2004-10-04

På tal om allt det där som tar för mycket tid för att man ska hinna rapportera det här, så hann jag ju inte med det allra viktigaste sist jag skrev: Tristan! Annes och Patriks förstfödde, en fantastiskt näpen liten herre som antagligen blir en stjärnplanerare vad det lider, ity han hade förstånd att träda ut i jordelivet i så pass god tid att familjen kände sig åtminstone nästan mogen att ta emot besökare. Tillsammans med vår lilla dotter, som jämförd med den här färskingen plötsligt tedde sig som en Goliata, fick vi komma och beundra den lille förra lördagen. Han sov mest, men gläntade faktiskt på ögonlocken när vi stod i begrepp att avtåga. Såg dock inget av intresse och knep ihop dem igen.

Grattis, hela familjen Hell Hultén!

Inte lika kul medan det pågår är det att renovera sitt kök. Inte när man är tvungen att vistas i det och använda det så pass mycket som vi måste. Givetvis känns det skönt att äntligen ha kommit så här långt – folk har skojat med oss om den långa torktiden på takfärgen: första strykningen gjorde jag den 4 oktober i fjol (det ser ut som en tanke att rapportera detta just på årsdagen, men det är faktiskt en nästan alldeles ren tillfälighet), och Amandas farmor är säker på att det var takrollningen som fick Amanda att börja ta sig ut i världen. Det blev väl för störigt där inne i magen, kan man tro, för dagen efter gick slemproppen och på kvällen åkte vi in till sjukhuset. Ja, och sen kom Lillan ytterligare trettiotre timmar senare, men det där kan man läsa om i arkivet om man är hemskt intresserad. Låta bli att nämna det kan jag ändå inte: tankarna kretsar av naturliga skäl kring hela den där händelsen nu när Amandas ettårsdag står för dörren.

”Å vad det här året har gått fort!” tänker jag faktiskt inte säga. Eller: det har inte gått fortare än vad alla år går nuförtiden. Tiden uppför sig ganska egensinnigt när man är tillsammans med ett litet barn: samtidigt som dagarna tycks sakna slut, svischar de förbi i rasande takt. Förmodligen beror det på att man är van att tänka så resultatinriktat: en dag då man inte kan dänga något konkret och mätbart i bordet är en tillspillogiven dag. Så ytterligt dumt! Men ändå. Därför tycker man på sätt och vis, med det där tänket som är så svårt att skaka av sig (i synnerhet om man står kvar med ena foten i arbetslivet och faktiskt måste prestera också), att man inte har gjort ett skvatt när man bara har varit med barnet hela dagen. Men hallå där: läs det igen, sakta. Bara. Med barnet. Hela dagen.

Ja. Ni som själva är föräldrar vet ju. Så: Nog av.

Därför blev dagens enorma irritationsmoment samtidigt något ganska mysigt. Jag stod som bäst och fäste upp självhäftande sladdhållare för den nya fönsterlampan i vårt (i etapper) (nästan färdig-)nymålade kök när radion i köket tystnade. Jag blev inte ett dugg förvånad; har gått och väntat på att det skulle hända. Tänk själva: gubbar med grävande skopor och andra machomaskiner hålls i veckovis och rotar djupt i marken utanför ens hus – det är väl klart att de förr eller senare måste gräva av eltåtarna. Och nu är det inte våra egna gubbar jag menar, de som gjort fint på vår tomt, utan Vägverkets trottoarbyggargubbar, sammma som också gräver sönder rötterna på vår största och vackraste björk (”Om den står i vägen så är ni tvungna att fälla den”). På grund av den synnerligen imponerande åldern på eltåten i fråga fick vi uppleva fyra och en halv timmes strömlöshet. Inga datorer stod på och lockade med alla sina plikter och möjligheter. Ingen matlagning var möjlig; inte så mycket som koka en kopp te kunde vi. Ut gick inte att gå eftersom det spöregnade och eftersom jag är krasslig nu igen (jojo – nu är man småbarnsförälder på riktigt!). Vi kunde inte dammsuga, baka bröd eller köra en tvättmaskin. Inte ens lyssna på en skiva kunde vi göra. Återstod att elda brasa och umgås med Amanda. Så det gjorde vi. Hela stämningen i huset blev liksom stillsammare. Märkligt. En märklig dag.

