2004-02-02
Den gångna helgen innehöll mycket, känns det som.
Fredag eftermiddag körde jag in till stan för att hämta min mor vid bussen. Slog mig på vägen att det är skrämmande sällan jag kör bil nu för tiden, och att det finns en antagligen odödlig längtan någonstans i mig efter att sätta mig i bilen och bara köra. Ska det verkligen vara omöjligt? Någon gång i livet. (Fast då ska det förstås helst vara med Taunusen. Trots att den inte har klimatanläggning. Eller kanske just därför.)
Kvällen förflöt med indisk mat, fototittande och annat, så som kvällar pläga göra, men Amandas nattningsprocedur var lite annorlunda. I vanliga fall brukar jag göra mig i ordning för natten innan jag lägger mig och ammar henne sista gången för dagen, men nu steg jag upp igen när hon hade somnat. Där ute rådde full snöstorm; inte särskilt lockande att ge sig ut i. Men har man en sådan kaninpälsmössa med öronlappar som jag har, känner man sig nästan frestad att stämma in i den hurtfriska kör av spänstare som skanderar att det minsann inte finns några dåliga väder, utan bara bla bla bla. Dessutom var ju Roger redan ute och traskade. Ville inte lämna honom i sticket.
Patrullen hade redan avverkat en runda när jag kom till högkvarteret. De hade använt bil, men jag föreslog apostlahästledes förflyttning vid nästa tur och så fick det bli. Jag vet inte om de andra led förskräckligt, men jag tycker faktiskt att det är ganska så magiskt att vandra omkring i ett samhälle där det imponerande snöovädret jagat in folk och fä i värmen. Buset också, givetvis. Två, säger två, bilar såg vi: den ena en civil polisbil, den andra en blåvit. När vi kom hem klockan två tömde jag komposthinken i komposten i bersån.
Morgonen därpå låg ett två decimeter tjockt snötäcke på kompostlocket, som jag ju hade sopat rent på natten. Det hade dock upphört att snöa. Mamma passade Amanda så det stod härliga till: själv hann jag både med en tupplur, dagens jobb och en kamerapromenad. Kändes nödvändigt att dokumentera all denna snö. Och Roger gjorde något så macho som att gå upp på taket och skyffla ner all snö därifrån. Han såg upplivad ut när han kom nerklättrande igen. En härlig dag, på det hela taget, men den avslutades med en smärre chock: innan Amanda somnade låg hon och jag och småpratade, och hon tuggade förstrött på mina fingrar. Men jag tyckte att det kändes ovanligt vasst i hennes mun. Inte kan det väl vara … får jag se, lilla gumman … nää! Du har fått en tand ju! Uäääh! Min bebis! Min lilla bebis! Vart har min lilla tandlösa bebis tagit vägen!
Lise reagerade ungefär så här när Algot fick sin första tand. Den gången skakade jag lätt på huvudet och tyckte att han ju ändå var tämligen liten fortfarande. Men nu är jag själv där, nu förstår jag precis hur hon kände. Nog för att Amanda utvecklas och växer hela tiden, men en tand är ett så konkret bevis för det. Den är en benvit punkt efter den första kapitlet i barnets liv: den där allra spädaste lilla bebisen är borta för alltid nu. Det är obeskrivligt vemodigt.
