2005-02-09

Stor dag: Amanda började hos dagmamma! Det är en händelse som vi alla tre har sett fram mot, låt vara att Amanda kanske inte har varit förmögen att formulera att det är just det hon har velat. Men hon har ofta tråkigt här hemma, och man känner sig aptråkig som förälder när man ska försöka roa och underhålla samma unge i samma miljö nästan hela tiden. Nu får Lillan träffa andra barn i sin egen ålder, och flera gånger i veckan även äldre barn (vilka hon förstås är omåttligt imponerad av). Hon får se andra miljöer och leka andra lekar. Dessutom får hennes ”mammi” och ”pappi” (ganska nya namn som hon begåvat oss med) en sportslig chans att driva sina respektive firmor. Sådant är positivt med avseende på föräldrarnas förmåga att förse sin avkomma med kost, logi, textila skyddshöljen och ståndsmässiga bilar.

Till vår förtjusning har Amanda börjat härma ljud och ord nu. Hon upprepar inte gärna saker på kommando, så man får hålla öronen öppna och njuta av det som kommer spontant. ”Bebis” har hon tränat mycket på och håller fortfarande på att slipa till perfektion. På morgnarna när hon vaknar brukar hon ligga i sin säng och pröva att säga det på så många olika sätt med så många olika intonationer och betoningar som möjligt. ”Bää-biss” är nog den vanligaste varianten, men allt mellan det och ett ”bebis” med tydliga stockholmsdrag förekommer. Vidare säger hon ”aj aj aj” när man talar om att man kan göra sig illa på något, eller att man har slagit sig, och hon kan säga att hunden säger ”vov” (den säger ”huh huh” också, ett läte som jag lärde henne tidigt och som jag egentligen tycker är mera ljudlikt för många hundskall) och att ormen säger ”ssssss”. Hon har också ett ord som heter ”ma” eller ”mä” och som kan betyda mer eller mjölk eller kanske både och. Och teckenspråket ska jag inte gå in på; det är ganska rikt men förutsätter givetvis en höginitierad samtalspartner för att förstås. Fast vet man bara precis allt som Amanda någonsin har varit med om, så begriper man mycket av vad hon med olika medel uttrycker.   –M

2005-02-21

Ibland är det skönt när det blir måndag igen.

Men det var i alla fall väldigt, väldigt roligt i lördags kväll. Janne Bälg och Doktor Zimmermann framträdde på Bettans pizzeria och det Roger och jag befarade skulle bli ett par timmars halvsegt degande i en nästan folktom lokal blev istället rajtan-tajtan halva najtan.

Helt annorlunda var förra lördagen. Då gav vi oss äntligen ut på isen med Roger på långfärdsgrillor och Amanda i åkpåsen på stora sparken, som jag försökte framföra utan att minnas hur omöjligt det är att ta spjärn på blankis. Vi tog oss i alla fall ut till Skogöa (ja ja, det kan väl hända att det står Skogön på kartor och så, men den heter ju Skogöa) med våra sittunderlag och vår matsäck. Fredagens strålande sol var ett minne blott, men nu har jag i alla fall varit där ute för första gången i mitt liv. I forna tider åkte man ut och roade sig på Skogöa; det erbjöds dans och fanns en sommarkiosk och allting. Denna femtio meter långa och trettio meter breda ö ligger alltså några hundra meter ut i Vismen, och man ser halva Björneborg från den. Men visst: man kommer faktiskt hemifrån ett tag.

Från vårt fikaställe passade vi på att ringa Rosemary och Bosse. Det passade inte att komma och hälsa på den dagen, men på tillbakavägen var Rosemary och Arwen ändå ute och vinkade på oss, så vi tog oss in till land och bestämde kafferep till eftermiddagen därpå. Och det var med stor spänning som jag klev in i boningshuset på Tattarbo, eller Sjöbacken som det rätteligen, och mycket passande, heter.

Sedan ett par år är ju Roger och jag engagerade i det ideellt drivna bokkaféet som finns i Björnis sedan kommunen drog in biblioteksfilialen här (vad gör man inte för att spara in trehundratusen om året). Seså, sucka inte så tungt och sluta himla med ögonen – det har faktiskt med saken att göra! Hör här nu: någon gång i höstas fick vi en donation bestående av en hel massa bokkassar skänkta av ett par som skulle sälja sitt hus och flytta till lägenhet i Kristinehamn. Christina berättade att Tattarbo låg fint vid sjön och jag, som inte kommer att ge mig förrän jag får bo vid vatten, sa till Roger: ”Å! Kan vi inte flytta dit!” Han började inte genast (och inte senare heller) att studsa av iver över den idén, så vi åkte aldrig och tittade på huset. Lite senare visste Christina att berätta att de som köpt Tattarbo också var översättare, ”broschyrer och sånt var det visst”, och hon undrade om vi kände dem. Man kan förstå en sådan fråga: översättare är en udda yrkeskategori för de flesta; känner man, eller känner till, två stycken så är redan det en ovanligt hög koncentration av översättare på samma lilla ort. Och flyttar det sedan dit ytterligare två – ja, alltså, hur många översättare kan det egentligen finnas i Sverige? Inte så värst många fler än fyra, eller hur.

För oss, vars halva umgängeskrets består av översättare eller folk som i alla fall på något sätt är relaterade till yrket, tedde sig sannolikheten att det skulle vara någon bekant minimal. Översättare går det väl åtminstone en åtta eller tio på dussinet och vi känner bara en bråkdel av alla som är verksamma i Sverige.

