2004-01-11

Ganska ymnigt snöfall idag också. Vi befinner oss i något som man nog törs kalla vinter vid det här laget. Roger och jag har åkt både skidor och spark och tycker det ska bli jättespännande att få åka pulka med Amanda. (Nästa vinter, ja.)

Lillan fick sin första vaccinationsspruta i torsdags. Hon tog det rätt bra, pep litegrann men mest för formens skull, verkade det. Vid 13 veckor och 1 dags ålder vägde hon 5520 gram. Hennes mor, meddelar hennes mormor, vägde 5525 gram vid 13 veckor. Hon är redan stor, Amanda; för oss är hon stor. De allra minsta kläderna är urvuxna och undanstuvade för gott. Det mesta lär vi väl inte spara på men vissa plagg vet jag att jag kommer att behålla i evighet. Hennes lilla mössa, till exempel, den rödrandiga som hon fick på BB, den kommer jag aldrig, aldrig att kunna göra mig av med.

Det livslånga vemodet har blivit en permanent inneboende.   –M

2004-01-19

Medan jag skriver det här ligger Amanda på mage på mattan bakom mig, och Roger krälar på golvet han med, rullar en pinglande skallra av och an framför henne och uppmuntrar henne entusiastiskt att försöka vända över på sidan. Det är svårt, Amanda tycks inte riktigt fatta vitsen med den sortens lägesförändring; hon har nyligen lärt sig uppskatta att ligga med näsan neråt, och ryggläge är ju beprövat och bekvämt. Så hur man än lägger henne, ligger hon gärna kvar. Inte heller har hon någon hjälp av ett stort, tungt huvud som kan få henne att av misstag välta i sidled. Hon har varit stark i nacken sedan hon var så liten att hon var alldeles skär och hon håller upp huvudet stadigt nu med, verkar lite rädd för att ramla åt sidan.

I onsdags var jag på bymöte igen, denna gång om nattvandringarna man hoppas få igång här i Björneborg. Kriminaliteten gör sig alltmer påmind även här och folk börjar ledsna. Det lät åtminstone så på det förra stormötet, då Folkets hus var så fullt att eftersläntrarna (alldeles riktigt – bland andra vi) fick stå och lyssna ute i foajén. Till det här mötet, då det gällde att organisera någon sorts åtgärd som förhoppningsvis ska avskräcka buset en smula, kom väl ett trettiotal. Nu kommer nattvandringar att ordnas tre försökshelger. Jag anmälde någon av oss till ett av tillfällena. Man blir lätt på hugget när man själv haft påhälsning av tjuvar. Förbannat tråkigt, och obehagligt.

Trevligare var det att Conny, vår elektriker, äntligen lyckades ta sig hit i torsdags. Nu har spisen två nya blanka turboplattor vilket givetvis är bra, fast besvärligt på det sättet att man nu måste glömma allt man kan om att steka och koka på den största och sedan tidernas begynnelse extremt såsiga plattan. Följaktligen fick köttbullarna en betydligt svartare exteriör än avsett idag. Nåja. Man lär sig väl i sinom tid.   –M

Köttbullarna var långt från cancerogena och alldeles förträffligt goda. Dessutom var potatismoset gjort av vår egen potatis; Molle har talat om sin barndoms potatisbingar nere i källaren, svällande av knölar. Måhända räckte den något längre än vår nuvarande skörd kommer att göra, men det är inte så illa pinkat att inte behöva köpa några obiodynamiska rotfrukter förrän i mars. Och då är ju dessutom den nya odlingssäsongen i antågande.

Förutom köttbullar och potatis har dagen inneburit en förhandling för min del. Sannolikt är jag världens sämste förhandlare: jag säger åt motståndaren att nämna en högre siffra än han har gjort hittills, och så accepterar jag nästa bud som kommer. Det är i alla fall ett sätt att få mer betalt för sina vedermödor. Tolv procent till kostnaden av ett e-brev, det är kanske inte så pjåkigt ändå.

