2003-12-01
Första advent igår. Vi har hittills legat i framkant med pyntandet, stjärnorna har åkt upp i fönstren successivt sedan så tidigt som i onsdags, men nu ser vi oss omkörda av massor av grannar som redan har utegran till och med. Se där faran med att vara ute i god tid: man tror sig färdig så snart man börjat, men är istället ännu längre på efterkälken än vanligt. Tur det inte syns ut att vi inte heller lyckats gräva fram adventsstaken ur den ofantliga julpyntkartongen i källaren.
Anne och Patrik såg visserligen detta, men vi förlitar oss på att de är finkänsliga nog att inget yppa. Vi hade nöjet att ha dem hos oss under helgen, givetvis också i deras fall på grund av bebisbesiktning. Vi tror att den avlöpte till belåtenhet. I synnerhet Patrik verkade alldeles trollbunden. Mannen som i en tidigare tillvaro har hörts yttra ”Jag tycker inte om barn” kunde endast med största svårighet förmås att ta ögonen från Amanda. (Kanske genomgår han en kris av något slag, Patrik – vi förstår ju vilket slag i ansiktet det måste bli när det går upp för en att man är född i fel tidevarv, att man egentligen skulle ha varit i blomman av sin ålder under proggtiden. Se bilden här intill, den som tvivlar). Redan när jag hade mage på mig var han jätteintresserad, i Spanien i somras ville han hela tiden känna om Amanda sparkade där inne. Nu var hon ju osedvanligt (tror jag, i alla fall) stillsam av sig så Patrik fick bara ett fåtal riktigt rejäla kickar mot handflatan, men det tycks snarast ha fått ivern att tillta. Rätt kul att se.
Idag fick jag mejl från en av mina författare som besvarade ytterligare ett par frågor om hans text som ännu kvarstod. Hans svar bekräftade mina egna gissningar vilket ju kändes skönt. Nu återstår (inte så) bara att tolka en smula Auden som inte finns översatt till svenska, samt att försöka läsa in mig tillräckligt på finansjargong för att kunna bullshitta ihop en påhittad banktransaktion som dock måste låta vederhäftig. Tack och lov har denna välsignade författare haft det goda omdömet att bifoga en lista med mängder av kommentarer till sin text. Där talar han bland annat om vilka termer han snickrat ihop själv, något som besparar mig många timmars tröstlös vildgåsjakt. Som översättaren sa. –M
2003-12-03
Amanda var hos doktorn på utvecklingskontroll idag. (Är alla barnläkare så där genuint goa och glada?) Allt var som det skulle, vilket det förstås är i de allra flesta fall. Är det någon signal man får av all den omsorgspersonal man möter i samband med sitt lilla barn så är det att man ska luta sig tillbaka, vara glad och låta allt ta den tid det tar. Likadant var det under graviditeten. Men lik förbannat blir man stolt (vi blir åtminstone det) över att den eller den kurvan ligger över genomsnittet, att den eller den färdigheten är tidig hos barnet, att det rinner till så mycket bröstmjölk att barnet knappt orkar äta all. Det är ju sjukt egentligen: det är ingen tävling. Och ingen av oss kan ta åt oss minsta gnutta av äran för att Amanda gav upphov till en osedvanligt ståtlig symfus-funduskurva som foster, eller att hennes viktökningskurva seglar ett stycke över medellinjen, eller att hon är ovanligt stark i nacken och har kunnat hålla uppe huvudet länge redan. Men ändå … Ändå går vi här och är stolta över sådant.
Självfallet är man stolt över sin bebis. Sitt barn. Men kanske borde man låta kurvorna vara bara det kontrollinstrument de är och inget mer. –M
2003-12-16
Hoppsansa, nästan två veckor har gått sedan någon av oss skrev någonting här, och jag vågar inte titta efter hur länge sedan jag själv plitade ner något. Kanske kan det bli bättre över jul och nyår.
Sedan sist har vi haft inbrott i ett av våra fem garage. Vi fick själva ingenting stulet, såvitt jag har kunnat bedöma, men svärmors bilradio försvann. Kvar hänger några sorgliga kablar. Ohyggligt irriterande, särskilt med tanke på att jag faktiskt såg den som förmodligen utförde inbrottet. Det gjorde jag visserligen natten före, men hade jag stuckit ut skallen och sagt åt honom att dra åt helvete hade han kanske inte kommit tillbaka efter sin rekognosceringstur.
