2004-03-04

Folk är så snälla mot oss! Elisif förser mig med tusentals avsnitt av Sex and the City, och min efterlysning här i en vrå av hemsidan har också gett utdelning: Patrik har Sixteen Candles inspelad, minsann! Tänk att han hade det!

För att väga upp sådan försoffning har jag börjat sätta lite fart på fläsket också. Snörde på mig de nya löpskorna och testade hur det var att springa i snö. (Det var lite halt på sina ställen.) Ett par gånger fick jag gå, men på det hela taget är jag nöjd med detta mitt hurtbulleri – det är trots allt nära två år sedan jag löptränade senast. Har ju övergett springandet till förmån för powerpromenerande, av flera skäl. Men man kan ju kombinera. Även med gympa: har äntligen kommit mig för med att gå till den hopp-och-skutt-aktivitet som bjuds här på orten. Någon tycker kanske att gymnastik är larvigt, men vederbörande kan i så fall inte ha försökt sig på de irriterande trixiga koordinationsövningar man tvingas utföra. Svårt. Lär främja funktionen på vindsvåningen också. Ja, alla bidrag mottages tacksamt.

Stort utvecklingssprång för Amanda idag: magliggande tog hon sig på eget bevåg för med att dra in benen under sig och skjuta ifrån, så att hon kom en liten bit framåt. Fantastiskt! Och vilken tur att jag var precis där precis då, och fick se det! Dessutom har hon börjat prata som en kvarn igen efter en tids tystnad. Det är uppenbart att något har processats där inne i huvudknoppen och blivit till insikter som nu ska omsättas i praktiken.   –M

2004-03-16

Vi var på barnkalas förra helgen; Rebeccas och Bengts försigkomne Milton hade tagit sig före att fylla ett år. Vi hade väntat oss en smärre anstormning av barn, men att Amanda nog i alla fall skulle synas i mängden. Fertilitetsministern hade blivit väldigt glad: man såg inte ungarna för alla barn.

En annan sak som vi hade väntat oss uteblev inte: de påföljande sjukdomarna. Jaja, man kan väl inte dra några statistiska slutsatser av ett enda besök på en enda tillställning som bevistas av en större mängd barn, men andra har ju vittnat om hur sjuk man blir av att ha de små krypen omkring sig, särskilt när de lämnas på dagis. När vi nu bor som vi gör, i urskogen, och inte kommer i kontakt med vare sig små eller stora horder av barn är det kanske inte förvånande att vi inte heller har byggt upp någon motståndskraft mot alla de farsoter som härjar i de smutsiga storstäderna (en klass där Kristinehamn inte ingår). Molle blev prompt faraonens senaste offer; Amanda visade tecken på en viss hängighet, men det kanske hade med något annat (den tredje tanden) att göra; jag kände mig som Stålmannen ända fram till efterföljande söndag, som bjöd på ett sjusjungande illamående, värk i kroppen och en deadline på två texter om något så exotiskt och svårarbetat som glidstyrningslastare och deras uppbyggnad i minsta möjliga tekniska detalj.

Nej, det är inte särdeles upplyftande att vara sjuk, och särskilt inte när den bättre hälften också är det och är tvungen att ta hand om en fem och en halv månader gammal Göran Kropp-epigon (”Varför vill du ta på precis allt?” ”För att det finns där.” ”Och varför är du inte nöjd med att ta på en sak i mer än fem sekunder?” ”Varit där, gjort det.”) medan man själv sitter och slavar med frågor som huruvida en pryttel ska heta kolv eller stake, utan något som helst snusk inblandat. Att Molle då är solen själv underlättar.    –R

Bilder från vår Stockholms- och Milton-resa finns i fotoalbumet under rubriken Saker vi gjort/Stockholmsutflykt.

2004-03-23

Nu har vi sett henne: lilla Anna Backman, som föddes på alla hjärtans dag. I fredags packade vi in oss i bilen och styrde mot Lidköping. Efter bara en smärre felkörning blev vi mottagna av de stolta föräldrarna Charlotte och Karl-Eric, som bestod med smaskig mat och allmän trevnad. Vad liten hon var, Anna! Jämfört med Amanda, alltså. Ändå var Anna större när hon föddes. (Det är helt omöjligt att minnas hur Amanda kändes att hålla i när hon var fem veckor.) Vi fick allt hålla med om att flickebarnet är mest lik sin mamma, åtminstone än så länge. Båda föräldrarna hade sina bebisalbum till hands så att man kunde få sig en rejäl nostalgitripp.

Eftersom Anna föddes med höftluxationer har hon en så kallad von Rosenskena på sig för att höfterna ska fixeras i rätt läge och Anna bli besvärsfri. Den verkade inte bekomma henne det minsta; hon sov och åt mest hela tiden och brydde sig inte om Amandas rösttester (av det gällare slaget) och andra kontaktförsök.