Så, nu tar vi en liten paus igen i den rafflande berättelsen: till saken hör att Roger inte kan konsten att promenera för promenerandets egen skull. Han vill ha ett mål. Därför tog han sig före att, en dag när han gått ut för att förse Amanda med dagens ranson friskluft, knalla fram till Tattarbo, knacka på och presentera sig. Det kom han hem och berättade efteråt, och så la han en lapp på soffbordet med ett telefonnummer och några namn på: Rosemary och Bosse, stod det. ”Men det är ju Ro & Bo!” utbrast jag. Då var det faktiskt några jag var bekant med i alla fall! [Infoga Tage Danielssons sannolikhetsmonolog här] Jag hade varit hos dem en gång för åtta år sedan, eller hur längesedan det nu var, på Lantrafest utanför Lilla Edet där de bodde då. Den resan är en helt annan skröna, en som man skulle kunna göra en roadmovie av, men av hänsyn till övriga inblandade avstår jag från att gå närmare in på den här. Nu. (Äsch, sådär säger hon bara för att göra sig intressant. Aldrig att en bilresa till Lilla Edet kan vara nåt att orda om. Jo kanske om man startar i Tibet, men de åkte ju bara från Göteborg förijössenamn.)

Svansen på den här anekdoten är att Björneborgs finaste läge nu bebos av några synnerligen sympatiska människor, vilka vi till på köpet har den äran att vara bekanta med. Om nu genomtrevliga känningar till oss fortsätter att migrera hit så är drömmen om en kompiskoloni inte långt borta. Hurra!   –M

2005-02-22

Bokrean har börjat. Egentligen fattar jag inte riktigt vad den ska vara bra för: det som säljs där är ju ofta upplagor tryckta särskilt för bokrean, fast i år (jo, vi har redan varit där. Trots allt) fick jag till min stora lättnad ett relativt kartonnagefritt intryck av spektaklet. Men alltså: rea ska ju vara lagerrensning, det ska vara en chansning, lite hasard; man ska inte veta vad man ska komma att göra för fynd, inte sitta och planera i förväg vad man ska köpa och absolut inte förhandsbeställa sina böcker så att det bara är att gå in och hämta en färdig kasse och betala! Vilken är vitsen då, om jag får fråga?

Den här gången tittade jag mest i lådorna med barnböcker, vilket kändes nytt. Amanda gjorde likadant. Hon hittade en liten pekbok och blev alldeles till sig i trasorna för att det fanns så många. Jag visade henne att allihop var likadana men är inte säker på att jag vann gehör för den världsbilden. Eller också var det bara det att hon kände sig tvungen att kontrollera sanningshalten i mitt påstående. Sak samma: hon läste samtliga exemplar.

Barnböcker är kul. Det finns så mycket fina! Både nya och klassiker. Jag har enormt svårt att inte köpa alla de böcker som jag vill att mitt barn ska få glädjen att upptäcka i sinom tid. För Roger och mig är det en glädje att se att hon verkligen gillar böcker och ser dem som bruksföremål, som basmat om man så vill. Kanske ganska självklart i ett hem där det finns böcker nästan överallt? Men ändå. Det känns bra att hon kommer knallande med en eller tre eller fem böcker som hon vill att man ska läsa för henne genast! och att hon är så intresserad av det som försiggår på boksidorna. Då är det ju extra kul att köpa böcker åt henne. Fast biblioteket är också jättebra och vi lånar mycket där.

Största tiden ägnade jag alltså åt kotteböckerna, som sagt, men borta på vuxenborden hittade jag faktiskt en vrå med just såna fynd som jag brukar sakna. Där hade butiken bullat upp vrakgods från hyllorna med engelsk pocket, och där valde jag ut en liten näpen hög med romaner av för mig okända författare (förutom Anthony Bourdain vars Kitchen Confidential jag tidigare läst med stor behållning). Om några av dem är bra kanske jag får skäl att återkomma till dem senare här.

Efteråt gick vi på gatukök och Roger och jag tittade på Amanda när hon åt pommes som hon doppade i ketchup. Hon gillar att gå ut och äta, för då brukar hon få sitta på vanlig stol precis som alla andra, och oftast har vi glömt alla haklappar och nappflaskor hemma också, så hon får dricka ur riktiga vuxenglas och akta sig för att spilla. Det syns lång väg på henne att hon känner sig stor och duktig, och hon äter och dricker alltid så fint. Idag har hon börjat säga ”gucka” med stor emfas. Vi har inte lyckats lista ut vad det ska betyda, men hon babblar på väldeliga nu, prövar sig fram i fonologin med friskt mod. Det händer att ett riktigt ord undslipper henne varvid vi förstås undantagslöst går i taket av förtjusning och ber henne upprepa det hon just sagt. Hon skakar då förläget på huvudet och säger inget alls på ett tag. Hon svarade nekande på en av Rogers frågor med ett klart och tydligt ”Nej”, till exempel, men ville absolut inte säga det fler gånger. Hon började härma valpen (”vaff vaff”) när hon och jag läste en bok om hundar på bokreagolvet, fast kunde inte förmås att demonstrera den färdigheten för sin pappa när han kom förbi. De enstaka orden som slinter ur henne ristar in sig i oss: små blänk i tillvarons ljudridå. Ur den där lilla lilla personen kommer det riktiga ord med en liten liten liten röst – man kan inte höra sig mätt.

Påminn mig om att jag sagt det, längre fram när hon babblar hål i huvudet på oss!   –M