Händelsen förstärkte dessutom ett stressproblem som jag har lidit av tidigare år – för rätt så många år sedan – och som gjorde sig påmint för sisådär två veckor sedan. Jag har, märkligt nog, problem att svälja, och det förstärks av stress. Det går väl över nu när julefriden sänker sig, kan jag tänka.
På Amandafronten är så mycket nytt att det är hart när omöjligt att räkna upp allt. Hon och jag för numera långa samtal (vi konverserar, vill jag hävda) ett par gånger om dagen. Jag kan inte riktigt påstå att jag alltid är säker på vad det är vi pratar om, men bägge inblandade ler och skrattar mycket och gör de mest märkliga miner från tid till annan, till fröjd och gamman.
När jag, på Molles uppmaning, tog fram Barnuppfostringsboken (som heter något annat; de oskyldiga måste skyddas) fick vi reda på att det nu är hög tid att plocka fram skallror och saker som Amanda kan träna motoriken på. Boken innehåller de mest rörande beskrivningar av hur bebisar fascinerat ligger och betraktar sina nya ägodelar händerna, stoppar dem hela i munnen eller bara ett finger i taget. Skallror ska ge en känsla för orsak och verkan: händerna gör något, och då låter det. Det där med att Amanda ska kunna ligga timvis och roa sig själv med sina nyvunna talanger är något både Molle och jag kan tänka oss att prova på ett tag, särskilt nu efter en ganska klängig period.
Jul, ja. Molle är ju rolig, och hon har lätt för att snappa upp strömningar och tyda tidens tecken. Senast hörde vi på radion att det var tråkigt att vänta med julmaten tills det faktiskt är jul och sedan skjutsa in och ut den i kylskåpet tills den är alldeles grön både av yrsel och ålder. Idén om att göra julmaten före jul låg inte långt borta. Mina matta invändningar om att maten nog kommer att åldras i samma takt oavsett när den tillagas ogillades, så nu har vi ätit ett par varianter av sill, och i går köpte jag julskinkan, att tillagas i morgon. Om takten accelererar något kommer vi att hinna klämma in målade ägg och annat påsktugg kvällen före dan. –R
2003-12-21
Sedan igår eftermiddag har det snöat enträget och energiskt, idag med en frisk, för att inte säga frejdig, vind som extra bonus. Efter frukosten kröp hela familjen ner i stora varma sängen och somnade om. Roger och Amanda snusade fortfarande när jag steg upp, byltade på mig och gav mig ut i snöstormen.
Vad härligt det var! Pulsande i två decimeter djup snö återsåg jag en av de skogsrundor som inte låter sig gå med barnvagn. Det var följaktligen längesen jag gick där och nu njöt jag av att se allting invirat i ett tjockt, vitt bolster. I sådan grådager blir det klent beställt med färgerna ute i naturen; det känns som att vandra i ett grafiskt blad. Imorgon ska jag ge mig ut lite tidigare och ta med kameran. Eller någon dag framöver: det ser ju ut att bli en vykortsmässig jul. –M
2003-12-24
Jag ser det snöar, det var väl roligt … Ett annat resultat av den stora snöstormen häromdagen var att vi blev tvungna att skotta garageuppfarten. Normala och kloka människor, till exempel min syster, har en garageuppfart av lämpliga proportioner, till exempel en som precis rymmer en bil men inte mycket mer. Här på landet är allting förstås mycket större.
Vår fastighet är inte en fastighet alls, utan tre stycken i vardande. Jag ska erkänna att jag fortfarande har lite svårt att förlika mig med det faktum att ”fastighet” inte betyder hus utan hus och mark, men jag börjar vänja mig. Vi har alltså tre sammanslagna tomter; vill någon bli granne med oss och bygga ett hus kanske vi kan stå till tjänst.
Hur som helst: vår garageuppfart är alltså inte av den trevliga sorten, den med vilken far i huset kan visa för fru, barn och grannar att han inte är helt försoffad, men däremot inte heller behöver skaffa sig ischias, ryggbråck och klenleder. Vår garageuppfart är femtio meter lång, och för att bilen ska kunna köras in smidigt i ett av de otaliga garagen i uthuset krävs dessutom omsorgsfull skottning av en gårdsplan, ett arbete som görs något enklare av att det står en stor ek mitt på.