Men för att tjata vidare om köket, då, så fattas fortfarande vissa detaljer. Den gamla linoleummattan ska få gå i pension efter ett femtiotal års tadelfri tjänstgöring. Det är fortfarande inget fel på den, men dess praktiskt ljusbruna färg är väl inte den klatschigaste i hela universum. Lite nya förvaringslösningar ska på plats och om ett par veckor ska det installeras en – ta-daa! – diskmaskin! Uj uj uj. Nu har sannerligen den sista bastionen fallit. Först var det teven som jag fick när jag fyllde 30. Sedan kom videon kort därefter. Med Roger kom också en mikro in i hushållet – ja, med honom har jag blivit delägare till så många tekniska och elektriska apparater att det inte går att räkna upp alla. Jag trodde att handöverfräsen var det sista som över huvud taget fanns att äga, men nej.

Skämt åsido ser vi fram mot att få en smula avlastning med hushållsbestyren. Det före detta vedskåpet får moddas lite för att kunna härbärgera den nya maskinen, men den kompromissen känns nödvändig nu. (Jag syftar på min ovilja att ändra i originalplanlösningen i åtminstone det ena av köken här i huset.) Redan häromåret rök ju städskåpets nederdel för att ge plats åt Göran, kyl/frysen.

Egentligen skulle vi vilja visa bilder på allt det här, men bildhanteringen på den här hemsidan är ganska tjorvig och därför vet jag inte i skrivande stund om du som läser det här ser några illustrationer. Och egentligen är det väl hög tid att bygga ut de avstannade delarna mera, men när? när? när ska vi hinna?   –M

2004-10-07

Utan vidare visar bilden till höger dagens tilldragelse:

Jo, ni läser och fattar rätt: vår lilla pyttiga mini-Manda fyller ett år idag. Tycker vi föräldrar, i alla fall. Amanda har mer koll på det där med år och firade redan igår, den verkliga födelsedagen (som den hade varit om innevarande år inte hade råkat vara skottår) genom att slå föräldrarna och omvärlden med häpnad. Hon började gå. Publiken bestod då av en öm och stolt fader och ett biträde på postkontoret, övligen imponerad.

Men idag, alltså, fyller hon ett år enligt sina föräldrar, och har firats rundligt och drottligt. Vi ska väl inte gå så långt som att påstå att hon riktigt har fått kläm på begreppet presenter ännu, men vi anser oss kunna tolka hennes varianter av titta(e) med sådan ackuratess att vi kan påstå att dagen har utfallit till belåtenhet. Ett pussel med brum-brum i olika varianter gick hem, även om träbitarna kanske inte rullade lika bra som den rosa bussen, och boken med tillhörande cd-skiva med barnlåtar fick benen att spritta och taktsinnet att äntra barnstolen. Innehållet i de många mjuka paketen, både butiksinhandlat och mortillverkat, har utprovats till förtjust fnitter framför spegeln, där den kirala bebisen var så söt, så söt. Mormor har uppvaktat lekamligen. Farmor har uppvaktat telefonligen, flera gånger. Farfar har uppvaktat e-postligen och kramligen. Morfar och bonusmormor och mostrar och morbror har uppvaktat postligen. Gudföräldrarna har uppvaktat plingelingligen de med, varsin gång. Grannflickan har uppvaktat påringligen, med kompis. Till och med grävmaskinisten har uppvaktat leifligen. Ja, det har varit en händelserik och uppskattad dag i Amandaland.

Fadern hennes har dragit sig till minnes hur skoj det kunde vara med födelsedagar, innan presentmoratoriet slog till, och gladdes åt den lillas uppenbara förtjusning över att vara centrum för absolut hela världens uppmärksamhet. Och modern hennnes, hon tar över här och   –R

… jaså, jaha. Men jag är ju sjuk. Har därför hållit mig inomhus, förutom morgonens lilla expedition för att på ägorna plocka födelsedagsbuketten samt säsongens tre sannolikt sista smultron. Det blir väl en tanig och arm bukett, det, såhär i oktober, tänker man kanske, ungefär som jag själv gjorde den 10 oktober i fjol när vi kom hem från BB, vi tre, och jag ville plocka en blomma av varje sort som fanns i trädgården, pressa och klistra in i Amandas album. Det blev förvånansvärt många; så även idag. Tjugotvå sorter, och det utan att direkt anstränga mig, fick jag ihop. Hm. Det skulle kunna bli en ny familjesport: att varje födelsedag hitta fler sorter än föregående år. Il faut cultiver son jardin, i så fall, och göra det väl.

