2004-11-09

Har just läst För Lydia av Gun-Britt Sundström. Det är en av de där böckerna som har stått i mammas bokhylla så länge jag kan minnas, så att titel och författare är outplånligt fastetsade i hjärnan efter tusentals genomgångar av hyllinnehållet utan att jag för den skull har kommit på tanken att faktiskt ta ut boken och läsa den. Förrän nu, alltså, och det beror givetvis på Gregorius. (Jag har väl aldrig påstått att jag inte följer strömmen, eller har jag det kanske?) I samband med nämnda nyutkomna roman, som återger historien i Doktor Glas ur en annan av romanfigurernas perspektiv, har Sundströms roman tagits upp i flera program som en parallell, eftersom den är Lydia Stilles version av Den allvarsamma leken.

Givetvis blir jag tvungen att åtminstone skumma Den allvarsamma leken för att friska upp minnet. Fast mina sympatier lär för evigt ligga hos Lydia hädanefter. Och efter Gregorius blir det till att repetera Doktor Glas också. Kanske blir den intressantare då; jag har ett starkt intryck av att det är en ganska trälig bok.

Har tokshoppat åt Lillan idag. Vi skulle ju bara ha ett vattentätt regnskydd istället för det obegripligt värdelösa som följde med när vi köpte barnvagnen, men det blev både det ena och det andra. Det är ju så kul att handla sådär pyttesmå och supertuffa kläder! Allting är lika gulligt när det är så litet. Idag blev det en cerise lurvig tröja som gör flickebarnet till ett chockrosa kramdjur. Det blev även en böjträfåtölj i bebisstorlek, en förtjusande mössa i olika skära nyanser, en leopardtröja vilket Roger tycker att bara femtifemåriga tanter som raggar tjugoåringar ska ha, en hjärtformad kärleksröd plyschkudde, en ljudleksak i form av en telefonhund, lite basplagg, reflexer till barnvagnen och ett par kylskåpsmagneter föreställande Laban och Labolina som Amanda gillar. Eftersom vi hade farit till Karlskoga och sprätt våra surt förvärvade i en annan kommun och ett annat län avlade vi även besök på fik. Amanda verkar tycka att det blir allt roligare att äta på lokal. Hon insuper uppmärksamt det som händer omkring henne och det i sin tur gör att hon äter nästan i förbifarten, utan att hålla på och busa med oss och leka svårtrugad och sådär. Hon spiller och kladdar mycket mindre också; det är fascinerande att se hur stor och duktig hon är.

Sotaren kom då inte idag, men väl gruset. Det var efterlängtat och vägde 13,8 ton. Jag tror att alla kineser i hela Kina måste ha slungats upp en liten bit från marken när lasset tippades av på vår tomt. Vi, mest Roger och minst Amanda, har ägnat några timmar åt att skyffla och rulla och kratta uppskattningsvis åtta av dessa ton så att det hamnade på ett mera utspritt sätt än då det anlände. Gubbarna från Vägverket, som fortfarande hänger precis utanför vårt hus, tog nog intryck av vår höga arbetsmoral, för på eftermiddagen har de faktiskt asfalterat den nya gång/cykelbanan som löper förbi här och har fördärvat rötterna på våra ståtliga björkar.

Igår lärde jag mig att murbräcka heter aries på latin; maken till fjäll att falla från dessa närsynta ögon!   –M

2004-11-30

Min mamma dog förra söndagen, den 21 november. Det har varit en jobbig och hemsk tid, för alla.   –R