Fast det är förstås roligt samtidigt. Idag bestämde vi att tand-Amanda måste vara tillräckligt stor för att få sitta med vid bordet på riktigt. Därför monterade vi upp stol-på-bord-stolen och satte henne i den. Med en kudde som utfyllnad bakom ryggen gick det galant och det riktigt syntes att vår dotter ansåg sig ha fått tillträde till sin rättmätiga plats. Äntligen! –M
2004-02-07
Idag såg vi definitivt vargspår. De var långa som långsidan på en hundring, plus klor. Jag har sett sådana tidigare, vintern när vi passade Lumi och jag ofta var ute tidigt, och dessutom gick på konstiga ställen där ingen annan går med sina hundar. Men den här vargen hade gått på en bilväg. Smal och föga trafikerad, visserligen, men ändå. Margareta, som också sett jättelika ”hundspår”, pratade med någon från Domänverket som hon träffade här för några veckor sedan och enligt vederbörande hålls två stycken vargar här. Sveriges sydligaste revir är beläget i trakten av Åtorp, som ligger bara några mil öster om oss, men nu har tydligen ett par djur dragit sig hitåt på mer regelbunden basis. Även om man aldrig ser själva djuren, så är det rätt häftigt att veta att de finns här. –M
2004-02-09
Var med Amanda på babyrytmik; vi fick hoppa in på en ledig plats efter någon som slutat. Tio mammor gungade runt med sina bebisar och sjöng till ledarens trum- och gitarrspel. Amanda var fascinerad av de andra små barnen – inte alla, dock, men vissa ville hon ta på med sina små händer. Efter musikstunden var hon ganska så slut: hon hade även uthärdat en session hos fotografen utan att knota för hans besynnerliga kommandon. Men hos kissade lite på deras vita fuskfäll, hi hi! Som belöning för hennes tålamod gick hennes ömma föräldrar och shoppade babykläder, fullt medvetna om att de antagligen hade större nöje av detta är själva barnet hade. –M
2004-02-12
Kväll. Amanda är alldeles osedvanligt uppmärksamhetskrävande. Undra på det, en sådan actionfylld tillvaro som hon har fört de senaste dagarna. I tisdags kom farmor, så redan då fanns tre personer i huset som kunde underhålla henne. På onsdagseftermiddagen anlände– direkt från Grums – Fredrik och Tomas. Då blev hela huset fullt med folk! Och det var så spännande! Att Amanda inte kunde förmå sig att sova! En enda minut! Och hon blev så monumentalt trött till slut, men verkade ändå belåten när hon däckade efter att ha lekt jättelänge med Tomas. Tomas har inga barn rent formellt, men i andanom har han minst ett par knattelag i fotboll. Maken till barnkär människa – vi funderar på att anställa honom som sällskapsherre åt barnet (och oss). Hör du det, Tomas? Äh, sluta skratta – kan Chris flytta till Ramsele så kan väl du flytta till Björnis. –M
2004-02-14
Som Stefan påpekade i ett mejl: idag är det ju stora gullemufsdagen! Det betyder att det är på dagen ett år sedan jag kissade på en pinne som talade om för Roger och mig att vi väntade barn. Den dagen kändes det inte odelat kul, mest förvirrat och omtumlat. Men jag hade i alla fall fått en bekräftelse på mina misstankar, som väckts av det faktum att jag plötsligt inte ville bälga i mig en hel kanna te varje morgon samt att den Drostechoklad som vi hade köpt till föregående helg, när Robert var här och tog med oss på Svenska rallyt, fanns kvar nästan orörd trots att den var öppnad. Alla som känner mig vet hur otänkbar en sådan sak är i normala fall.
Fler, smärre pusselbitar föll nu också på rätt plats: att jag hade varit osedvanligt seg och andfådd under mina powerpromenader. Att jag hade gått omkring och rapat som en gammal idisslare i halvannan vecka eller så. Att mitt förhållande till mat och ätande inte alls hade sitt vanliga tjofaderittan över sig. Vi hade varit på begravning två dagar innan, och då hade de små ynkans smörgåsar som bjöds hållit mig sysselsatt lika länge som alla andra, häpnadsväckande nog – inte bara fött ett jättesug efter fyra hela grillkycklingar och ett par skivor osmörad rostad formfranska (för att tala med Jake och Elwood Blues).