Fast allra bäst undrar jag om inte Amanda tyckte att kvällsmaten var. Då vankades ett stort fat med de läckraste frukter – serverade med glass. Vi trodde att botten hade gått ur ungen, så mycket glass proppade hon i sig. Några enstaka gånger tidigare har hon fått smaka på glass, men inte i några mängder. Så länge det bara är möjligt försöker vi undvika att väcka den sockertand som slumrar, fast idag var det ju Amandas dag och alltså ett fullgott skäl att fira. Hon fick alltså äta så mycket glass hon ville. Och det ville hon, som sagt.

Lilla ärtan. Undrar vad hon drömmer om nu när hon, stinn av melonglass och fullkornsvälling, snusar i sin säng med blöjbaken i vädret. Tack, älsklingen vår, för det här första året.   –M

2004-10-11

De senaste dagarna har varit riktigt givande. Jodå, tillvaron brukar vara hel och ren även annars, men det känns skönt när man får saker ur händerna. Som det lilla växthuset, som har stått halvfärdigt hela sommaren, antagligen till grannarnas småleende (det unnar jag dem): taket är äntligen på och det behöver bara tjäras och en list eller fris ska tillverkas, så kan det (växthuset) förankras i marken. Och som den lilla hyllan till kakelavsatsen bakom spisen: den blir klar nu i natt. Lite slipning och en snabb rollomgång, så kan jag överraska Molle i morgon med en nästan men inte fullständigt vinkelrät konstruktion, en rejäl kontrast gentemot växthuset. Och som allt mög vi skickade på tippen idag: fyra resor med bilen. Och som kalkstensbrottet på gräsmattan, som närmast alarmerande fort håller på att bilda ett tjusigt mönster framför den igenbommade huvudentrén under Molles överinseende. Och som de tre fallna björkarna som makligt men ändå taktfast håller på att omvandlas till nästa års vedförråd, om vi gör allvar av planerna på att elda mer i braskaminen i år än vad vi har gjort tidigare. Och som Amandas titt-A när hon upptäckte att Tulla slog på en kastrull med en träslev precis som hon själv. Och som att höra mamma skratta från sjukhussängen.

Det finns andra saker som ska ur händerna. Nu i helgen ska jag och Pether flytta allt som finns i Stockholmslägenheten hit till Björneborg, med undantag av de prylar som Molle och jag enväldigt har bestämt att lillasyster Paula kommer att vara intresserad av att ha när hon en gång sätter bo, vare sig det blir här i Sverige eller i Paris (det senare förefaller troligt för närvarande [nej, pappa, jag har inte hört något dylikt från Paula, jag bara gissar]). Det är ju ett projekt. Ett mindre är den nya linoleummattan som ska skäras till professionellt och läggas i köket. Ett närmast gigantiskt är den eftersatta bokföringen. Och så givetvis Amandas väl och ve och utveckling.

Det senare sker i språng som verkar inträffa när jag av olika anledningar befinner mig på annan ort än hemma. Det ska bli spännande att se vad som kommer härnäst. Av en ren slump låter jag Wheelers bautabok Gravitation ligga framme, så får vi hoppas att ett antal femöringar trillar ner. Det artar sig bra strängteorimässigt: idag lekte Amanda koncentrerat med en gummisnodd på tröskeln mellan vita rummet och köket i flera minuter.

