2004-09-08

Ytterst svårt nu att veta var man ska börja redogörelserna för allt som hänt under det senaste kvartalet. Eller att skriva så, är det detsamma som att inleda ett tal med: ”Ja, jag är ju ingen talare …”?

Alltnog: de majestätiska björkarna utmed tomtgränsen har slingat sitt lövgröna lövverk i gult och tycks känna sig smått patriotiska där de avtecknar sig mot den himmelsblå himlen. Äppelträden pyntar sig de med, fast med frukter i knalliga färger. I synnerhet Bergius ger praktfull skörd i år – en del av de äppelröda äpplena är stora som köpta, smaklösa från Australien. Eller rentav större. Igår när jag skördade och lade ner de silkespapperssvepta frukterna i en spjällåda kände jag mig som en riktig gammeldags husfru, en sådan som har örnkoll på varenda spritad ärt och varenda kruka rårörda lingon och som veckar örngottsbanden med krustång så att det ser vackert ut i linneskåpet. Omfångsrik nyckelknippa vid skärpet! Givetvis.

Var med Amanda till lekparken på förmiddagen. När vi gungat oss nästan – men bara nästan – trötta i gungorna, fick Amanda pröva rutschkanan. Den såg lagom flack ut för en knatte på elva månader och en dag, tyckte dess mor. Och oj vad skoj det var! Svisch ner och genast upp igen, svisch och upp, svisch och upp, svisch svisch svisch! Hon skrek av besvikelse när jag bestämde att vi skulle gå hem. Lyckligtvis låg ett äpple kvar i vagnen och återseendet med det vägde upp sorgen över att tvingas överge den nya muntrationen.   –M

Alla upprepningar ovan är med avsikt, låter Molle meddela. Senaste nytt: Fredrik har låtit sin springare (en Volvo) trava mot den Sjölanderska foderhäcken och säger just muntert att det är trevlig stämning i sovrummet. Ja, och grönt är det också, som Molle har konstaterat alltså till skillnad mot naturen utanför. Vi hoppas på att Västeråsgurkorna ska fortsätta att spruta ur marken ett litet tag till; annars får vi hoppas att vi kan samla in mycket frö så att det blir en vår nästa år också. (Tänk på en sak: sommaren tar officiellt slut någonstans runt Kalle Dussin. Då vidtar vintern, som kan bjuda på skidåkning, skridskofärder och lite dagsljus då och då. Det kan vara trevligt det med.)   –R

2004-09-10

Händelserik dag för Amanda igår. Den rivstartade med ett besök på folktandvården, där hennes tio söta små tänder beundrades och diskuterades. Småbarnständer är som geléhallon som legat framme ett tag, sa tandis: hårda på ytan men mjuka inuti. Vilket betyder att geléhallon och småbarnständer verkligen inte bör vistas inom räckhåll för varandra. Men det visste vi ju redan. Ingen saft i nappflaskan här inte; vår dotter ska få en kruskaklitårta med riven morot på sin ettårsdag, och hör sen. (Eller var det hästen …?) På eftermiddagen blev det en ny tur till vårdcentralen och ett möte med den fullkomligt underbare doktor Odebäck. Detta är en fantastisk och fantastiskt överraskande fördel med att bo där vi gör: hela familjen träffar alltid samma läkare, som fungerar precis som en gammaldags husläkare gjorde. Han känner oss allihop och får en helhetsbild av familjen, inte bara enstaka stukade tummar eller influensor. Och igår, när jag bad honom skriva en remiss till en hudläkare eftersom den jag går till ibland finns i Göteborg, sa han: ”Varför det? Vill du inte ha hjälp istället?” Visade sig att han till på köpet har tjänstgjort på hud, så han kan greja det där också.

Därefter var vi alla tre laddade för en ny dust i bassängen. Amanda var utvilad och föreföll ha alldels extra roligt den här gången. Hon åkte rutschkanan massor med gånger och visade att hon ville upp igen och igen. Hon dök jättebra och roade sig med balanssimdynorna och i simringen. Tuggade förnöjt på diverse badleksaker i grälla färger och tittade intresserad på de andra bebisarna. Hon tillhör de äldsta i sin grupp så hon tycker nog att det är mycket småttingar där och plaskar.

