2005-05-24

Ehrm … Härom dagen var vi på Öppna ridskolan: Christinehamns ridskola hade öppet hus. Amanda ville alls inte rida på någon häst (kanske ville hon rida på Ragge, men absolut inte på Musslan), markerade sin ovilja med sitt karakteristiska int-eee, men lät sig till sist övertygas genom att helt enkelt sakna val: mamma och pappa hade betalat tio kronor för ponnyritt, och här slösas minsann inga pengar bort. Dessutom är vi starkare och har bättre försäkringar, så det så, lilla gumman.

Faktum var, att där fiskala argument och kvinno-och-manskraft inte vann gehör, skingrades tvivlen av att det faktiskt var väldigt roligt att sitta uppe på Kristinehamnsschlättens ondulerande skepp. Manda rider! Livs levande gunghäst!

Jo, Amanda är intresserad av hästar till en viss gräns, särskilt av dem som står och hänger synbart oengagerat vid grannstallet, men det finns inte mycket här i världen som är lika intressant som sand. I paddocken fanns så att det räckte. Mer fascinerande för föräldrarna är att det mesta duger som hink och spade; den här dagen gick Amanda den breda vägen och använde faderns kaffekopp och sked, men andra dagar går det att hitta fungerande grävutensilier lite varstans. Pinnar, kottar, mammas skor: allt som på något sätt kan rubba den välplanerade (även i betydelsen platt) tillvaron. Där vi nöjt ser ordning och vila från svettig möda ser Amanda en möjlighet att testa vårt föräldraskap. Antar jag, med någon suck men med kärlek.    –R

2005-05-27

När det kommer en solig och varm dag glömmer man att de flesta dagar är antingen kalla eller regniga eller både och. Att det tokblåser är bara att strunta i – eftersom vi bor inte så mitt på bonnvischan som många verkar tro (Va? Finns det tätorter som inte ligger i Mälardalen eller Göteborg?) men ändock i omedelbar närhet till skog, mängder av sådan, är det bara att välja utflyktsmål efter vindriktningen. I eftermiddags styrdes sålunda kosan till Klostret, lämningarna efter arbetarbostäder tillhöriga järnverket, för där finns solbelysta gläntor vid alla tider på dagen och de kringgärdande höga träden ger lä.

Jag tröttnar nog aldrig på att ligga på rygg och titta upp genom lövverket på en absolut blå himmel. Lyckligtvis gör digitalfototekniken det praktiskt taget gratis att ta hur många mer eller mindre dåliga bilder som helst ur den vinkeln. Ja, utvecklingen underlättar i många stycken livet. Det händer att jag tänker att jag är lyckligt lottad som föddes när jag föddes och inte si eller så mycket tidigare, för tänk på allt som ännu inte var uppfunnet på den tiden och vilka umbäranden jag då skulle ha fått utstå. Jag utgår från att alla kommande generationer kommer att tänka likadant om mitt tidevarv. Det lustiga är att jag ju inte tycker mig sakna någonting – tvärtom! Hör bara på den senaste förbättringen av tillvaron: ni vet de där hemska folieformarna som man alltid fått kinamat i när man köper hem? Deras tid är räknad! Sist vi handlade hem från Sparbanken i Kristinehamn (i den gamla banklokalen är stans kina inhyst, och jag är inte människa att minnas vad den kan tänkas heta. Sun Wall? Ming Wang? Tip Ping? Well Hung? Vet ni att det faktiskt finns en i Göteborg som heter Hung Fat?) fick vi vår mat i obeskrivligt fina och praktiska lådor i transparent plast med enastående fiffiga lock på vilka man kan vika upp bara hörnen om man så önskar (Tupperware lär konka vilken dag som helst). Det, mina vänner, kallar jag forskning till mänsklighetens gagn.

I en av dessa nya favvolådor hade vi med oss tärnad frukt att äta på vår lilla utflykt. Ananas var den frukt som Amanda först lärde sig att säga, men nu kan hon alla de andra också: äpple, banan, melon. Hon kan sjunga nästan alla orden till Bä, bä, vita lamm (alla utom helgdagsrock) och hon gör det om och om igen. En fröjd att höra! Idag skalade hon av all mossa från en lagom stor sten ute i skogen. ”Sönder”, sa hon, ”oj oj oj!” Vi hjälptes åt att lägga tillbaka mossan på stenen och Amanda klappade nöjd på den. Sedan sa hon: ”Igen sönder!” och rev ner alltihop en gång till. Och visst, jag förstår henne. Det kan vara en härlig känsla att få riva bort mossa i så stora mjuka sjok.

