2004-12-08

På en månad hinner man tänka en väldig massa tankar. Inte nödvändigtvis djupa och meningsfulla, eller rättare sagt inte meningsfulla ur ett globalpolitiskt perspektiv, som till exempel detta med vingummin. Vad är det för mening med de vita, eller beige, eller ljust ljusgula eller vad de är, vingummina? Det har jag aldrig kunnat fatta. (Och andra märken än Bassett's är det över huvud taget ingen mening med att inbegripa i diskussionen, som varje människa som är det minsta bevandrad i vingummivärlden också vet.) Faktum är att det skulle räcka med två färger: svarta och röda. Kolla själva i lösgodisbingarna så får ni se: alla svarta inom räckhåll är urplockade, och som regel är det glest mellan de röda också. Kvar är bara en mesig, föga aptitretande hoper gula, orange och gröna vingummin – som agerar färgklickar åt den vedervärdiga majoriteten blekgula bitar. Smaken är lika trist som färgen, och om jag hade ägt vingummifabriken skulle jag genast ha sett till att ändra balansen i påsarna av det enkla skälet att jag då skulle ha sålt mångdubbelt mer än vad som hittills varit fallet. Ett tag fanns Aladdinaskar att köpa med enbart en enda sorts pralin i; jag minns inte vilka det var, men ett urval av de populäraste bitarna ur den stora kartongen gick att köpa separat. Åt det hållet kunde Bassett's snegla, tycker man.

Jag har haft barnledigt. För halvannan vecka sedan var Roger och jag iväg och bodde på Grythyttans gästgiveri en natt medan Amanda fick stanna hemma och leka med sin mormor och Björn, fast den lilla utflykten varade inte ens ett dygn så jag hann knappt fatta att vi var borta från barnet. Men nu for jag ensam till Malmö och var borta i över två dygn. Denna resa skulle nog på vissa sätt kunna betraktas som ren ledighet, men i själva verket var den i alla avseenden en arbetsresa. Första kvällens pubbesök företogs till exempel i sällskap av kolleger från en samarbetsmejllista. Andra kvällens fest ägde rum på ett förlag för vilket jag frilansar. Och många timmars tågsittande ägnade jag åt korrläsning; så mycket har jag inte jobbat på den dag jag minns, och här får jag väl ge dem rätt som hävdar att alltihop var en nöjesresa, för jag njöt verkligen av att kunna arbeta ostört och koncentrerat. Märkligt egentligen hur ens syn på förlustelser kan förändras.

Läser, nej: är insugen i, Siri Hustvedts What I Loved. Första boken av henne läste jag förstås för hennes samröre med Paul Auster, men efter den här triumfen är hon sannerligen en egen storhet i min litterära värld. Redan från första början slås en obehaglig ton an som gör att man med växande bävan bläddrar vidare, trots att det yttre skeendet är normalt och vardagligt, ja rentav en smula händelsefattigt ett bra tag.

Bortsett från det kusliga drivet finns mycket intressant, tankeväckande och klarsynt att hämta i romanen. Lustigt nog dyker Blanche Wittmann, en av titelfigurerna i P O Enqvists Blanche och Marie, upp även här. Jag som aldrig hade hört talas om Salpétrièrehospitalet förut! Nu är det tydligen i ropet. Dessutom anknyter en av figurerna i Hustvetds roman till tankar som jag tog del av i essäsamlingen Orienterarsjukan och andra berättelser av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman; det handlar om ”sjukdomar” som är på modet och varför de kan tänkas vara det. Intressant. Orienterarsjukan tycker jag verkligen att alla ska läsa. (Den innehåller även en essä som handlar om kvinnan som är gift med Berlinermuren. Hon och hennes mor driver ett giljotinmuseum, kan för övrigt avslöjas.)   –M

2004-12-09

”Naturen är vis hörni”, brukade vår bm på mvc säga, men jag säger att Ipren, hörni, Ipren skurar golvet med naturen. Dassgolvet. Efter att ha agerat levande gunghäst åt vår ängladotter har jag drabbats av en infernalisk värk i trakten av den svans vi människor inte längre har. Jag rör mig som en gåstolsberoende som berövats sitt fordon och jag avundas den viga och smidiga sågbocken som står i uthuset. Igår ringde jag vårdcentralen och frågade om jag skulle komma till doktorn eller om det vore lika bra att åka till nödslakten med en gång. ”Käka Ipren i några dagar och återkom om det inte ger med sig”, blev rådet.

