2005-03-04

En ny dag har grytt, men det är inte vilken dag som helst. Jag känner mig stark, obetvinglig; jag är spirituell, kvick och slagfärdig; jag kan skratta generöst åt Rogers skämt. Jag har framställt mitt första dokument i QuarkXpress och är pösmagat självbelåten. ”Ja, nog märks det en före-och-efter-effekt”, muttrar Roger. ”Föda barn var visst ingenting mot det här.” Amanda och jag tittar på varann och skrattar så vi kiknar.   –M

2005-03-05

Jag har blivit alldeles tokblödig sen jag blev mamma.

Från början var det en utdragen och nästan lite häpen gråtmildhet som handlade mest om Amanda. Under månadernas lopp har den kommit att riktas alltmer mot annat jag ser och hör: hemskheter eller gulligheter om barn, självfallet, det var ju en början. Vidare till relationer mellan älskande, också det ganska självklart, och andra nära och kära. Men blödighetens långa trådar har spritt sig allt längre ut i periferin, och den yttrar sig också annorlunda nu: den smyger sig inte längre fram fullt synlig, utan anfaller mig likt en liten blöt filt som ligger på lur ovanpå en dörr och kastar sig ner över mig när jag går förbi. Häromdagen brast jag i hjärtskärande gråt när jag satt och såg en Ica-reklam på teve. (Jo, det är sant, fråga Roger den som inte tror mig.) Det var den där Hans Moseson får en vision som tränger ut till alla hem och in i alla hjärtan. När snutten med älgen kom i bild blev allt så överväldigande – Nä, jag vet verkligen inte. Fast det går fort över också: ”Uhu-huuu!” låter jag i kanske tio sekunder, sen springer den lilla filten fnittrande till nästa gömställe och jag blir rationell igen.   –M

2005-03-13

Jöhöpp hörni, det ser sannerligen mörkt ut. Eller alltså: ute är det ljust och vackert förstås, halvannan decimeter snö som ligger ren och vit. Som ligger. Det är just det. Nu är det mitten av mars men fortfarande femton minus på nätterna. Fortfarande och fortfarande, förresten: så här skulle det ha varit i januari, men då var det fem plus och barmark. Nu ska det vara krokus och snödroppar – fatta! För några år sen hittade vi årets första tussilago den elfte mars. Det var i förrgår det. De av våra snödroppar som hade vågat sig upp före denna vita förbannelse är översnöade för andra omgången. Och om tolv dagar är det hojpremiär.

Men man får ju försöka gilla läget och göra något skojigt av situationen. Därför bragte familjen idag fram tvenne pulkor, en ny blå och en orange trettioåttaåring, och drog åstad till Herrgårdsbacken. Amanda fick åka med pappa och mamma omväxlande, och hon verkade tycka att det var roligare den här gången än när hon och jag åkte i november i fjol. Det är snart fyra månader sedan och flickebarnet har såklart hunnit utvecklas massor sedan dess. Nästan en fjärdedel av sin levnadstid hittills! Bara en sån sak som att hon kan gå ordentligt i sina enorma röda vinterbrallor måste ju göra det hela betydligt angenämare.

Intrycken från de dagliga vistelserna i den kommunala barnomsorgens famn märks tydligt här hemma också. På mycket kort tid har Amanda blivit fena på att äta själv. Det var på gång redan innan hon började där men nu äter hon faktiskt hela måltiden alldeles själv. Okej: soppa och kräm och gröt med mycket mjölk får man lov att hjälpa till med, men inget annat! Abbans fassan, ussare mossan, ja ska ha min ske ifre!

Med de orden uttrycker hon det förstås inte, men det kommer ganska många andra ord nu. Processen tycks för närvarande vara sådan att Amanda testar ett eller ett par ord i taget, tränar in dem tills de sitter och sedan helst inte vill säga dem mer. (Ett lysande undantag är ”bajs”.) En dag var det ”hej dà” (det är det härstädes dialektala uttalet av hej då; betoningen ligger på hej) som repades in. Igår fanns plötsligt inga som helst betänkligheter mot att säga ”Hej!” åt folk man mötte och pratade lite med på stan. Idag är det för andra dagen ”titta där! som gäller. (Om ni hör för ert inre öra hur den lille tjurkalven Ferdinand säger till sin mor, som är ovanligt klok trots att hon är ko: ”Jag trivs bättre här, där jag kan lukta på mina blommor”, så vet ni exakt hur Amanda låter när hon säger ”Titta här! Rösten och tonfallet är precis desamma.

Varje dag skriver jag i den särskilda Amandakalender som jag skaffat vilka ord som varit nya för dagen. Så småningom får vi väl se om de finns kvar allihop och kan plockas fram vid behov. Häromdagen lyckades vi övertala henne att säga ”bebis” igen – en glosa hon övade in för en månad sen eller mer – men hon säger ytterst ogärna något på kommando. Vi: ”Kan du säga 'klocka', Amanda?” Hon: nickar. För det kan hon. Men hon vill inte. Och hon är sötare än någonsin.   –M

2005-03-14

Fast extremt tidigt på morgonen.

Mina uppdragsgivare har på senaste tiden uppvisat en beklämmande tendens att inte bry sig om varandra, vilket resulterat i att de gemensamt överöser mig med arbete. Och vi som ska ned till Lindome och fira fyrtioårsdag. Molle ber mig med vädjande blick att inte sitta uppe alltför länge, och det lovar jag förstås, väl medveten om att ”för länge” är ett ytterst svävande begrepp. Det är tur att Amanda har börjat på dagis; då kan man åtminstone sova någon timme extra på morgonen, när hon väl har packats in i vinterkostymen och fraktats till dagmamman Ingela.

