2004-06-27

Det har varit midsommar, vilket datumet ger en antydan om, och vi har inte skrivit någonting på snart sju veckor. Det beror inte helt och hållet på slöhet, vill jag säga till dem som har efterlyst mer aktivitet, men effekten är förstås densamma, oavsett vilka skäl som skulle kunna radas upp.

Midsommar, som sagt. Traditionsenligt i grått. Utan att ha tillgång till SMHI:s eller min fars gedigna väderstatistik bör jag kanske inte använda orden ”tradition” och ”grå” i samma mening – intellektuell och vetenskaplig hederlighet är annars två eller möjligtvis tre-fyra honnörsord – men nog verkar det som om sommaren gör en paus just över midsommar, liksom drar efter andan och på sig mulna anletsdrag inför den tidigare och senare solskensattacken. Ja, midsommar är som en punkt i en valrörelse, stödjepunkten där allting stannar upp med idel rosiga leenden och löften omkring sig, med ett utbrott av förakt inför väljarna och leda inför doften som stiger från valfläsket.

Jag inser att det låter som om midsommar har varit osedvanligt misslyckat, men förutom det ledsamma fopollsresultatet häromdagen är det inte så; vi har haft trevliga och dansanta vänner omkring oss (Susanne, Pether och Anders), och mer än så går det förstås att begära (fopollsvinst mot Holland, oväntat samtal från Lars-Gunnar Björklund [särdeles oväntat utan tipskupong], att Amanda äntligen lär sig att säga ”differentialekvation” [titta räcker långt]), men det behövs då rakt inte. Vi har enkla vanor och komplicerade, intressanta vänner.

Men vi har som sagt inte uppdaterat den här sidan på ganska lång tid, och vi har fått klagomål på det. Den tekniskt intresserade men frustrerade besökaren kan därför glädjas åt RSS-sidan som jag har lagt upp och som hädanefter kommer att innehålla kortfattade nyheter om det som har hänt på sidorna. Prenumerera direkt i webbläsaren och var först med det senaste, eller använd något externt program.

Nå, under den här sjuveckorsperioden har vi i alla fall lyckats döpa Amanda, i den mån det går att kalla ett namnkalas ett dop. (Varken jag eller Molle är medlemmar i någon kyrka och vill att Amanda själv ska få besluta om hon vill tillhöra någon församling när hon blir gammal nog att ha en egen åsikt om vad som gör livet glatt.) Du som läser det här har förmodligen haft god chans att närvara, och kanske drar du dig då till minnes att de stolta föräldrarna framförde en namnvisa under den särdeles väl genomförda ceremonin. Vi tror att melodin är skriven av Hans Alfredsson, och om han eller hans STIM-representanter tar anstöt ber vi redan nu om ursäkt och lovar och svär att från och med första advokatbrev sluta bryta mot upphovsrättslagen, men vi vill i alla fall på ett bättre sätt förmedla vår version av Han ska heta (prosaiskt och något fantasibefriat: Hon ska heta) än vi hittills har lyckats förmå – valhänt utdelning av noter och text en halv minut före framförandet och i mitt, Rogers, fall ett inte tondövt men i varje fall med mellanstadieskolans körövningar pinsamt minne – för den händelse att det finns någon i bekantskapskretsen som dels är pianobevandrad och dels minnesgod nog att lära sig framföra vår hyllning till vår egen osäkerhet inför vad vi skulle kalla Amanda och naturligtvis vår kärlek till henne. Ske så: en PDF-fil med noter och text, och en MIDI-fil utan vare sig noter eller text, men om du inte har ett pianoliknande instrument kan du i alla fall sjunga med.   –R

2004-06-28

Egentligen är det fusk att fullfölja mitt löfte till mig själv om att skriva mer på den här sidan på det här sättet, för dagen har knappt börjat – klockan är något över tolv – men som alla vet gills fusk. Det jag hittills har att berätta lär väl inte få många att höja på ögonbrynen och dansa jenka av förtjusning, men det bör i alla fall meddelas: hela den här webbplatsen uppfyller normerna för XHTML.

Men vänta nu, jag sa ju att du inte skulle dansa jenka av förtjusning. Lägg av, du kan skada dig.

Anledningarna till att jag gav mig själv ett löfte om att skriva mer är flera, men huvudargumentet som jag inte lyckades krossa är att mitt jobb ibland kan vara ganska så … otillfredsställande. Många gånger illa skrivna texter ska kläs i en språkdräkt som är något mindre löjlig än moonboots och dunjacka på ett frackbröllop. Inte så utmanande alla gånger, men väldigt lätt att låta sig ryckas med av medan åren går. Jo, det är väl något slags jakt på odödlighet, det här, kanske sprungen ur det faktum att jag var på mitt livs första fyrtioårskalas för någon vecka sedan (vidunderlig fest, Erik, tack för den), åtminstone medvetet; jag kan ha varit på någon sådan när jag var liten, men det minns jag inte. Om jag inte minns fel på en punkt jag tror mig minnas något om var det Rubicon som Julius Gaius korsade en flod, och man får då förmoda att Caesar blev lite blöt innan han blev mer blöt; därför lägger jag av här och nu för stunden, eftersom jag inte vill att morgonens första ord från mina läppar till Molles öron ska vara guuvatröttjae.   –R