Faktiskt fanns sagda medikament – den svaga varianten – att köpa i apoteksskåpet i Konsum, och en ynka tablett av detta mirakelmedel gjorde att jag kunde röra som vanligt på rygg och extremiteter, ja föra mig som en levande igen. Hurra för sådana mediciner – den har gjort mig så optimistisk att jag är övertygad om att ryggontet går över helt så småningom.

Skurade lite på ena toaletten idag. Efter ett tag slog det mig hur tyst Amanda var. Hon satt i ett hörn och skärskådade dassborsten, dock utan att ta upp den ur dess skål vilket är totalt okarakteristiskt för henne. När den lilla vid mitt tilltal dröjande vände sig mot mig såg jag att hon hade något blekgrönt på hakan. Hon såg fundersam ut. ”Vad är det du har i munnen?” frågade jag. Då svarade hon med att skjuta tungan ut och in flera gånger. Det är hennes respons när man säger åt henne att det hon just stoppat i munnen är äckligt, fast för det mesta brukar hon tycka tvärtom och gesten är därför bara just en gest. Den här gången syntes det dock att hon förstod den sanna innebörden av den. När jag lade tillbaka tvålarna på det renskurade handfatet var det ett litet näpet bitmärke i min ansiktstvål. Sensmoralen i denna ankedot torde vara att Zest inte smakar gott, men säker kan man aldrig vara; anekdoter är luriga på det sättet, de har ingen skrattpoäng och ofta händer just ingenting i dem.   –M

2004-12-23

Dan före dan och verkligen ingen julstämning. Julförstämning, snarare. Det har blåst ihållande i flera veckor, något som kan göra mig nästan tokig. Vad ska det vara bra för? Om molnen försvinner för att ge plats åt vackrare väder kan det väl vara motiverat med lite friska vindar, men det här?

För att illustrera mitt sinnestillstånd tar jag en alternativ luciavisa som är snodd ur en Svenska Mad så gammal att man kan börja undra om det är hästarna eller elefanterna jag är besläktad med, eftersom jag kan den utantill än:

Mel. Natten går tunga fjät

Någonting fruktansvärt hänger i taket

Blårött med lite skärt, svullet och naket

Skrämda vi sitter här

Ingen vet vad det är

Utom tant Sonja, gamla tant Sonja

Den (och några till som jag också kan precis lika ordagrant) brukade en negativistisk fraktion inom Varbergs UNF framföra på småtimmarna på det årliga lussediscot. Vi uppträdde under namnet Lucifer och hans taerningar och bar svart sopsäck med glitter samt nätstrumpor (Janne hade nog svarta jeans, tror jag. Inte nätstrumpor i alla fall). Notera nu att jag inte nämner något om ”succé” eller ”hopens jubel” här. Fast vi framhärdade med vårt antilussande under flera år, det gjorde vi.

För min del har den sista tiden fram till jul varit en spurt mot slutsidan i den översättning som ska levereras strax bortom nyårsklockorna. Som vanligt i det här skedet avskyr jag boken och förstår inte varför något förlag vill ge ut sådan talanglös smörja. När tiden kommer för genomgång och så småningom korrekturläsning vet jag ju att jag kommer att återupptäcka alla dess kvaliteter, men det är då det.

Den övriga julstressen gör sig också påmind, trots att Roger och jag verkligen försöker hålla nere måstena till ett minimum. Inget kringflängande till i riket vitt skingrade släktingar, inget gigantiskt uppbåd av julgäster (Amandas mormor kommer, det är allt, och så hoppas vi få bjuda våra grannar på mellandagsfika), inte kok bak och stekning tills man stupar över spisen och drunknar i skinkspadet (den risken är om inte annat eliminerad genom att Roger tillagar skinkan i ugnen). Men lite god mat vill vi ju ha, och som alltid blir den godast om man lagar den själv. Man kan göra obeskrivligt smaskiga sillinläggningar, till exempel; det är sådant som verkligen är någon mening med att hemknåpa. Och köttbullar – vem köper köttbullar till julbordet? Eller annars heller, för den delen? (Jag, som inte ser mig själv som direkt huslig, när faktiskt en pösmagad förhoppning om att Amanda ska bli en mammas-köttbullar-unge. Jag tycker nämligen själv att jag lagar världens i stort sett godaste variant av denna rätt; receptet hämtade jag ur den tävling om Sveriges godaste köttbulle som DN utlyste för många år sedan (men jag fastnade för den bulle som placerade sig som tvåa på prispallriken. Den innehåller bland annat curry). Ja, och sådär. Så lite pyssel blir det ju ändå. Och julklappar! Det svåraste i hela världen är att hitta på klappar till den som står mig allra närmast. Han har ju allt, den karln – i flera bemärkelser. Kanske är detta den värsta huvudvärken.

