2005-04-06

Halva veckan har redan gått utan att jag har hunnit skriva om den gångna helgen. Känner mig nästan frestad att säga att jag har haft fullt upp med att notera vilka nya ord som Amanda lär sig, för så fort växer hennes vokabulär fram. Ofta slår det mig att språkutvecklingen är påfallande lik ett parti Boggle (suck. Jag visste väl att det fanns någon som aldrig har spelat Boggle, trots att det är obegripligt. Okej, jag förklarar väl då: det går ut på att bilda ord av sexton slumpvis utplacerade bokstäver som ligger i ett nät av fyra gånger fyra rutor): lär Amanda sig att säga ”maj” går det lätt att fortsätta med ”Maja”, från ”kaja” går det lätt att gå över till ”koja”, klarar hon ”mossa” kan hon också snart säga ”mössa” och så vidare. Den teori jag haft länge, nämligen den att hon helst inte vill komma med några halvmesyrer, tycks stå sig än. De flesta ord som hon yttrar är korrekt sagda, eller åtminstone fullt begripliga vilket jag nog tycker kan få kallas korrekt när det handlar om en halvtannatåring. L-ljudet i ”klocka” var till exempel lite märkligt rätt länge, innan Amanda hade begripit hur ett l åstadkoms. Det lät då mer som r än som l. Fortfarande bildar hon det med större delen av tungan tryckt mot gomtaket och med tungspetsen framme vid tänderna, så att hennes l låter som Jonas Gardells. Men ett ... eh ... klockrent ”klocka” är det numera. ”Klättra” är ett annat ord som hon har övat på ett tag. Inte så lätt – försök själva att uttala det rent med några rackare innanför västen! För närvarande är det ”klätta” men hon hör ju själv att hon inte är riktigt i mål än, så hon kämpar vidare.

En annan nyhet är att den lilla har börjat prata i telefonen, inte bara lyssna och göra gester som svar på det hon hör. Första gången hon verkligen svarade med ord var när hon talade med Roger häromdagen, och idag förde hon och hennes mormor ett riktigt långt samtal nästan utan suffleringshjälp från modern.

Ja, ni ser ju. Amandas språkliga framsteg uppfyller mig så till den grad att jag aldrig kommer fram till det andra som vi faktiskt också upplever, till exempel helgens utfärd till Skara där vi var på fanträff (den som inte är bekant med detta uttryck ska i alla fall veta att det inte har med lede Fi att göra, utan att det handlar om ”fans”) hos familjen Planck. En fenomenalt härlig eftermiddag i den vårsoliga trädgården förlängdes till ett besök på Lai Thai, och det säger jag bara: åk inte genom eller förbi Skara utan att äta där. Gör inte det. Missa inte Lai Thai i Skara.

Jag vet inte med mig att jag egentligen varit i Skara på något sätt som gills. Nu visade det sig att staden trots sin relativa litenhet har en hel del trevligheter att erbjuda. Eftersom vi anlände på lördagen när allting just hade stängt var det inte så många av de olika etablissemangen vi hade möjlighet att besöka, så jag håller definitivt öppet för att åka dit en vardag och helt enkelt shoppa lite. Fika gott kan man göra sedan, det hann vi i alla fall pröva på under söndagens guidade tur. Och som man befinner sig i knallebygder är det nära till köpstäder och outletställen och jag vet inte allt. Själva valde vi att åka en bakväg både dit och hem. Målet var en handelsträdgård i en liten ort som numera inte tycks klassas som en plats längre, för det enda som utmärker den är två ortnamnsskyltar av den gamla mörkblå sorten, om ni minns, med den nu nästan oläsbara texten MELLDALA. Och nej, på kartan står ingenting alls. Handelsträdgården finns dock och är utmärkt även den. Där ska vi handla växter inom kort.   –M

2005-04-20

Redan på förhand var Roger tvivlande. ”Det kommer inte att fungera, älskling”, sa han. ”Men jag tänker inte hindra dig, det är klart du ska testa.” Hans skepsis var förstås befogad, och nu i helgen har vi skrattat tillsammans med Lise och Urban åt min rakpermanentade lugg, vars tolkning av begreppet rak inte sammanfaller med någon av våra. Ingen skugga ska falla över min frisör, som är både skicklig och trevlig (och som dessutom har jaktlicens; med jämna mellanrum försöker jag förmå henne att komma och jaga rådjur i vår trädgård, hittills dock utan framgång), men jag har en virvel i hårfästet där fram som gör att de i och för sig raka hårstråna ordnar sig som någonting ur en modern dansföreställning så fort jag har sovit, varit ute i blåst eller regn, haft på mig huvudbonad, böjt mig framåt, tänkt en tanke – ja, ni greppar läget.

