2005-06-02

Ni som följt med här i bloggen ett tag tror väl att ni väntat förgäves på nästa del i följetongen om den fallna flaggstången. Resumé: Det var en mörk och stormig natt, nämligen till den 28 december 2003. Roger och Molle hade varit på bio och sett Sagan om konungens återkomst, återkommit till hemmet och snusat på sin sovande tioveckors dotter som med den äran vaktats av sin mormor. Bäst de var i färd med att natta sig själva hörde de ett vådligt brak. När Molle tittade ut genom fönstret såg hon att flaggstången hade lagt sig att vila, medtagen av den bråkiga stökiga blåsten. Suckande sa hon sig själv att just inget kunde göras åt saken för tillfället och gick och lade sig.

Sjutton månader och fyra dagar senare orkade Sveriges mest eminente flaggstångskonstruktör och -tillverkare, Mats Nording, inte längre höra på mer tjat och påtryckningar från Björneborg, och en skåpbil med en liten näpen släpkärra anlände till vår för dagen faktiskt solbadande trädgård. Det totalt tolv meter långa ekipaget förkortades radikalt, medan flaggstångsfundamentet saligt av lycka vigdes samman med sina nya livskamrat. Den gamla var ju femtionio och ett halvt när han dukade under; här kom en ung och spänstig kavaljer som kom henne att skämmas för den flagnande färgen på sin järnkropp. ”Men jag är stark och uthållig, ska junker veta”, mumlade hon i brudslöjans skyar. ”Den storm finns inte som kan fälla mig till marken. Han ska inte behöva bli besviken.”

Nej, det hoppas jag inte att han blir. Redan första dagen i tjänst har han fått ståta med flaggan för att hedra far i huset som har haft namnsdag. Och hans mogna och erfarna brud, fundamentet, hon ska få sig en ny dräkt av skinande vit målarfärg. Det är verkligen på tiden att vi ger henne en sommarkappa.

Om det någon gång blir uppehållsväder så länge att man hinner få av locket på färgburken, vill säga.    –M

2005-06-03

Ja hujedamej, inte är det lätt att ta bågehojkort.

Ta det här med körkortstillstånd, till exempel. Själv tycker jag att den som redan har körkort för bil bara ska kunna hänga på sig en övningskörskylt och bränna iväg i knappt mer än styrfart längs grusvägarna, men det tycker inte Vägverket. Namn och personnummer, det fixar jag. Så hälsodeklarationen: har jag eller har jag inte Aspergers syndrom? Förmodligen inte. Har jag eller har jag inte snarksjukdom? En snabb blick på Molle för att se om hon lider svårartad sömnbrist. Nej, ingen snarksjukdom. Har jag haft överraskande anfall av yrsel? Jodå, för väldigt länge sedan. Det var något åt otoliterna, och förvånad blev jag. Är det ett hinder? Jamen, då säger vi väl att jag blir yr ständigt och jämt och att det inte förvånar mig det minsta. (Jaja, de menar väl: är du så dum att du blir förvånad över att du blir vimmelkantig och trillar kull efter att ha bälgat bärs i tolv timmar ska du inte ha något körkort.)

Men de där medicinska frågorna är ändå tämligen enkla att besvara när kryptot väl är knäckt: kryssa bara i alla rutor där det står ”Nej” och undvik de streckade kortessäraderna.

Värre visade det sig vara med synundersökningen. Jag när en pyrande önskan om att få bära glasögon, för det ser så telektellt ut, och under årens lopp har jag gått till optikern från tid till annan i hopp om att det grummel jag tycker mig skönja i världen ska ha en korrigerbar förklaring annan än att jag borde ta en vit månad: härliga ord som astigmatism och dioptrier lockar och tjusar. Hittills har det aldrig gått vägen.

Den här gången gick jag till optikern med tjugomånadersamanda i släptåg, övertygad om att jag skulle få kika på en tavla med märkligt vända E:n och sedan skulle allt visa sig bra som vanligt. Men så går det alls inte till: jag påminns av någon anledning om Magnus och Brasse när de säger ”och så kommer det en djävla gurka simmande”. Ner i en stol, svisch bom trycks man in i en rymdindustrirobot med förstorande titthål. Amanda blev livrädd: far hennes förvandlades från ungdomsjackeklädd mysgubbe till Terminator. Inte blev det bättre för att exoskelettet lyfte upp henne i famnen, heller.