Granen är dock inget större bekymmer. Den ingår i det julpositiva, alltså all belysning i form av adventsstjärnor, julljus (elektriska och stearata) och ljusslingor över högt och lågt. Jag tog in den igår och klädde den under överinseende av Amanda, som tycktes tro att hennes dagars upphov nu blivit prilliga alldeles på riktigt. Rött och guld fick pyntet gå i detta år. Lillan fastnade som väntat för alla glittrande små under som hängdes upp i trädet, men hon är förståndig och fattar ganska fort att hon inte får dra särskilt hårt i sakerna. Dessutom är hon mest intresserad av att titta ut genom fönstret i det rum där vi placerat granen. Detta gör hon genom att kliva upp på en liten liten barnstol och därifrån klättra vidare upp på den lilla barnbyrån (båda kvarlevor från tidigare generationers småttingar här i huset, om ni genast tänkte att det var hemskt vad de köper prylar åt ungen sin), varifrån hon kan betrakta det myllrande folklivet på gatan utanför. (Jajamän, en liten ironi såhär strax före jul.) Uppflugen på lillbyrån kan hon öppna och försöka stänga fönsterhakarna, och hon kan undersöka några suckulenter som står på fönsterbrädet. Men helst vill hon klättra ner igen, eller kliva, då hållen i båda händerna av en av oss och med ett fullkomligt strålande leende av förtjust stolthet i sitt lilla ansikte, för att sedan få upprepa övningen gång på gång. Det är en oförfalskad glädje som smittar av sig även på en juljäktad mor.   –M

2004-12-25

Dan efter dan och den julstämning som inte fanns förut rasar nu ned utanför fönstret: det är snöstorm. Än så länge liknar snötäcket mer ett sidenlakan – antagligen lika svalt – men i den takt som flingbataljonerna anländer till baslägret kommer vi snart att vara omsvepta i ett tjockt och paradoxalt värmande duntäcke. Det enda tråkiga är att jag nu förmodligen kommer att ha svårt att peta ner de frön som jag inte vet vad de ska föreställa i den för ändamålet avsedda barnkammarlådan ute i landet. Nåja, jag hann i alla fall få ner köpefröna i någon av mellanperioderna då tjälen lossade.

Molle har läst eller hört någonstans att växtzonerna förlyttar sig norrut med en fart – kanske vore det rentav läge att tala om hastighet i det här fallet – av nio kilometer om året. Det är kanske inte särskilt imponerande fort, men abstrakta begrepp har ju inga ben, och med tanke på det är det tämligen imponerande. Om 30 år lever de som bor kvar i Björneborg i växtzon 2! (För den växtzonsilliterate kan meddelas att BB nuförtiden frotterar sig i växtzon 3. Det är alltså något kallare här än något längre söderut. Det skojiga blir, såvitt man förstår, att de stackare som bor i växtzon 7 kommer att få värma sina frusna lemmar i växtzon 6, de i växtzon 6 i växtzon 5, och så vidare. Vad som kommer att hända med Skåne, som indolent flämtande umgås med hettan i zon 1 vet ingen, för det finns ingen zon 0. Kanske kommer hela landskapet att sjunka i havet [som jag föredrar att kalla det]).

Funderingar i juletid, alltså. Något påtvingat är det av att Impecta, denna föredömliga fröförsäljningsfirma, låter meddela att högsäsongen strax inleds, och ber om ursäkt för att ingen kommer att ha tid att svara i telefon.

Mer snö lär det bli i fjällen, dit vi beger oss antingen på måndag eller tisdag. Storhogna är förmodligen inte något av de mer kända skidtillhållen, men vad man saknar i utförslöp kompenseras med goda långfärdsspår. Det var där Amanda blev till, hävdar jag alldeles bestämt trots att Molle påstår motsatsen, och det var även där jag lärde mig åka skidor med den gungande stil som har visat sig vara så vägvinnande. (Jaja, så värst vidare gundeaktig är den inte, och jag lär knappast vinna några världscuplopp, men jag tar mig i alla fall fram många gånger fortare än förut.) Nu funderar vi på att kanske, eventuellt och möjligen lämna barnet hemma med sin mormor, även om det skär i fadershjärtat. Fördelarna tornar givetvis upp sig som ett Himalayamassiv – inget barn att behöva underhålla i 50 mil dit och 50 mil tillbaka, till exempel – men plikten-framför-allt är ingen mindre grushög. Och så skulle hon väl sakna oss? Väl?   –R