Idag har Roger varit grävhjälp: tidigt imorse lade en lastbil till vid brevlådan och kräktes ut en liten grävskopa. Med den har det sedan grävts fina kanaler åt rör som regnvattnet ska ledas bort i. Vilka syndafloder som än faller framöver så lär vi alltså kunna gå torrskodda även i källaren (det trängde in vatten där under den extremt regniga hösten för några år sen). Känns ganska upplyftande att detta äntligen blir av, så många år som vi har pratat om att göra det, först sinsemellan och sedan med grävmannen. I nästa vecka ska det bli nytt gårdsgrus och kanske rentav stenläggning i västerhörnan. Grävis sa: ”Om ni tar upp en dörr på övervåningen kan ni ju ha en liten balkong där, och ta vara på kvällssolen ännu längre.”

Förbannade karl! Han har ju rätt. Som om vi inte hade nog med projekt.   –M

2004-09-29

Håhå jaja, nu är jag grann att skåda. På ena näsvingen ett rivsår som barnet orsakat, och på den andra en lång blodig reva efter kattens klo. Påminn mig att inte retas med en katt som sitter uppflugen i ett bollträd.

”Säg åt henne att hon inte får börja gå medan jag är borta!” sa Roger när han åkte iväg ett par dagar. Det var på onsdagen. Och på torsdagens morgon, den 16 september, tog Amanda sitt första alldeles egna steg, bevittnad av sin mamma och mormor. Sedan dess har det blivit ytterligare några ostödda myrsteg. (Inte fler än att man fortfarande kan minnas samtliga.) Vid ett tillfälle såg Roger henne ta sex stycken i en följd, så han börjar komma över besvikelsen att inte ha få se urpremiären. Igår kväll tog hon två eller tre steg mellan en stol och kylskåpet, troligen medveten om att hon inte höll i sig. Som vi, hennes allvetande föräldrar, ser det är det nu mest en fråga om att våga. Fast för närvarande tar sig Amanda runt på ett sätt som kan föra tankarna till actionfilmer där någon balanserar sig runt en skyskrapa genom att tätt tryckt mot fasaden dra sig fram på en smal avsats på hundratolfte våningen: hon ger intryck av att vara i färd med något mycket vanskligt. Ur ett bebiskt perspektiv är hon väl kanske strängt taget det också.

Våra pågående projekt är många och tämligen omfattande. Det är därför vi är så dåliga på att höra av oss. Karl-Eric undrade försiktigt i ett mejl häromdagen om det hade hänt något, och jag förstår honom – hör man ingenting på jättelänge törs man knappt ringa och fråga heller. Tänk om de tigande har råkat ut för något jättehemskt – man vill ju inte klampa rakt i något sånt. I synnerhet gäller det här förstås gravida, men även småbarn kan skada sig. (Och sina föräldrar, börjar man inse.) Nej, i det här fallet beror tystnaden på annat, mestadels trevligt men i vissa fall kanske en smula besvärligt. Till de trevligare störningsmomenten hör bokmässan i Göteborg. Till de mera efterlängtade dito hör gräv- och allmaskinerna som kommenderade av sina gubbar bökar omkring på vår tomt. Den grusliga plätten framför huset är bortschaktad och ersatt med ett väl tillplattat bärlager. Snart kommer det nya fina gruset och kröner detta storverk.

När jag drog upp persiennen idag möttes jag av ytterligare en glädjande syn: gubbarna var här igen, nu extrautrustade med motorsåg. Hurra! Nu åker björkarna ner, de jättehöga som bildar – förlåt: bildat – en förtretlig vandrande skugga på sydsidan. Skönt att bli kvitt den äntligen. Mer ved blir det också. Inte för att vår trivseleldning hittills hållit jämn takt med den mängd träd vi tagit ner på tomten, men det är alltid gôtt att fylla syltkällare och vedbodar. Känns gediget och hemstampat. Ungefär som den morotscurd som lagades igår av Rogers egenodlade gelbe Pfälzer. Det är enastående trevliga, växtvilliga och goda morötter av gammal sort – och således gula. Som morötter ju var fordom. (Jomen tänk på ”gulerötter”: varför tror ni de heter så? Ha. Hade ni bergis aldrig tänkt på.)   –M