Fast om jag håller mig i stillhet kan luggen hänga rak och fin i flera timmar alldeles efter en hårtvätt, och då är jag odrägligt nöjd med den.

Men alltså: brukar det verkligen vara så här kallt vid den här tiden på året? Silverrävspäls på naturen vareviga morgon och ingen värme någonstans utom i direkt solsken. Neej, hörni, det kan inte bara bero på att jag aldrig någonsin i hela mitt liv haft så här tidiga morgonvanor. Ingenstans i skogen finns det något grönt för rådjuren att tugga på, så vi har haft påhälsning i trädgården. De stackars citrongula penséer som jag hade satt ut i en kruka och i den gamla kaminen rycktes tillbaka in i det naturliga kretsloppet betydligt tidigare än jag skulle ha önskat, och tulpanbeståndet har decimerats. Till och med klungan under körsbärsträdet strök med, och den har aldrig varit utsatt för angrepp tidigare. I det som återstår av trädgården, just nu inte olikt ett hortonomiskt Dresden under mellankrigstiden, har jag nu kutat runt och pepprat. Rådjuren, tänkte jag iskallt som värsta Runar medan jag gjorde det (och ni minns väl vad Mark Levengood berättade om hur det var när han och Jonas skaffade sommarställe: ”Numera undrar vi inte hur Runar kunde skjuta på de små rådjuren genom sovrumsfönstret. Numera undrar vi vilken ammunition han använde”), men det är faktiskt helt vanlig vitpeppar som jag har kryddat lökväxter och andra sig i farozonen befinnande växter med. Hoppas de nyser ihjäl sig, de äckliga klövförsedda råttorna.

Helgen tillbringade vi i Kalmar hos vännerna Lise och Urban med barnen Algot och Klara. Det är sannerligen ingen överdrift att säga att barn växer fort i den här åldern: jag kände knappt igen Klara, som inte var mer än ett par månader när jag såg henne sist. Nu hade hon blivit alldeles ljuslockig, en stor tjej som åt mer än nästan alla andra vid matbordet trots att det satt fyra vuxna där också. Och Algot är redan stora grabben, en kille som för kloka och roliga samtal fastän han ännu har tre månader kvar till treårsdagen. Ja, det var verkligen jättekul att träffa hela familjen och få se deras fina nya hem. Amanda stod knappt att känna igen, så uppslukad var hon av alla de härliga leksakerna som fanns att syssla med. På morgnarna blev hon upplyft ur sin säng, men istället för att vilja gosa med mamma och pappa pekade hon bara på dörren, och när hon fått den öppnad för sig gick hon nerför trappan, tog itu med lekandet igen och gick knappt att slita från det. Alla barnen verkade ha kul tillsammans också. Interaktionen är väl inte total i deras åldrar, men man ser ju hur de iakttar varann och lär sig nya saker.

Modern i den här familjen kan dessutom rekommendera Kalmar som shoppingstad, alldeles bortsett från att där är väldigt vackert. Kustklimat råder dock; jag fick en stark Varbergskänsla den här gången, mycket kanske på grund av det uppfriskande cyklandet i hård vind. (Och här är ”uppfriskande” faktiskt ingen eufemism för ”hemsk och huttrig”, utan jag kände mig precis så klämkäck som det låter nu när jag skriver ner det: det var skönt att cykla, helt enkelt. Har nog med frivillighetsfaktorn att göra. Hade jag varit tvungen att cykla omkring där vareviga dag skulle jag garanterat ha svurit över det.)

Men aldrig mer den resan med tåg och småbarn. Det var ett lidande (som vi dessutom fick betala en smärre förmögenhet för). Jag orkar inte prata om eländet.    –M

2005-04-24

I fredags sjöng vår lilla dotter sin första sång alldeles på egen hand. När jag cyklade till dagmamman med henne hörde jag henne nynna sin vanliga bebis-scat där bak i barnsadeln, men rätt som det var övergick nynnandet i ”Akta dej, akta dej, akta dej” med en distinkt melodi. Vilken lycka! Für alle! Jag hann sjunga ”Lilla snigel” för henne många gånger i sträck innan vi var framme! (Den tar ungefär femton sekunder att tralla sig igenom, så man får med många da capon även om vägen är kort.) Nu har det blivit familjeshow av alltihop: vi som kan hela texten sjunger ”Lilla snigel” och nickar ivrigt åt Amanda, som sjunger ”akta dej, akta dej, akta dej”; sen är det vi på ”lilla snigel” igen och hon med ”akta dej, akta dej”, och så vi: ”annars tar jag”. Och Amanda kröner visan med ett rungande ”DEJ!!!” Wow liksom – vi har en interaktiv bebis!