Vid den här tiden i fjol mådde jag alltså tämligen pyton. Känslan var så stark att jag fortfarande har ett nästan fysiskt minne av den. Skidjackan jag gick i då har jag undvikit att ha på mig sedan dess. I mitt huvud är februari och mars 2003 grå med snömodd och vinterdimma och de där förbannade smörgåsrånen jag tvingade i mig som lock på illamåendet. Vilken skillnad mot idag! Solen ligger på in genom sovrumsfönstret och Amanda har fått ligga på en stor bit plastad frotté i vår stora säng och vädra rumpan. Igår lyckade hon, på alldeles alldeles egen hand, utan minsta hjälpande puff eller stöttande hand, vända sig från rygg till mage. Nu vill hon göra det om och om igen. Fullt begripligt: vilken lycka att (stegvis, förstås, men ändå) erövra kontrollen över sin kropp efter att hittills ha legat som ett hjälplöst kolli, utlämnad åt andras fantasi och inlevelseförmåga för att få komma dit man vill.
Återigen kan vi konstatera att Amanda efter några dagars okarakteristisk orolighet har förvärvat en viktig färdighet. Vi är oerhört glada över att ha fått låna boken Växa och upptäcka världen av Lise: den handlar om barnets utvecklingssprång under det första året, och den är ett enormt stöd för oss när vi tycker att Amanda plötsligt beter sig på ett sätt som hon inte brukar och inga av de vanliga knepen kan få henne glad och nöjd. Istället för att grunna oss gråhåriga på vad som kan vara fel, vet vi att det sannolikt är utveckling på gång och att ledsenheten och klängigheten går över i en ny, glad fas inom kort.
Glad alla hjärtans dag från oss! –M
2004-02-16
Dagen har inletts med sömnsvårigheter, mer eller mindre besvärliga, samt med upptäckten att Amanda har fått sin andra tand i underkäken. Vi väntade oss inte det första, men väl det andra; den har varit på gång ett tag nu. Kanske kommer det här att medföra att Amanda inte saliverar likt en galopperande flodhäst i Nilen, men säkra på det är vi inte. Det spelar givetvis ingen roll; vips blev fyran en sexa.
Man kanske skulle kunna få rekommendera ett besök till fotoalbumsidan (se även den nya posten i menyn till vänster), som uppdateras med alltmer skrämmande regelbundenhet i takt med att Roger förfinar skripten som styr den. N.B. att utseende och liknande inte är klart ännu, särskilt inte knapparna. Och skripten kan gärna bli lite snabbare. Och … –R
2004-02-18
Näh. Riktigt än har tanden inte kommit upp, men det kan inte dröja många minuter nu.
Idag: årets första i-vinden-torkade sängkläder! Igår fick Amanda åka på pappas mage ända till Konsum. Det verkade hon tycka var spännande, för hon satt tyst och uppmärksam hela tiden och såg sig om medan hon tuggade frenetiskt på en flärp av sin overall.
Snön smälter invid husväggen, där lökväxterna sticker upp sina gröna toppluvor. Men i övrigt bor vi i en vit ocean. Det är en sällsam men för all del årligen återkommande upplevelse. Att den ändå förvånar lika mycket varje gång? –M
2004-02-21
Jo, tanden har faktiskt kommit upp, bara så att ni vet det. Hon är snabb, vår dotter, även om åtminstone jag kan vara lite benägen att tjuvstarta å hennes vägnar. Dessutom har hon varit mycket glad långa stunder; av Martin har jag lånat det fenomenalistiska uttrycket ”boff-boff”, som i kombination med min guppande mage mot hennes bebisskära fötter lockar till kiknande skratt. Och ibland ler Amanda också.
Idag har jag fört två projekt närmare hemmahamn. Det har varit förlig vind och lite nedförbacke, som när man åker från söder till norr; helt smärtfritt har det dock inte varit att montera in två hyllor i det skåp som kommer att sättas upp i badrummet nere, och det har inte heller varit helt svordomsfritt att sätta in lådor på gångjärn i televisionsmöbeln (som används som vedlager). Klart är det inte, för jag är inte nöjd med att lådorna kärvar, men de sitter i alla fall fast, tre månader eller mer efter att idén föddes. En riktigt bra dag, således, med en särskild topp på morgonen. –R
2004-02-27
Trots små istadiga snöfall emellanåt känns det att den obönhörliga våren är i antågande. Är kluven inför detta: vintern är så lugn och skön. Ska försöka suga ut så mycket som möjligt ur den.
