade tapetens djur med strålande anlete och fnissade och skrattade av förtjusning. "Har du sett pappa! Grisar! Har du sett pappa! Sköldpadda! En älg!" ("Älgen" ska föreställa en lejonhanne, tror vi.) Jo, hon älskar sin tapet, och vi kunde andas ut.

Tyvärr är det för närvarande ett krassligt litet barn vi har. Tre dagars feber har övergått i den förkylning som tydligen var på väg att bryta ut, så mormor Margareta har fått uppleva det sällsamma att Amanda varit stillsam och dämpad i flera dagar. (Modern och fadern, som inte själva fick se detta, tvivlar.) Och nu när febern gett vika och bara snuvan är kvar är hon i stort sett sitt vanliga spiggpigga jag igen. Skönt. Fast å vad go hon var inatt. Vid ett vaknade hon, grät och fick komma över till vår säng, och sen vaknade hon ungefär en gång i timmen och sa: "Jag vill ha vatten" (första gången fick hon tillägga "i min flaska" för att jag skulle hämta rätt). Jag tog då ner flaskan som stod på hyllan ovanför sängen, hon drack och räckte sedan tillbaka flaskan med ordet "Färdig". På det viset förflöt natten. Roger blev ytterst häpen när jag återberättade den för honom; han hade inte märkt ett jota trots att han låg i samma säng. Hur som helst blev det en lång och välbehövd sovstund för mig och Mandis på eftermiddagen, lika mysig den, och när vi vaknade var det illsol ute och luktade dillkött och nypotatis i köket. Dillkött är mormorsmums för Amanda. Jag får kanske försöka lära mig laga det, jag med.    –M