2004-04-09

För alla som hållit andan sedan förra anteckningen här kan jag meddela att jo, det blev åka av den sista mars. Och det blev räfsat flera lass lövmängd mossa från gräsmattan. Av båda aktiviteterna återstår ännu många, många timmar.

Ett steg fram och ett tillbaka: två av våra bekanta magar har genomgått metamorfos och återuppstått som Klara och Sally i Kalmar respektive Bredäng. Bägge pyrena har dessutom varsin storebror. Vi gratulerar familjerna Norström och Kallrén som vuxit med en tredjedel – grattis också till den familj som har en jäsande liten bulle i en än så länge ganska så platt mage. Nej, jag säger verkligen inget mer, bara ”boom”. Som i baby-.

Mycket ska man vara med om innan öronen fastnar i taket: jag har varit på Tupperwareparty. Aldrig hade jag trott att mitt eftermäle skulle bli: ”Inte ens hon kunde värja sig för Tupperware”, men så är det. För så är det ju, det är därför nämnda produkter är så kolossala världen över. Det finns något för alla; till och med hos skeptiker som jag kan man tvinga fram ett och annat konstruerat behov. De flesta hindren på banan seglade jag förbi med ett hånskratt – vad kan den här svindyra plastburken som inte mina nittonkronors från vilket snabbköp som helst klarar? Just det: ingenting. Men allting är ju i plast, varför tror ni att jag vill duka fram mat i någonting av plast? Nej, exakt, det vill man ju inte. Men medge att det är pilligt när sådden börjar ge skördningsbar avkastning på försommaren och man måste stå och skölja vartenda litet grönt blad ett och ett under kranen! Åååneeeeeeej! jag visste det, jag måste ha en salladsslunga, en åkattraktion för den nysköljda salladen som gör den alldeles grön, och torr. Jomen jag måste det.

Och den som inte heller måste ha en salladsslunga, eller ens en riktigt snygg mörkblå skål som-är-graderad-invändigt-och-har-ett-lock-så-att-man-kan-koka-grönsaker-i-den-i-mikron, den personen har förmodligen trots allt ett samvete som säger att när man blir bjuden på kalas, och till och med får en praktiskt valfri liten välkomstpresent (i plast, ja), så kan man inte låta bli att köpa i alla fall något trots att det inte är köptvång, åtminstone en sådan där käck droppsäker pipmugg åt barnet.

Ja, det är mycket slugt, det hela. Jag är inte smartare än någon annan, jag handlade ju själv, men jag såg ju också flera partydeltagare som verkligen var frälsta, som på fullt allvar sa saker som ”Vad skulle jag ta mig till utan min lilla bytta” och ville köpa allt i hela katalogen. Snygga, roliga och kloka kvinnor – men som alltså tokgillar Tupperware. Har lite svårt att få det att gå ihop. Å andra sidan är jag själv galen i That '70s Show.

Vad jag har ägnat halva långfredagen åt kan man se i fotoalbumet som heter På motorcykel och ligger under Saker vi gjort (som man ser när man klickat på Fotoalbum). Välkommen på en flukt.    –M

2004-04-16

Märklig morgon. Hade fått barnledig natt av Roger, eftersom Amanda de senaste veckorna fått för sig att det är livsnödvändigt att redan tidigt på natten, kanske från midnatt eller halv två, ligga hos sin mor och snutta på sina termosar. Man inser ju att det här är ett behov utan baktankar, men resultatet blir ändå att ingen i familjen får någon sömn att tala om, och själv började jag bli tämligen fallfärdig. Barnfri natt, alltså. Packade ihop täcke, kudde, vattenglas och öronproppar och gack nerför trappan. Läste en novell av Klas Östergren, om en trebarnsfar som av pur utmattning tar in på hotell för att en enda natt få sova ut (det är faktiskt sant, och jag valde inte novellen på grund av dess ämne heller), somnade och sov i sju och en halv timme.

Vaknade vederkvickt, av mig själv. Satt glad som en skräddargesäll och klippte mattrasor i sängen ett tag innan hungern jagade upp mig. Och nyfikenheten. Barnet hade inte avhörts så jag tassade in i röda rummet för att titta på det snusande gullot. Tomt i spjälsängen. Jaså, hon ligger hos Roger ändå? tänkte jag. Smög vidare in i gröna rummet. Där var det alldeles tomt i vår säng – och då menar jag på täcken, kuddar och allt. Men vad är det här? Har de redan gått ut? Halv åtta på morgonen? Av någon anledning hade jag svårt att tro det. Tillbaka in i röda rummet och se: där låg ju Roger och sov i soffan. In i gröna rummet igen, där jag upptäckte Amanda under sitt pyttelilla täcke, mitt på sängen (första gången jag tittade såg det mest ut som några hopvikta plagg). Lillan sov gott och jag blev full i skratt åt hur denna pytteperson hade möblerat om hela hushållet.

För övrigt är våren här nu. Halva gräsmattan är löv- men inte mossfri. Överallt, precis överallt, är det blåsippor. De förökar sig friskt och tycks trivas till och med i den knädjupa (nåja, men) mossan som vi själva blänger surt på. Har grävt ner ett gäng saxifragor i Hollandsrabatten bara för att jag är så otålig och vill se saker i blom nu. Vårljungen som skulle blomma på vårvintern är överreklamerad – så väldeliga prunkar den inte, och inte särskilt tidigt heller. Men häggen är som alltid tidigast bland träden och har kanske vecklat ut sina fläskfeta knoppar till små blad när jag skriver det här.   –M

2004-04-21

Tror nästan att Amanda blev inspirerad av Signe, för efter påsken har hon pratat på mer än vanligt samt testat sin rösts begränsningar (mycket ringa, om någon är intresserad) i det högre, för att inte säga gällare, registret. Sedan några dagar har hon modifierat ett ”di-da” till att via d/t-hybrider hitta fram till ”ti-ta!” och i stort sett ”titta!” Hon använder och tycks förstå det som en uppmärksamhetsriktande markör. Något ”mamma”, ”pappa” eller ens ”lampa” hörs dock inte än så länge, även om Amanda vet vad en lampa är. I synnerhet gröna lampan fascinerar henne omåttligt. Varje kväll när hon fått på sig pyjamasen och kommer in i gröna rummet, så skiner hon ivrigt upp och säger sitt ”titta!” Då måste man gå fram till fönstret så att hon får fingra på glasskärmen. Men bara försiktigt, i nederkanten, för hon har minsann lärt sig att den är ”varm” längre upp. ”Titta”, andas hon flera gånger, som trollbunden. ”Titta!”

Behöver man påpeka att det är ofattbart gulligt?

Hela familjen var på fest med Dunk (min hojklubb) i lördags. Amanda var pigg och nyfiken och tyckte det var spännande med alla människor, i alla fall så länge hon fick iaktta dem från en trygg plats i mors eller fars knä. Roger och hon gick hem vid nio för att sova medan jag, som trots allt är den i familjen som åker båge och är medlem i klubben – någon ordning får det faktiskt vara – stannade kvar till den numera hiskligt sena timmen halv midnatt. Det kändes nästan som att gå på krogen. När gjorde man det senast?   –M