Så kommer det sig alltså att jag – och förmodligen även Molle, som även hon gjorde heroiska insatser – denna julaftonsmorgon har blivit påmind om de muskelgrupper som anser sig behöva kavla upp ärmarna vid snöskottning. Det är huvudsakligen tricepsfamiljen som befinner sig i arbetsbakrus.
Och idag snöar det alltså än mer. Temperaturen håller sig vid makliga -1 grader; det finns hopp om att hela världen förvandlas till en isgata.
Amandas första jul. Det ska bli spännande! –R
2003-12-27
En dag med mycken dramatik. Först tre timmar Tolkienfilm med strid blod hjältemod hundratusentals vederstyggliga orcher skarpslipade olifanter stora som finlandsfärjor svält törst nazgûler troll och ett flumkollektiv med alver som är ute och irrar planlöst i skogen. Gud så skönt att få kasta bort alla andra tankar och helt gå upp i denna äventyrsberättelse. (Vad jag kan minnas har jag inte varit på bio sedan vi upptäckte att jag var gravid. Ofattbart.) Jag njöt i fulla drag och har svårt att förstå dem som inte är helnöjda med Konungens återkomst. Själv tycker jag att alla tre delarna har varit lika fantastiska, även om Gollum i De två tornen rörde mig mest.
Under den rätt långa filmen hade vinden tilltagit så mycket att bilen krängde på vägen när vi körde hem. Det fortsatte den sedan med hela kvällen och när jag drog ut kontakten till adventsstjärnan i vita rummet föll min blick på flaggstången. Som låg i tre delar på gräsmattan. Den tolv meter höga granspiran hade då nästan på dagen ett halvår kvar till sextio. På sin femtionioårsdag, nämligen på midsommarafton, gick flagglinan av. Det ter sig ju i backspegeln som ett varsel … Vi fick hjälp att sätta upp en ny lina, men är nu jätteglada att det inte blev av att måla om stången i somras heller. Intressant: typiskt-lagen trädde inte i kraft, för en gångs skull (”typiskt att det skulle börja regna just när vi har gett trädgårdslandet en riktig rotblöta”, ”typiskt att flaggstången skulle blåsa omkull när den var nymålad”), vilket är lika förvånande som glädjande och visar att vi har prioriterat rätt i åtminstone något fall.
Man kan visserligen beklaga den gamla resens fall, men än mera fröjdas åt allt annat som kunde ha gått snett men inte gjorde det: stången föll inte på någonting, vare sig byggnader eller planteringar. Taket blåste inte av huset. Inga av alla jätteträd kring huset blåste omkull och skadade någon eller något. Nej, sett ut det perspektivet kan vi närmast skatta oss lyckliga att flaggstången strök med. Den nästan alldeles nya flagglinan höll i alla fall; man vet aldrig när en så gott som obegagnad flagglina kan komma till pass! –M
2003-12-31
Det är faktiskt längesedan som det var svårt att komma ihåg att skriva det nya årtalet på det man daterade i januari. Nyåren som fladdrar förbi ägnas ett lika förstrött ”javisstja” som födelsedagarna numera: i det avseendet ser jag mig som kapplöpningshäst och räknar alltså automatiskt upp min ålder på nyårsdagen.
Varje avklarat år manar dock till någon sorts sammanfattning, en bedömning av något slag. Årets bästa, årets värsta, årets varmaste, årets pinsammaste, årets roligaste, årets godaste – vi har hela listan! 2003 blev bebisens år. Ända sedan helgen då Robert var här och tog oss med på Svenska rallyt, och jag började ana ugglor i mossen därför att jag inte svullade i mig all choklad som jag hade köpt, har vi levt med henne: en kort tid som en misstanke, sedan många månader som mage och årets sista kvartal som en liten, liten flicka.
Intresset och engagemanget som en bebis genererar är överraskande, ja överväldigande. Att få barn verkar jämförbart med att skaffa hund: plötsligt hejar och pratar alla människor med en. Kontakterna med våra nära och kära i olika hörn av landet har tätnat, ökat, och även om Roger och jag inte utgör själva attraktionen får vi ju ändå vara med och sola oss i Amandas glans.
Skämt åsido: jag vill tacka alla som funnits för oss under det gångna året. Namn behöver inte nämnas; ni vet själva vilka ni är, ni som stöttat, glatt och hjälpt oss på olika vis, med stort som smått. Ni betyder så mycket, allihop. Hoppas vi ses och hörs även nästa år och att 2004 blir gott för oss alla. –M