Karl-Eric reflekterade över tillvaron; den har blivit så annorlunda i och med Anna, tyckte han, har fått en så tydlig medelpunkt. ”Förut låg fokus på en obestämd plats i rummet, men nu ligger den här, mellan Charlotte och mig.” Ja, jo. Så är det nog. Jag vet ju själv att jag tittar betraktar Amanda så mycket att jag inte vet hur hon ser ut när jag inte tittar på henne. För så blir det ju: ett älskat ansikte går inte att beskriva. Det måste ses, upplevas.

I det minsta nyllet i vår egen familj finns det numera fem tänder, minst. De är en delorsak till att vi börjat ge Amanda smakportioner redan nu – jag hade velat helamma i sex månader, men flera saker tycks antyda att det är dags att presentera annan mat. Så vi började med potatispuré. Den slank ner med något som liknade förtjusning. Efter några dagar av den smaken prövade vi idag med morotspuré. Vi trodde det skulle gå hem eftersom lillan har fått gnaga på en rå morotsstav vid ett par tillfällen när det kliat i hennes tänder in spe, men purén väckte viss skepsis. För att inte tala om att den färgade ungen gul om ansikte och händer! Hur får man bort eländet?

Maten började vi med i torsdags, som blev en händelserik dag för Amanda. Det var den första riktiga vårdagen med mild luft och solsken, så vi satte barnet i bärselen och gick ut på skogspromenad. Barnvagn i all ära, men man tar sig inte fram där man helst vill. Och hur gick det att promenera med bebis? Tackar som frågar – den lilla somnade efter någon kilometer. När vi väckte henne vid apelsinrasten uppe på kalhygget blev hon lite förvirrad och undrade var hon befann sig. En slurk ur mors medhavda termosar fick henne att bestämma sig för att naturen nog var en schysst plats på det hela taget. Mycket att titta på är det ju. Då sitter hon knäpptyst precis hela tiden. Men när hon börjat smälta intrycken vill hon prata och berätta om alltihop. Man får höra långa upphetsade haranger om, ja, ibland kan de vara en smula svårtydda, men det är bara att hålla i hatten och njuta av åkturen. Lite fantasi har man väl.   –M

2004-03-29

Sex tänder. Matstunder som minner om den där tomatfestivalen i något sydeuropeiskt land. Håhå jaja. Tänk så behändigt det är att amma.

Amanda har fattat motvilja mot att somna, och i synnerhet till natten. Eftersom man inte kan fråga henne vad som är fatt – de svar man får är i alla fall svårtolkade, som regel – kan vi bara gissa oss till vad kvällsgråten beror på. Det kliar på kroppen? Ännu fler tänder på gång? Inte tillräckligt proppmätt? Drabbats av insikten att modern är en separat person med egen vilja, att Mammanda håller på att klyvas i två entiteter?

Man kan som sagt inte veta. Man kan bara konstatera att det vaknats vid tre eller fyra några nätter. En smärre chock, det, för oss som varit bortskämda med en flickunge som sovit hela nätterna från den dag hon kom hem från BB. Konstigt nog gör det mig inte särskilt mycket. (Kroppen tycks ha vant sig vid att inte sova lika mycket längre. Dessutom kan jag ju vila någon gång under dagen.) En av de jobbiga nätterna, när Amanda plågades av något jag inte förstod, och bara grät otröstligt efter att ha fått ett mittinattenmål och slingrade sig som ville hon åla bort från det namnlöst hemska, satt jag där och vaggade henne tills hon slutligen fick ro och stillnade i min famn. Och jag kände för första gången, verkligen visste det emotionellt och inte bara rationellt, att jag var Amandas mamma. Den lilla, lilla, jätteledsna flickan i den rödrandiga pyjamasen var mitt barn. Ja hon är mitt barn, Rogers och mitt barn, och hon vet ännu inte om någonting annat än oss och det vi gör. Just nu bygger vi en värld åt henne, en som hon ska bo i och så småningom börja modifiera efter eget tycke och smak. Undra på att det blir så knappt med tid över till annat.   –M

2004-03-30

Tevefolket har klistrat fast stora solar på väderkartorna veckan ut. Har därför fyllt på vatten i batteriet och satt det på laddning med den fasta föresatsen att ta en premiärtur imorgon. Redan smattrar bågar förbi på vägen och det blir naturligtvis omöjligt för mig att motstå. Gräsmattan ser man också från fönstren men av någon anledning är dess vädjande rop om att få bli räfsad betydligt lättare att ignorera. Harka löv har kanske sin charm. Kanske. Men. (För att ingen ska tro att jag är taskig mot gräsmattan kan jag upplysa om att jag köpte gödsel till den igår. Så det så.)   –M