Så ja, det är bökigt att ta bågehojkort. Försök själv genomgå en synundersökning med en elva kilo tung såphal illtjutande säl i armarna, och försök samtidigt se hur många fingrar optikern håller upp i det perifera synfältet (en övning som för övrigt påminner om en prostataundersökning: ”Känns det här? Hur många fingrar håller jag upp?”).

Resultatet: 1,0 höger och vänster och 1,2 på bägge samtidigt, vad nu det betyder. Inga glasögon, men det kan nog bli bågehojkort.    –R

2005-06-08

Idag doftade det sommar för första gången i år.

Sommardoft för mig – numera – är en doft av hö, det vill säga klippt (somliga skulle säga slaget) gräs som har fått torka och som mot kvällningen får ny fräschör när det börjar killa i daggpunkten. Mmmm. I ett tidigare liv var sommardoft den välgörande fräschör som kom rullande in från Strömmen tidiga julimorgnar. Beck och bölja, kanske det kan kallas: uppblandat med måsarnas skrin en doft av lagom salt hav, kanske något begjutet med oljerestprodukter, den väldigt svårbeskrivliga men ändå omisskännliga doften av storstadsgata – damm, grus, fimpar, vad allt den nu kan tänkas bestå av – doften av grova rep, ankartrossar, tjära. Mmmm.

Det är inte särskilt revolutionerande att konstatera att besvikelser lätt övergår i eufori när de tunga molnen löses upp; så även i det här fallet, efter en månad av ”ja-men-regnet-är-bra-för-växterna-i-alla-fall”.

Glädjen över de blå skyarna fick mig att låta det tråkiga jobbet vila under förmiddagen, efter ett tappert försök att läsa korrektur ute på källartrappan. Ett projekt dömt att misslyckas: det går knappast att läsa bländande vita papper utan svetsglasögon i bländande solljus, ett faktum jag var väl medveten om redan innan jag gick ut, men som fick utgöra ursäkt att ta en titt på vad som kunde göras i trädgården idag. Det blev en odlingsbädd till.

Jag ska inte påstå att hyggligt tillverkade förhöjda odlingsbäddar är den skicklige snickarens adelsmärke, men det var i alla fall märkbart att jag hade satt samman fem stycken i förfjol. Från ax – okapade brädor, spik och falurött – till färdig limpa tog bara en timme, och målningen var det tyngsta lasset. Redan idag kom squashen ner, och i morgon står vaxbönor och annat lättodlat på tur.

Under eftermiddagen drog sig Molle och Amanda tillbaka till Gokko, vår i det närmaste privata badstrand sju kilometer bort (den blir mindre privat ju högre och längre kvicksilvret stiger, men den är aldrig någon Tokyotunnelbanevagn). Strandtältet sattes upp, och jag iväg till Karlskoga för att köpa plexiglas. Slutet nalkas nämligen för ett annat trädgårdsprojekt. Lagom till att köpeväxthuset (tio kvadratmeter stort) levereras om någon vecka blir jag nu äntligen klar med mitt lilla kistlusthus framställt kring fyra av de många fönsterbågar vi har liggande i uthuset. Ett typiskt förstagångsarbete: det är ganska så snett och vint, jag har skurit djupt i det redan målade träet med vinkelslipen och jag lyckades inte gräva en tillräckligt djup grop att ställa hela konkarongen i. Därför plexiglaset: för att de värmeälskande växterna inte ska frysa om fötter och vader behöver jag skjuta ner några skivor på sidorna om huset och fylla upp med jord två decimeter till. Att göra klart det är morgondagens projekt; då får vi se hur jag ska lyckas övertyga mig själv om att jag inte har deadline på fredag.    –R

2005-06-10

För det är vår bröllopsdag idag, vår bröllopsdag idag, vår bröllopsdag idag, hurra!    –R

Sockerbröllop har jag läst någonstans att man firar efter sex år. För oss skulle det ha passat bättre med barkmullsbröllop. Efter att ha hämtat Amanda hos dagmamman, där hon viktigt luftvattnade med inte mindre än två kannor och där mamma minsann inte fick sitta på samma bänk, for vi till stan för att bland annat handla växter till kullen.

