2005-01-16

I tsunamins efterdyningar vill jag bara säga några få ord: det är jättebra med nödhjälp. Det är en himla tur för de tsunamidrabbade att de bor i områden dit västerländska turister brukar åka. Men alla de andra då? Det dör 19 000 barn i världen varje dygn. Var är de tystna minuterna till deras minne? Hallå? Det dör tusentals människor varje år här i landet lika abrupt och oväntat som tsunamisvenskarna gjorde. Varför kommer inte kungafamiljen till deras begravningar? (Göran Persson behöver inte göra sig besvär, dock.) Och: vad skulle Laila Freivalds ha gjort istället under de där teatertimmarna?

Nästa katastrof, orkanen, slapp vi lindrigt undan från. Ett strömavbrott på kanske femton timmar kan man faktiskt leva med. Nu sitter ni kanske och tänker att Björneborg är så litet att vi hade det likadant här allihop, men icke. Några hade strömlöst i trekvart, medan de som råkade värst ut fick elda med ved i fem dygn. (Vad de som inte hade den möjligheten tog sig till vet jag faktiskt inte. Men i sken av det nyligen inträffade känns plötsligt en bergvärmepump mindre lockande. Oljan är visserligen så dyr att man får en ny grå tuss i kalufsen varje gång man fyller tanken, men pannan går ju faktiskt att elda med ved = man slipper frysa om något sådant här skulle hända igen.)

Diskussionerna som för närvarande susar om skogsbruket har fått mig att minnas fabeln om eken och röet. Det biffiga muskelknutteträdet tykade sig för det lilla klena vasstrået, som böjde sig och vajade för minsta lilla vindpust. Det var smädelser och hån dagarna i ända, och komma in på tallkrogen där eken var dörrvakt kunde strået såklart bara ta och hårdglömma. Ja det var ren och skär mobbing, ett under att röet stod ut egentligen. Han kunde väl ha sparkat eken på smalbenet i alla fall, tycker man. Men sen kom en värsting till vinterstorm. Det blåste så vassen låg nästan parallell med marken och det kan ju tyckas förnedrande att tvingas på knä på det viset, men eken, den blåste förstås omkull (minns att det handlar om en fabel). Mwoah-hah-haaa, sa röet.

Nu är det bara det att ekar och bokar tydligen står oomkullrunkeligt kvar även efter orkaner som denna. Omkullrunkad är däremot min tilltro till allt vad fabler heter. Om den åtminstone hade hetat ”Granen och röet” istället! Aesopos visste nog inte mycket, han.    –M