Mot slutet av dagen lyckades lillan tyvärr välta en gammal rostig veterancykel över sig och få någon av dess delar på ögonbrynet. Fult blåmärke lär det bli, men det blödde i alla fall inte. När vi satt vid kvällsmaten berättade hon: ”Ledsen!” Vem är ledsen? sa vi. ”Amanda.” Jaså? ”Ute. Cykel.” Ja, det hade vi ju inte glömt. Sedan sa hon: ”Is!” och vi fyllde i: Ja, vi lade is på så att det inte skulle svullna upp. Men Amanda förtydligade: ”Is. Äta.” (Eller om hon sa Ätit, det minns jag inte riktigt.) Och verkade trots allt rätt nöjd med händelseutvecklingen.    –M

2005-05-28

Och omvänt: när det regnar kan man över huvud taget inte minnas att det någonsin har varit varmt och soligt. Ja, det är idag jag syftar på.

Minsta Sjölander har under dagen ägnat sig åt att leka med ”Bä, bä …”. ”Bä, bä, vita mamma”, inledde hon morgonen med när hon vaknat och låg och softade i sin säng, och ”Bä, bä, vita pappa”. Dessa var förstås bara början. ”Bä, bä, vita dagis”, har vi fått höra, ”Bä, bä, amilans (ambulans)” när hon fick syn på en sådan, ”Bä, bä, vita majs” och jag vet inte allt. Ibland kan det bli hejdlöst kul, i synnerhet som hon brukar fortsätta med ”har du någon ull?” Fast mot eftermiddagen tyckte barnet sig tydligen behöva omväxling, för då lärde hon sig nästan hela ”Var är tummen”, vilken hon ägnade aftonen åt att repa in så att den sitter hyfsat.

Den regniga dagen fördrev vi annars med att sitta i bokkafét, att ”åka bilen stan” och gå på museum (Alvar Aalto-utställningen sparade vi faktiskt till ett annat tillfälle, men vi lunchade på museifiket i alla fall och köpte en Miffybok om ett museibesök åt Amanda. Roger: ”Lite pengar lyckades vi göra av med i alla fall!”) samt att besöka de halvdränkta resterna av järnverkets årliga fisketävling, där vår dotter yr av lycka fick vanka av och an på ett jättelångt lastbilsflak. Hon är ju galen i fordon av alla de slag. Fast hon är galen i alla sorters djur också, och i folk. Undrar-just-var-hon-får-allt-ifrån!-åldern har nog begynt: på museifiket sa hon ”Hejdå människan!” till en i staben när vi gick därifrån. Och det har hon inte snappat upp här hemma.    –M

2005-05-30

I skrivande stund är jag spökskrivare åt Albin, som tillsammans med kamera-Lasse kommit från svt:s Värmlandsnytt för att äta upp vår Värmlandsproducerade frukt, dricka vårt Värmlandsbryggda kaffe och, ja, och filma vår Värmlandsfödda kreativitet i form av bloggeri.

”Hej, jag ringer från Värmlandsnytt”, sa en kvinnoröst i luren i fredags. ”Händer det att vilt främmande människor hittar till er hemsida?” Jag stirrade på luren. Eh, jaa – vad tycker du själv? ”Vi har tänkt göra ett inslag om den nya trenden med dagböcker på Internet. Skulle ni vilja medverka i det?” Jo tack, varför inte. Eftersom vi så sent som dagen innan hade fått se översättarvännerna Rosemary och Bo på ett helt uppslag i Karlskoga-Kurirens specialbilaga om Björneborg tyckte vi att det kändes rätt att fortsätta den björneborgianska medieexpansionen på det här viset. (Sno er på nu och köp tomtmark här innan priserna eskalerat till absurda nivåer! Ni hör ju själva hurdan utvecklingen är.)

Av det skälet sitter jag här en helt vanlig måndag och försöker klämma fram något spirituellt med en filmkamera riktad mot mig. Huruvida detta lyckas mig får du, kära läsare, bedöma. Och glöm för all del inte att hårdbevaka Värmlandsnytt den här veckan!    –M