Kullen är ett trädgårdsprojekt som jag faktiskt tänker kalla fullbordat, eftersom allt det tråkiga är klart och vi nu bara behöver tapetsera den av dräneringsmassor och före detta grusplan bestående bucklan längst fram på gräsmattan med växter. Många går att gräva upp alldeles gratis ur trädgården och naturen, men en avsevärd mängd måste inhandlas å handelsträdgård. Bäst är att göra detta i små doser eftersom varje delsumma inte blir så chockerande som den totala kostnaden kommer att bli. (Men nu vinner jag väl ändå snart priset om vem som kan lura sig själv bäst?)

Programmet med inslaget där jag pratar om bloggande sändes förresten i onsdags, den 8 juni, klockan 19.10. Det ligger ute på nätet en vecka efter sändningen så den som vill se det hinner fortfarande. Värmlandsnytt hittar man på svt:s hemsida. Amanda är också med i bild: nu har hon alltså gjort sin tevedebut. Vi är inte riktigt säkra på vad vi tycker om det. Man vill ju inte ha någon sikta mot stjärnorna-unge. Nåja: hon sjöng ingenting under de sekunder som hon syntes i rutan, så det är nog ingen fara på taket.

Egentligen hade jag tänkt skriva mycket mer idag, men nivån i flaskan med det ungerska vinet, köpt på restaurangen där vi helt oväntat råkade ut för en jätteromantisk middag av yppersta kvalitet och klass, börjar bli låg, vilket betyder att fingrarna i omvänt proportionell utsträckning blir snubbliga och hjärnan trubbig. Därför ber jag att få rekommendera mig för ett djupt samtal med min älskade make.    –M

2005-06-13

Egentligen har vi ju en särskild avdelning med rubriken ”Trädgård”, men eftersom detta är en fundering som genomsyrar hela tillvaron (och eftersom jag ännu inte gjort mig en vana av att skriva trädgårdsnoteringar i trädgårdsavdelningen, inte minst därför att odlarintresset i år stått i direkt proportion till väder och temperatur) får den hamna här: till min sorg har nästan halva vår stora syren dött. Det tycks ha skett inte i vintras, utan senare, under det som i normala fall skulle ha kallats för vår. Samma sak med en liten björkpinne som jag flyttade för ett år sen. Den hade knoppar och allting och stod redo att slå ut. Kanske var det så kallt och fruset i jorden att den inte fick något vatten? Rötterna gick förstås inte tillräckligt djupt för att kunna slurpa i sig vätan under tjälen. Det är en massa andra växter som också har tagit rejält med stryk av den här bisarra kylan. Men syrenen är det värst med. Även om den lär komma igen, så tar det många år innan den blir lika praktfull som den varit hittills – i hela mitt liv, faktiskt. Och nya grenar blommar först på fjärde året, så det kommer att se påvert ut vid yttertrappan nästan ända till Amanda börjar förskolan. (Också ett perspektiv.)

Lördagen blev en skön dag för mitt vidkommande. Det var tjejåkning med Dunk och vi blev ett sällskap på sex kvinns som knattrade iväg till Grythyttan. Jag vet inte hur många gånger Roger och jag har ryckt i dörren till antikvariatet därstädes men har fått ge oss slokörade därifrån igen; i lördags blev det äntligen utdelning och av ren tacksamhet över detta var jag ju tvungen att köpa en bok. Det blev En döds memoarer av Hjalmar Bergman, vars samlade verk jag håller på att avverka medelst spridda angrepp. Antikvariatsinnehavaren var så härligt troskyldig. Han sa: ”Ja jösses, här får man alla sina fördomar raserade. Jag tänkte att nu kommer det såna där motorcyklister – och så kommer ni in här (jag och en till i gänget var inne och handlade) och köper kokböcker. Och En döds memoarer! Ja man blir ju alldeles häpen.” Vi förstår det, sa vi; hojfolk brukar ju annars mest ägna sig åt fylleri och knivslagsmål. Då sken han upp igenkännande och nickade ivrigt. Sedan följde ett samtal om Hjalmar Bergman, det sköna/otäcka med att åka båge och säkert en del annat också. Väl utkomna ur bokgrottan fick vi ändå vänta en bra stund på en annan i sällskapet, som genast hade förälskat sig i Grythyttan och ville köpa ett hus strax utanför och bosätta sig där. Jag förstår henne, för jag känner likadant varje gång jag kommer dit. En fenomenalt vacker och trivsam ort är det – åk dit om ni inte redan varit där! Och har ni det: åk dit igen!