Apropå vedermödor undrar vi över en del av det ordet: veder-. Det finns ju vederlägga, vedersaka, vederdeloman, vederstygglig, vedervilja och vederhäftig men inte vederlekstjänst. Hur vi än anstränger oss kan vi inte hitta en gemensam betydelse av veder- i dessa ord, och som vi bägge arbetar med språket – vi är ju kulturarbetare, gubevars, åtminstone Molle – vill vi absolut veta, särskilt när vi har kommit att tänka på saken. Du som vet, skriv ett brev; adresserna står längst ned till vänster.   –R

2004-01-26

När Amanda hade ätit frukost klockan sju tänkte jag: ”Om jag går upp nu kommer jag att ha hunnit färdigt med dagens arbete när hon vaknar på riktigt.” När jag steg upp klockan tio över tio tänkte jag: ”Om jag hade gått upp klockan sju hade jag varit färdig med dagens arbete nu.” Men det är ju så svårt att slita sig. Efter att ha diat ett tag somnar hon om igen, och då ligger jag andlös kvar och tittar och tittar på det lilla perfekta ansiktet, dess drag och minspel.

I sömnen är barnet precis som vi, och detta faktum får tankarna att svindla ett halvt varv till just när man insett att hon har sin alldeles egen agenda som hon följer. Så här menar jag: hon äter, förstås, hon med. Men hon äter på ett helt annat sätt än vi: för henne gäller det liv och död, en sekunds väntan på att maten ska serveras och hon skriker av fruktan för att svälta ihjäl. När hon väl äter är det en uppvisning i att reservationslöst ge sig hän. (Att jämföra med vårt eget, vuxna ätande som handlar om snart sagt allt annat än överlevnad.) Och: hon har sysslor att uträtta, hon med, men väsensskilda från våra: hennes är mestadels lustfyllda, små äventyr i hemmet och vardagen.

Den lilla lever alltså ett eget liv, ett parallellt liv. Men sover gör hon precis likadant som vi: vrider och vänder på sig, snusar, ger ifrån sig små läten, drömmer. Sträcker på sig likadant som vi när hon vaknar, och gnuggar sig i ögonen likadant.

De dryga tjugo minusgrader som haft klorna i oss tidigare i veckan vek lyckligtvis undan till helgen. Mer snö fortsatte singla ner nästan varje dag, men temperaturen var mindre omänsklig. Söndagen blev solig och bjöd sålunda Charlotte och Karl-Eric på en vacker biltur hit upp. De kom på dagsutflykt eftersom båda familjerna hade saker att visa upp: en bebis respektive en praktfull mage som om ungefär en månad ska vara betydligt mindre … Vi följer dess utveckling med spänning.

Mat, förstås, i flera omgångar, en liten promenad, mycket bebisprat och en hel del gullande med det befintliga barnet. Roger kan ibland sucka uppgivet när vi tre andra pratar om gamla UNF:are, fast vid det här laget känner han en hel del av dem han med, eller känner åtminstone till. Charlotte berättade att årets Kinnekullerunda infaller den 1 och 2 maj, och det finns goda utsikter att vi åker dit igen. Fjolårets tripp gav ju bara positiva intryck.

2004-01-27

Och nu har faktiskt den kunniga läsekretsen – Martin Rundkvist – svarat på vår fråga om var förleden veder- i exempelvis vederlägga och vedervilja kommer från. Han vet att meddela, att veder- kommer av fornsvenskans viþer, som betyder ”mot”. Hm, tja, då blev det hela genast klarare.   –R

2004-01-28

Det här yrket man har gett sig in i efter att ha ansträngt universiteten till bristningsgränsen och skaffat sig studielån att betala igen i all evärdlighet, översättandet, är en källa till ständig glädje och överraskningar. Sorg och tristess också, förvisso. För tillfället håller jag på med ett par kortare texter om olika varianter av poker.

Till skillnad från Molle är jag inte det minsta rädd för att ge mig in på ämnesområden som jag inte behärskar, men så var det givetvis inte i det här fallet. Jag vet ju hur man spelar poker. Det känner ju åtminstone varje vuxen svensk man till; hit med filerna. Jodå, jag vet faktiskt att de i utlandet spelar stötpoker, men det kan ju inte vara så ohyggligt annorlunda.

Att det skulle finnas spelvarianter som Texas och Omaha Hold'em kom som något av en överraskning. Även att det krävs minst en tvåbetygskurs i ämnet innan man är insatt i det. Men den som är byxlös (de sitter vid anklarna av snopenhet) får inte vara rådlös: tack Berners-Lee och några andra för Internet.

Sålunda vill jag rekommendera svenska Wikipedia, en alldeles gratis uppslagsbok på nätet skriven av personerna som besöker den.   –R