Interaktiv är ordet. Lillan har lagt i en högre språklig växel och härmar nu för glatta livet. Det börjar bli regel snarare än undantag att hon upprepar det sista ordet i alla våra meningar. Hon vågar sig på allt fler fonem – idag sa hon boll, där l-ljudet var nytt – och träffar oftast rätt redan första gången. Tvåordskombinationerna blir fler. Vid frukostbordet en dag gav hon mig rentav en treordsmening: ”Pappa – opp – tjowa (läs det högt och se om ni inte kan gissa vad det betyder)!” Jag förstod: ”Ja, pappa ska gå upp nu, men han ligger och sover än.”

Barnets utökade språkfärdigheter tvingar oss också att vidta vissa åtgärder. Ni tänker genast på ännu större återhållsamhet med svordomar och det är så rätt, så. Men när Amanda plötsligt sa ”napp”, och fortsatte upprepa det med emfas samtidigt som hon ställde sig och pekade på napparna som låg framme på mikron, då stoppade vi in alla nappar i koppskåpet. Nu får hon napp när hon ska somna (inte alltid, men ofta) och när vi är ute någonstans med henne och vill att hon ska hålla snattran en stund. (Det är istället för brännvinsfuktad klut, som ni förstår.)

Äntligen har vi haft ett par dagar med något som åtminstone i läiga vrår kan kännas som vår, i alla fall så länge inte ett fluffigt litet moln drar förbi solen för då blir det genast isande kallt. Igår var det såpass vackert att jag fick nog. Jag bad Roger hjälpa mig att springa igång bågen, som ju den minnesgode läsaren erinrar sig inte ville låta sig väckas ur vinterdvalan när det var dags för långfredagsåkning. Springas igång har den dock kunnat vid ett par tillfällen förut så jag rullade ut den ur garaget för att leda fram till min väntande ponnykraft (jag tror inte att Roger orkar dra riktigt lika mycket som en stor häst nämligen, även om han är stark och ståtlig). Redan vid utbackningen stötte jag dock på patrull. Hm. Vad var nu detta? Varför gick inte cykeln att rulla bakåt?

Några av er har redan fattat – vassegoa, det skrattet bjuder jag på. Men jag kom i alla fall på det själv, tänk på det! Det var en urbota korkad grej men jag kom på själv vad det var! Sedan var jag förstås tvungen att åka en sväng för att tanka lite, ladda batteriet och blåsa ur förgasaren. Och precis som varje vår stod det plötsligt klart för mig vad det var som hade fattats det senaste halvåret. Så fort jag dragit upp fötterna från marken, lagt i tvåan och styrt ut på stora vägen blev jag alldeles lugn.

Missförstå mig inte: jag är ingen superskicklig hojförare och jag åker inte så himla många mil varje år heller (även om intentionen alltid är att göra det). Det är bara en så viktig grej för mig, en symbol för att jag lyckats med något jag verkligen velat göra: ett projekt som efter lång tid och, ska jag inte sticka under stol med, viss misströstan förts i hamn, fullbordats, avslutats. För mig som är en notorisk projekt-oavslutare är detta en fantastisk inspiration. Mitt A-kort är helt enkelt en förebild för mig själv, om ni fattar.   –M

2005-04-26

Under senare hälften av 80-talet jobbade jag några somrar som guide på museet i Varberg. Arbetsledningen var klok nog att inse att varierande arbetsuppgifter borgade för en mer motiverad personal, varför man som guide inte enbart guidade. Bland annat fanns det på olika ställen i det vidsträckta museet flera utställningar som behövde vaktas. Rikssalen var rätt okej, där hade man rum att ta en runda emellanåt och ofta var utställningarna av det slaget att man inte tröttnade så lätt på dem. Prins Eugen är ett exempel på det, liksom en kollektion enastående lapptäcken och Lennart Bernadottes makrofotografi. Då var glaset värre. Att sitta i glaset innebar att vara förankrad vid en karmstol i en ganska liten sal i västra längan. Man kunde förvisso gå en runda där med, men knappast sträcka på benen, eller någon annan kroppsdel heller för den delen, eftersom det var trångt mellan det dyrbara och prekärt balanserande konstglaset, som till råga på allt sällan föll oss tonåriga och i vår egen tro alternativsmakade sommarguider på läppen. Värmen där uppe under taket när solen gassade in genom rutorna från sjösidan kunde bli förkrossande, och i kombination med det ständiga nattsudd som hör den åldern till blev timmarna för en glasvakt ofta närmast outhärdliga.