När vi började diskutera detta med hemsida skrev jag i ett annat sammanhang ungefär att en hemsida är som Sveg: alla vet att det finns, men varför ska man egentligen dit?
Sedan kom ju vårt eget lilla därför och bosatte sig i våra liv, så då blev det en hemsida i alla fall. Och titt som tätt får vi respons från våra gäster. Ett av hemsidans viktigare ändamål är att fungera som en sorts anslagstavla, eller öppet brev, till dem vi inte längre hinner meddela oss med så länge och ofta vi hinner. Men nu har vi fått kvitto på att även andra råkar snava in här – Micke som letade efter solitoner dråsade in, och skrev ett lika kärnfullt som uppmuntrande brev. Sådant är uppmuntrande. Vi har ju ingen gästbok här – gästböcker på folks hemsidor är nästan alltid meningslösa och deprimerande. Då redigerar vi hellre in läsarreaktioner i bloggen. (Jomen vadå. I denna kontrollberoendets era!)
Förra helgen var Margareta här. Hon överbringade citroner från Menton, en bättre gåva än både rökelse och myrra. Och guld har aldrig botat någon skörbjugg. Inte blir man lurig på citronsaft heller: jag bestämde att jag nog tordes dricka ett glas vitt vin till abborrfiléerna vi åt till lördagsmiddag. På söndagen när jag gäspade mig ut i köket, pyjamasbyxad och rufshårig, hittade jag på köksbordet ett kuvert fullskrivet med gåtfulla glosor. ”Gurfelmühle”, stod det. ”Sprinkelgurken”, ”Sozialistischen Sängerknabe” och annat säkerligen fascinerande som jag aldrig hört talas om. Med min handstil. Det tog ett tag innan det klarnade. Eftersom ingen någonsin med behållning för lyssnaren har lyckats återge alla lustifikationer som upplevts i töcknet av ett eller annat rus tänker jag bespara våra besökare härstädes det, men jag mindes i alla fall själv hur kul vi hade haft. Ja jäklar. Efter en graviditet och drygt fyra månaders amning får man världens billigaste fylla: en barnmun halvslatt och världen förvandlas till gummi. Pröva själva om ni inte tror mig.
Ännu en premiär i minstingens liv har begåtts: hon har badat. I simhall. Regelrätt babysim hoppas jag ska bli aktuellt om någon månad men jag ville verkligen pröva på att ge mig i plurret med Amanda dessförinnan. Roger hade köpt en sådan där poänglös badblöja som man ska ha på småttingarna ifall de skulle råka bajsa i vattnet. Givetvis var Amanda söt i detta plagg men jag betvivlar att det fyller någon som helst funktion i praktiken.
Nåväl: doppet i den uppvärmda bassängen var spännande (om jag får göra mig till tolk för vår dotters upplevelse). Det var många större barn där och sådana har Amanda börjat spana in med stort intresse: ”Aha, en person som är mindre, precis som jag!” Dessutom var det vått. Överallt. Storögd och alldeles tyst och allvarsam insöp hon allt som försiggick och alla nya miljöer. Efter bassängbadet fick hon duscha för första gången i sitt liv. Och därefter äta lunch på kinarestaurang (hon mjölk, vi svenneanpassad kinamat) vilket var avgjort skojigt, för där fanns det ett väldigt bra askfat som var precis lagom roligt att lyfta, putta omkring, lägga nappen i och slänga i golvet.
Efter en sådan utflykt är det så tråååkigt att komma hem igen! tycker Amanda. Hon gnorkade större delen av kvällen tills vi var utleda på det alla tre. Men en ny dag är tydligtvis alltid ett nytt, skimrande löfte fyllt med spännande bokryggar och flödande av söt bröstmjölk – lillans morgonleenden gör att man glömmer allt annat och bara blir alldeles glad. –M