Från det ena till det andra: om du råkar använda en vettig webbläsare (någon Mozilla-variant) kanske du lägger märke till den lilla symbolen ”RSS” i nedre högra hörnet. Om du klickar på den och väljer det enda alternativet som finns på menyn kan du automatiskt se om vi har skrivit eller publicerat något nytt här. Mycket arbetsbesparande, även om vi givetvis förstår att du gärna läser det vi skriver om och om och om igen.   –R

2004-10-18

En frysbox har ändat sin levnads dagar på sopstationen här nästgårds. ”Så underligt”, står den där och säger. ”Hela livet har jag levat i Stockholm. Där har jag haft allt mitt umgänge, där har jag bott i hela mitt yrkesverksamma liv. Och så blir jag begravd i Björneborg, för att bli jordfäst i Kristinehamn. Det är helt obegripligt! Jag känner ingen här, har ingen släkt ens. Ja, så sent som igår hade jag aldrig ens hört talas om de här platserna. Men nu ska jag framleva evigheten här. Jag förstår det inte.” Frysboxen suckar så det gamla unkna freonet pyser och ser ganska så dyster ut. När vi kommer med nästa lass grovsopor glimtar den röda snabbfrysningslampan förhoppningsfullt till, men den slockar igen när boxen begriper att den inte ska bli hämtad tillbaka till storstan. ”Det går väl an för dig”, säger den till den ylande dammsugaren som just fått stifta bekantskap med containerns inre, ”du känner ju alla andra, stringhyllorna där, till exempel, ni är väl jämnåriga ungefär.” Dammsugaren, så förkrossad att den inte ens bryr sig om otidigheten, bara gråter. ”Ratad som om man vore trasig och inte dög nånting till! Bortslängd! Första husbond skulle aldrig ha låtit det få ske! Bara för att det är lite svårt att få tag på dammsugarpåsar till mig, så byter de ut mig mot det där blanka högfärdsmonstret från Stockholm! Är det tacken för lång och trogen tjänst, det?”

Ja, där lämnar vi hushållsapparaterna åt sitt öde. De ska bli isärmonterade och styckevis återvunna när de blivit vederbörligen sorterade inne i Kristinehamn, och vi hoppas verkligen att de när de inser detta inte känner att deras ändalykt är helt ärerörig.

Vi har alltså, efter att ha varit gifta i över fem år och ha varit föräldrar i drygt ett, flyttat ihop. Officiellt, och totalt. (Därav den dumpade dammsugaren: Pether menade att en familj på tre personer inte rimligtvis kunde behöva fyra dammsugare, och han kan väl ha rätt i att det räcker med en på varje våningsplan. Först in, först ut är regeln som gäller här, så veteranen fick hastigt och lustigt gå i pension.) Lägenheten på Söder är avyttrad till ”lilla Anja” (mäklarens ordval) och såhär i oktober känns det bara lite grann vemodigt. Såhär i huset känns det tämligen överfullt; å andra sidan var flyttlasset egentligen rätt blygsamt när man betänker att det var ett helt bohag som kom åkande i den lätta lastbilen. Icke desto mindre måste vi ju nu göra allvar av planerna på att riva ut köket på nedervåningen, så att alla Rogers böcker kan få en bättre placering än den provisoriska han donar med i detta nu.

Multi-mega-rackartack till Pether, som var med och släpade och bar och som dessutom följde med ända hit för att kunna kånka och bära här också, och sedan köra tillbaka hyrbilen till Stockholm! Karln hävdar envetet att flyttning är ett nöje för honom, och man blir väl snart tvungen att börja tro på det där. Härifrån for han nämligen direkt till nästa flytt.

Annat spännande som hänt sedan sist: I tisdags kom lilla Anna och den lagom långa farbrorn, alltså hennes pappa Karl-Eric, och firade Amandas ettårsdag. Det blev trevnad och höstpromenad och mat. Anna hade blivit så stor sedan vi såg henne sist! En glad tjej som satt själv i stol-på-bord och åt med god aptit.

Amanda har haft feber för första gången i sitt liv. Medan Roger var i Stockholm och roade sig (med packning, kånkning och städning – han är min hjälte i all evinnerlighet och jag älskar honom) passade Lillan på att insjukna. Det var en märklig sjukdom som mest bestod av hög feber, fast inte alarmerande hög, på lördagen. I söndags var den lägre och idag tyckte vi att Amanda var kry nog att gå på babyrytmik. Men babysimmet stod vi över.

Dessutom har Amandas mormor gått och brutit benet rätt rejält. Hon har opererats idag. Hoppas läkarna var duktiga och att ingreppet gick vägen, så att det inte blir någon långvarig konvalescens.

Och så har Molle lärt sig några nyttiga saker: att ”buppan” är ett annat namn för teve, och att ett stångbett mycket väl kan vara ledat.   –M