En räddare i denna pseudonöd var det kollegieblock där vi förde in uppgifter om de verk som försåldes: katalognummer, pris, köparens namn och adress i de fall det rörde sig om pjäser som endast fanns i ett exemplar och måste stanna kvar på museet till utställningens slut. Som var och en förstår åtgår inte ett helt kollegieblock till detta. (Minns att salen var liten – det gick inte att pressa in hur många grunkor som helst i den.) Många av bladen användes därför som en utställningsvakternas klagomur. Här diktades och marginalmullades, dagbokades och existensklagades det. Jag kommer särskilt ihåg när en av kollegerna med självmordsbenäget tonfall hade ställt frågan om förlåtelse där i blocket, en fråga öppen för den som ville och kunde att besvara: hur skulle man bära sig åt för att förlåta det oförlåtliga (vi anar väl alla en otrogen moatjés ande i den frågeställningen, nessie-pas)? Jag svarade ungefär såhär: ”För att kunna förlåta måste man förstå. Kan man inte förstå kan man inte heller förlåta.” (I den åldern vet man ju allt och har ofta en förkärlek för att uttrycka sig i plattityder.)

Det här förnumstiga rådet kom jag att tänka på idag när jag stod och hängde tvätt i den fenomenaliskt ljuvliga solen, närmare bestämt när jag kom till ett par av Rogers strumpor. Som så ofta var den ena strumpan på avigan. Jag har flera gånger framfört idén att var och en vränger rätt de plagg h*n lägger i tvättkorgen, strumpor till exempel, men har varje gång fått en oförstående min av min älskade make och beskedet att hans strumpor minsann har rätt sida ut allihop. Han märker helt enkelt inte om de är på avigan eller rätan, och jag står givetvis inte och vränger dem om han trivs bra med detta sakernas tillstånd. Jag hänger upp de felvrängda precis som de är och njuter av att kunna hänga min tvätt utomhus. Men just idag erinrade jag mig alltså detta med förståelsen och förlåtelsen och fann att den inte stämde. Jag kan nämligen mycket lätt förlåta Roger hans vrängda strumpor – men förstå honom kan jag inte på villkors vis.

För övrigt kan jag meddela att även mycket små strumpor redan tidigt lär sig att gåtfullt försvinna, fast bara en i varje par. Det är fascinerande, som att höra riktigt små barn tala franska. Att de talar det så perfekt fast de är så små! Att strumporna kan bli så retsamt udda fast de är i storlek 19!

På tal om sådana mikrostrumpor slog det mig – också idag; vilken uppenbarelsernas dag det har varit! – att det faktiskt finns en sak som jag ångrar här i livet, trots att jag brukar hävda motsatsen: jag ångrar att jag inte fotograferade alla Amandas frimärkssmå plagg den gången vi hade kört en maskin med alla de nyköpta små bebiskläderna. Det var innan hon var född, i augusti eller september skulle jag tro, och jag satt med min stora mage på källarnedgången och betraktade strecken som var fullhängda med detta minimala. Jag hade verkligen velat föreviga det. Förmodligen orkade jag inte kila upp efter kameran (man ”kilar” inte någonstans när man är höggravid). Visst sitter bilden för evigt i mitt minne, men för en dokumentationsfascist som jag smäller det inte lika högt, eller är i varje fall inte samma sak, som att ha ett fysiskt fotografi att titta på. Att visa kotten. Redan kan man inte fatta hur liten hon har varit. Att man har handlat kläder i storlek 56! Nu drar hon 86 eller rentav 92. För en tid sen hittade jag i botten på en väska, nämligen den vi hade med till BB, Amandas numrerade armband. Hon tappade det på tredje dagen och jag har inte kunnat hitta det. Bandet mäter 3 centimeter i diameter om man plattar till det lite – och det tappade Amanda! Det gled över hennes hand och ramlade av! Fatta. Jag är glad att jag hittade det. Det duger på sitt sätt lika bra som det missade fotografiet av de pyttesmå, rentvättade kläderna.   –M