Molle skriver rätt mycket om Amanda, som ni säkert märker, och för att inte göra denna tjusiga visa uttjatad väljer jag att inte göra det. Den illvilliga skulle kunna tolka det som att jag inte bryr mig om min dotter lika mycket som min fru gör, men så är det förstås inte. Den musikaliska känner till att åtminstone alla äldre och seriösa verk innehåller ett tema, men om det ska komma till sin rätt och inte få storfursten - det är du, det, läsaren - att kväva en uttråkad gäspning krävs ut- och avvikningar från ämnet, små arpeggion och andra italienska ord jag vill men inte riktigt behärskar. Jag skulle till exempel kunna tala om den årliga bokrean.

Jag går på bokrea ett par gånger varje år i åtminstone de boklådor jag passerar. I västra Värmland är det inte särskilt tätt mellan dem; hittills har jag lyckats besöka Bokia i Kristinehamn och Karlskoga, och anledningen till att besöken inte har blivit fler är att det helt enkelt inte finns fler. Affären i Kristinehamn har glad personal som åker tåg till och från bokhandelskongressen i Stockholm och jobbar i motvind. Det tycks vara illa ställt med läsning i Lusasken. Det står bättre till i Charleville, men när man besöker två boklådor som ingår i samma kedja och dessutom gör det under bokreaperioden slås man av likformighetens utarmning i kooperationen: det är samma böcker som bjuds ut överallt, till samma priser, och inte är de särskilt roliga heller. Hur många exemplar av Tracy Chevaliers samlade romanproduktion går egentligen att kränga?

Nej, en riktig bokrea handlar om att hitta hyllvärmarna som den entusiastiska ägaren har köpt in i ett eller två exemplar i den fromma förhoppningen om att få sälja kvalitetslitteratur eller -böcker i allmänhet, en förhoppning som givetvis har kommit på skam. Nu står det sista hoppet till att få igen åtminstone F-priset, så att karusellen inte tappar fart. Och där är Bokia i Karlskoga faktiskt rätt hyggligt: i år gick jag, efter att ha varit inne och nosat ett par gånger, slutligen hem med två romaner översatta från språk som ingen vettig människa egentligein borde begripa, nämligen polska och tyska, samt en essäbok och en fin nyöversättning av Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften, ett verk det inte förefaller sannolikt att jag kommer att läsa inom den närmaste tiden, men som givetvis pryder sin plats i hyllan. Två av dessa böcker hamnade i kassen på grund av vänner och bekanta, i det ena fallet översättaren Lisa Mendoza Åsberg och i det andra fallet författaren Erik Andersson. Och jaja, så gick jag hem med en sådan där mastodontvolym om trädgårdens fröjder som ingick i den gemensamma rean, men ett intresse är ändå just det. Något lite imponerad eller glad för urvalet måste bokhandlaren ha blivit, för jag fick två plastpåsar att bära böckerna i, trots att det egentligen hade räckt med en.   –R

2005-03-27

Igår när vi kom hem från påskbuffé på Ölme prästgård satt ett superfint påskbrev från Dirk instucket mellan dörren och dörrkarmen. Han hade ritat en påskkärring som åkte kvast i traditionell mundering, och så hade han diktat en liten vers. Man blir så glad! Man blir ofta det av Dirk: doktor Zimmermann, allkonstnären från Otterbäcken.

Ni sitter förstås i spänd förväntan allihop, biter på naglarna och undrar hur det gick på långfredagen, så för att inte dra ut på plågan alltför länge kan jag meddela att jo, trots en råkyla som tycktes emanera från någon förgård till den plats där de allra elakaste och oginaste typerna får tillbringa evärdligheten, blev det åka av. I mjölkvit tjocka lämnade tjugofem eller trettio hojåkare macken i Björneborg och styrde in mot närmsta större tätort, där starten skulle gå. Själv satt jag för första gången på flera år bakpå – min motorcykel tog en titt ut genom garagedörren när jag försökte få igång den efter vintern och sa Nehej du, decimetertjock snö så långt lyktan når – tack, men jag blir kvar här. Och jag förstod den ju, så jag envisades inte. Istället ringde jag till Gustaven och frågade om jag fick åka med honom. Visade sig vara ganska skönt just en sådan dag.

I Kristinehamn var det god uppslutning, både på hojsidan och i åskådarleden. Inget rekordår, men bra ändå för att vara så satans kallt. Mamma hade kört in till stan med Amanda, och när jag fick syn på min lilla dotter där på trottoaren när kortegen rullade genom stan blev jag bara så himla lycklig. Jag vinkade som en galning och såg på Amanda att hennes mormor lyckades få henne att begripa att det var hennes mamma som åkte där. (Senare träffade vi dem igen utanför ett fik, och då visste hon direkt att det var jag trots att jag ännu inte tagit av mig hjälmen. Imponerande. Inte är hon rädd för hojmullret heller, vilket jag ju tycker är ett tecken som pekar i rätt riktning.)

Any old how: ut ur Kristinehamn och norrut, mot Filipstad. Det var en märklig känsla att vinka åt dem som satt och pimplade ute på isen på Ullvettern. Runt mig: mullrande motorer på torr väg. Femtio meter åt vänster: en istäckt sjö, vit av vårsnö, och ett vinterlandskap på andra sidan isvidden. Vi vände vid Nässundet just där solen bröt fram. På kvällen fick jag höra av några som åkt hela rundan att det hade varit lika varmt och vackert från och med Nässundet som det var dimmigt och rått på sträckorna närmast Vänern. Men biten vi körde räckte gott för mig – den långa vintern är snart slut; jag får komma ut på vägarna igen. Och i år ska det bli mycket åka.    –M