Lunch intogs på Måltidens hus, också det ett intressant utflyktsmål. Det var inte utan tillfredsställelse jag konstaterade att inte ens en proffsträdgård som deras kunde ståta med särskilt stora växter trots att det inte är långt till midsommar. Vi är alltså inte ensamma

Till vår stora förtjusning anlände självaste Carl-Jan med en busslast som han själva guidade runt anläggningen. Jag kände inte igen några fler i det sällskapet, men en dansk herre som tycktes ha viss vana att kommunicera med svenskar – ni vet: de byter ut sina knepigaste ord mot svenska – bytte några meningar med mig. För andra gången inom loppet av en halvtimme träffade jag på en person som hyste ganska stark skepsis mot motorcyklister, men medan antikvariatsägaren höll sinnet öppet för överraskningar förhöll sig denne herre raljant. Tänk er en kaxe som i kompisarnas åsyn sticker in huvudet i den kringresande cirkusens lejonbur. Ååååå vad modigt! Det kan reta mig – det kan, men jag orkade inte riktigt engagera mig den här gången. Då var det värre när jag jobbade som lunchansvarig och matgäster som jag träffade och pratade med fem dagar i veckan aldrig slutade tro att jag var dum i huvudet för att jag var klädd i svartvitt och kunde lägga upp tomater i en skål – att folk har en så negativ föreställning om alla som kan framföra en motorcykel. På vilket sätt visar den färdigheten att man är ett obildat svin? menar jag.

Igår var det slut med det vackra vädret, men tji fick det, tjockt vart det, sen sprack det, för vi packade in oss i bilen och for för att hälsa på familjen Backman i deras nya hur. Jag säger som jag sa till Karl-Eric: att det är tur att de är så trevliga, för annars hade man ju blivit extremt sur för att någon lyckas få tag i ett sådant veritabelt drömhus. Såväl bostaden som trädgården var fantastisk; föregående ägarna hade varit både kreativa och pedantiska, så Backmans har bara att slå sig till ro och njuta. Själva samlade vi idéer för trädgården och åååhade och aaahade. Amanda lekte toklycklig med Annas leksaker; hon blir nästan stum när hon har så roligt, så det blev ingen förevisning av hennes språkliga framfötter. Och Anna, ja hon hade blivit en stor tjej hon med, ljuslockig, matglad och fingerfärdig. Snart kan hon även lägga till ”storasyster” på visitkortet! Tack Charlotte, Karl-Eric och Anna för en trevlig dag.    –M

2005-06-21

Är inte det här årets längsta natt? Borde man inte vara ute och begrunda ljuset som aldrig riktigt viker undan ens för halvskymning; borde man inte ta stryptag på det här tillfället, denna årets enda möjlighet, att få uppleva dagen om natten, att leta lysmaskar i vägrenen, att dra näsborrar och lungor fulla med fuktig björkdoft? Och så regnar det. Det är svårt att inte tänka på novellen om pojken som flyttar till en annan planet, en planet där det alltid regnar. Han blir mobbad i skolan eftersom han jämt pratar om "solen" som han längtar sig halvt fördärvad efter; hans envetna försök att beskriva den, dess ljus och dess värme gör honom till en paria bland de jämnåriga. Men också regnplanetens folk får uppleva solen – en timme vart sjuttionde år. Nu stundar den timmen och alla skolbarn får ledigt från sina lektioner för att kunna se på solen. Anblicken av den förstummar och trollbinder dem alla – så till den grad att de glömmer bort att de har låst in pojken från Jorden i en skrubb. Först när solen försvinner igen är det en grabb som kommer att tänka på honom, men då är det förstås redan försent.

