2004-05-04

Relativt stor tilldragelse i detta hem: Amanda har fått en katt. Han heter Chip och tror att han är hund. Maken till sällskapssjuk individ! Tror man på en osynlig hand som styr alla skeenden i universum är det nästan lönt att spetsa öronen nu: vi (ja ja – jag hade efter att ha hört ännu en immunolog sjunga husdjurens lov börjat fundera på att skaffa en katt för Amandas skull. I samma veva återupptog glädjande nog Melinda, en kollega till mig, kontakten efter nästan två år. Som ett PS till ett av sina mejl skickade hon en annons där ett nytt hem söktes till denne Chip, lägenhetskatten som bara längtade ut i det fria. Och då var det ju inget att diskutera. Melinda och Chip kom hit förra onsdagen; Melinda for hem till Örebro igen men Chip, redan hemmastadd, blev kvar. Ingen av oss har haft en så kärvänlig katt förut. Han är visserligen inte odelat positiv till Amandas fascinerade och fullkomligt gränslösa förtjusning, som yttrar sig i gälla kvitterskrik, vilt fäktande med de små armarna och hårdhänt pälsluggande, men han har hittills inte så mycket som visat en hotfull min, utan tycks ha lärt sig att hålla ett visst säkerhetsavstånd istället. Antagligen är han en perfekt barnkatt. Det är inte svårt att se framför sig hur Amanda kommer att klä ut honom i dockkläder om några år, och hur han kommer att ta det med jämnmod. Chip – katten som gillar läget.

Värmen har resolut bestämt sig för att slå ner sina tältpinnar här. Plötsligt är det tjugo grader varmt varenda dag. Allt exploderar i en skur av färger, mest grönt. Roger spikar kragar till odlingsbäddarna – förhoppningen är att vi ska få det riktigt prydligt i täppan i år. Jo, att vi även ska täcka marken mellan bäddarna har vi tänkt på. Ha. Det här är tiden då man går runt i trädgården och försöker hinna se vilka perenner som är på gång eller har slagit ut. Rita nu kors i era tak, ni skeptiker, för jag har faktiskt, jo faktiskt, satt små planteringspinnar i marken där jag tänker plantera nya lökväxter till hösten. Då när man inte längre har en möjlighet att minnas eller se hur man tänkte på våren.

Lördagen ägnades åt hojåkning: en liten men stadigt växande delegation från Dunk gav sig av till Dirty Ducks premiärtur. Perfekt väder, fina vägar. Lycka!

Förra lördagen var också Dunk-dag: en stor björk fälldes vid klubbstugan och förvandlades till brasved och tandpetare på bara några timmar. Amanda var förstås med och upplevde alltihop. Hon högg inte så mycket, utan satt mest i gräset och njöt av uppmärksamheten från övriga klubbmedlemmar, stora som små. Klappade i händerna gjorde hon också, en ny färdighet som mamman och pappan ivrigt nedtecknar i dokumentationen.

Och i fredags passade kungen på att fylla år, på Rogers födelsedag och allt. Roger blev väckt av sin glada lilla dotter och födelsedagen förflöt tämligen stilla. Han blev bjuden på lunch av sin hustru och hela familjen fortsatte sedan till Lantmännen, där det handlades fröer, burklock och vattenpump. Bland annat. Säg mig nu bara var jag ska plantera alla de där liljelökarna som jag inte kunde låta bli att köpa.

Söndagen packade vi in oss i bilen och for till Kinnekulle, som höll öppet hus för andra året. Det är en trevlig tradition som ser ut att kunna bli mångårig, och vi hade dessutom äran och nöjet att få åka runt i sällskap med en av pamparna bakom Vårrundan, Charlotte. Hon och Karl-Eric hade med sig sin lilla Anna, som hade hunnit växa en hel del sedan sist. Vi inledde med ett besök på strutsfarmen i Broby, från vars fikabord det var svårt att slita sig när solen sken så gott. Mormor Margareta hade också tillrest från Göteborg för att få gulla med Amanda några timmar. Det blev en väldigt trevlig och vilsam dag. Jag hade trott att det skulle bli jag som handlade mest den här dagen, men medan jag inte hade mer än en honungsburk, en tvål och en tvättvante i kassarna hemförde Roger en jättefin sandstensskulptur, ett madonnaansikte som nog ska få stå utomhus på somrarna. För alltså: vi har ju något som vi kallar skulpturparken, men där är tämligen glest mellan skulpturerna. Nu blir det i alla fall en.

Och: jag inledde den här dagen med en löprunda. Seså – nu vill jag höra hur duktig jag är.   –M

2004-05-12

Mjölkstockning igår. Det var hemskt. Efter så här lång tid utan missöden har jag blivit lite oaktsam, kanske. Sov med öppet fönster och somnade utan att klä på bröstet ordentligt när Amanda ätit någon gång under natten. Ägnade gårdagen åt att kurera det onda med antroposofolja och bebis. Ingen feber idag men fortsätter behandlingen för att bli helt återställd.

Händelserik helg dessförinnan. F och C mellanlandade på väg till ett bröllop och sov över. Oartigt nog gav sig värdinnan ut och körde hoj tidigt på lördagen. Det torde väl ha framgått vid det här laget att inte mycket lockar mig mer än en skön runda i perfekt väder. Och dagen blev verkligen fulländad. Jag fick tips om nya hojvägar och blev allmänt lycklig. Enda tråkiga är att Roger inte kör. Än.

Redan på tidiga söndagsförmiddagen började parkplan att fyllas med bilar. Portarna till årets loppis slogs upp klockan elva och vi knallade dit strax efter. En del bråte hade vi skänkt till loppisen, och givetvis kom vi hem med lite annan bråte istället, mest böcker vilket väl inte är ägnat att förvåna någon. Sedan kom Agneta brännande i 140 från Loka brunn där hon föreläst. Hon fick vara med om den historiska tilldragelsen att se Amanda krypa på riktigt för första gången i sitt lilla liv: det skedde klockan sex om aftonen till högljutt bifall från den stolta modern. Sedan dess har lillan finslipat sin nya färdighet alltmer. Några längre sträckor tillryggalägger hon inte än, men hon kan ta sig framåt om hon vill, istället för att syfta framåt men hasa bakåt. Måste ju kännas som en jätteseger!   –M