Nå, riktigt så illa har vi det ju inte. Dagens hagelskurar har varit lika plötsliga som spännande: Amanda befann sig med dagbarnsgruppen i sandlådan trettio meter från dagislokalen när förmiddagens blitz drabbade – så våldsam och så helt oförhappandes att man inte hann springa inomhus, utan fick kura ihop sig under rutschkanan. En liknande skur kom några timmar senare, men då satt vi alla tre i bilen och kunde njuta av hur torra och varma vi var och hur mysigt det trummade mot tak och rutor. Efter några minuter, när angreppet mattats, kunde vi förflytta oss till den japansk/koreanska restaurangen och äta lunch. Mandis fick en egen portion misosoppa, för det tycker hon är såväl gott som roligt att dricka direkt ur skålen. Snart kan hon nog lära sig käka med pinnar också. Säga det kan hon redan. "Käka med pinnar." Hon säger det och mycket annat. Nytt för idag var att hon frågade oss om maten var god: "Var det gott, mamma?" Ja, det var jättegott. "Var det gott pappa?" Ja, det smakade smaskens. "Smaskens." Hon papegojar fortfarande friskt, men tar alltfler egna samtalsinitiativ. Och sjunger gör hon som en hel liten enmanskör. Inte bara orden sitter, utan även melodierna. Det är roligt. Dock vill Amanda helst sjunga själv. Om man försöker sjunga tillsammans med henne tystnar hon. Växelsång roar henne ibland, men för närvarande tycks det vara en solokarriär som hägrar för den lilla.

Helg har det varit nu igen. Göteborgs Riverton och vi hade det ömsesidiga nöjet medan Amanda och mormor tröttade ut varandra med allehanda skojiga påhitt. Förevändningen för att fara till Västkusten var sf-kongressen ConCeive, men själv är jag snudd på fakefan och brukar inte tillbringa särskilt många timmar på con, så programmet blev ganska varierat totalt sett. Det sällsynt gassiga vädret lockade inte heller direkt till innesittande. Så helgen inleddes med att vi och Brita, som vi hade hämtat upp i Skara, parkerade våra rumpor på Gyllene Prag tillsammans med bland annat en skara undertextare från mejlinglistan fritext. Trevligt nog kom Erik också dit och sällskapade. Honom ser vi på tok för lite av; ändå tillhör han det fåtal som anstränger sig för att faktiskt ha vägarna förbi exotiska Björneborg någon gång emellanåt. Sådant kan löna sig – nu gifter sig han och Anna-Karin i augusti. (Nej, det är inte alls vår förtjänst att detta sker. Ja, det var ett medvetet försök från min sida att få det att låta så, för då kanske det kommer många fler hit och hälsar på. Så himla långt är det faktiskt inte hit.)

Till vår och säkert fleras glädje gick det att med en blandning av lockelser och tvång förmå Olof att hänga med på con. Enligt honom själv var det i studiesyfte som han gick dit: han ville nämligen utföra en komparativ analys av sf-kongress kontra ankistkonferens. Kanske var det med tanke på det statistiska underlaget som han dök upp igen på lördagskvällen. Det kan göra detsamma; huvudsaken var att han hjälpte till att rösta fram ImagiCon som 2006 års Swecon. Eller vänta nu – var alltihop bara en konspiration ordensbröder emellan? Johan Anglemark, som ingår i conkommittén för ImagiCon, är ju också ankist och känner Olof sen många år. Hmm …

Och själv fick jag äntligen stilla min nyfikenhet och min törst med ett par Leffe på Klara. En bambu mer sällskapssjuk än vår katt smakade på både ölen och den tomatfärgade oljan efter den himmelska hällefilén. Gunnar skrattade åt bambun, eller om det var åt mig som pratade med den. Han skrattade också när jag berättade om mitt förra besök på Klara, när hovmästaren ringde till mig och med ett frågande tonfall meddelade att jag hade bokat bord där …? Jag uppmanade honom då att vända sig om, och så vinkade jag från mitt bord till honom där han stod inne i sitt hovmästarbås. Tänk på det om ni bokar på Klara: där har de örnkoll på allt och kommer efter en med gummibatong om man okynnesbokar och sen inte dyker upp.

Mer con, en öhl till och mycket prat på trappan. En sen macka på ett nattöppet fik. Den satt där den skulle. Men hur jag kunde låta en hel helg gå utan att ta en nattmilkshake på Sjuan övergår mitt förstånd. Kanske berodde det på att stämningen blev lite tryckt där på kvällskvisten. Det ska aldrig upprepas, det lovar jag och svär. Varken den tryckta stämningen eller den försummade milkshaken.    –M

2005-06-30

Flera omständigheter indikerar att sommaren faktiskt har satt igång på allvar. En är att alla människor flackar och far som galningar, inte minst vi själva. Den senaste veckan har vi haft flera trevliga besök, först av Elisif och Lumi som sällskapade i skog och berså, och därefter av Pether, Susanne, Anders, Petra och lilla nästan alldeles nya Vilja över själva midsommarhelgen. Det blev en bra helg med osannolikt bra väder. Susanne och Pether som kom på förmiddagen fick verkligen genomgå en grundlig midsommar-på-landet-midsommar, komplett med dans kring midsommarstången vid Bruksgården och allt. Det var första året vi deltog i det evenemanget och det var förstås för Amandas skull. Flickebarnet, uppklädd i riktig prinsessklänning, blev också vederbörligen imponerad av den väldiga stången och av de mystiska riterna som utspelades och utdansades kring den. Hon kunde inte så många av sångerna men bara hon får dansa är hon glad, och sen kom ju Små grodorna mot slutet så hon var definitivt nöjd. Några bilder av detta kan vi tyvärr inte visa här eftersom vi valde att plåta med den helt vanliga och tusen gånger snabbare analoga systemkameran, men vi kan garantera att hon är jättegullig på dem.

Vid hemkomsten från dansen fann vi en ammande mamma på trappan. Hennes bebis var förskräckligt liten! Flera gånger under helgen kunde jag konstatera att Amanda minsann aldrig har varit så liten. I alla fall har hennes händer och fötter aldrig varit lika små som Viljas; de var ganska rejäla redan från början. Faktiskt är jag säker på att de var ungefär så stora när hon föddes som de är nu. Möjligen ett par skostorlekar mindre; men mindre dojor än 19 har vi aldrig köpt till henne, så där ser ni att jag har rätt!

Mina föresatser inför helgen var goda. Jag tänkte löva trappan och fylla huset med vaser med blomster och jag tänkte baka pajer och duka vackert och vara spirituell och hela paketet. Av allt detta blev i stort sett intet. Jag är så fruktansvärt trött hela tiden att jag bara inte orkar. Jo, det finns skäl till den tröttheten, det gör det, men ändå får jag dåligt samvete för allt som inte blir av. Lyckligtvis var ju våra gäster så föredömligt rediga och kan sköta hela ruljangsen om så är. Roger var en klippa som bakade och stökade och stod i och allting grejade sig förstås på det hela taget, men jag siktar ändå på att göra betydligt bättre ifrån mig nästa gång.

Efter helgen var det vår tur att röra på oss. Då befann sig Rogers utbytessyster Anna med storfamilj i Stockholm, och eftersom det var fem år sen vi träffade henne senast ville vi på inget vis missa det här tillfället. Under ett par dagar fick vi därför delta i rena gruppguidningen i det typiska turist-Stockholm: Junibacken, Skansen, Rosendal och Ikea var några av stationerna som det deltog minst en Sjölander i. Wasa, Grönan och allsång med Anders Lundin tillhörde det som vi stod över. Alltihop var kul och givande även för minstingen (bara det finns en rutschkana i närheten, eller i brist på det lite grus på marken som hon kan kräla runt i, är hon belåten) men allra trevligast var ändå vuxenmiddagen som avåts på en pizzeria i Gamla Stan. Anna, som har bott i Sverige ett år, tokälskar svensk pizza och kräver att få äta det när hon kommer och hälsar på. Det blev en Calzone den här gången med, och det var en glädje att se henne njuta så av den. Nu funderar vi som bäst på hur väl en inbakad pizza tål en flygresa till Boston (för den händelse en sådan skulle bli aktuell vad det lider).

Idag har vi hällt ut en halv kubik vatten över spridda planteringar över hela tomten. Det är mycket vatten, men vi tog det ur vår egna brunn varför det inte kostade oss en spänn. En halv kubik kostar väl en tia ungefär, så om vi tar upp tolv och en halv kubik i sommar har tunnan med tappkran betalat sig. Fast den sänkbara pumpen gick loss på femhundra, och det hann den inte spara in åt oss i fjol somras. Men om fem eller sex år, vet ni, då kan vi börja gnugga händerna åt besparingarna vi gör.    –M