2003-11-02

Roger har tre små små sugmärken på kinden idag. Amandas sugreflex gör nämligen ingen åtskillnad mellan ställen ur vilka det kommer mat och andra ställen.

Själv börjar jag känna mig nästan normal. Har hittills kunnat ha två par av mina vanliga byxor, men idag kom jag i ett par svarta jeans; sporrad av denna smärre triumf, beslöt jag att jag nog skulle orka gå runt Kvarna, en sväng på 6,5 kilometer. Det var inga problem. Farten var kanske något lägre än max, men det berodde delvis på att vi ju hade barnvagnen att dra också. Faktiskt.

Oerhört skönt att äntligen få andas skogsluft igen, fuktig och frisk. Piggnade till väsentligt.    –M

2003-11-04

Amanda fyllde fyra veckor. Hon väger nu modiga 4300 gram men har siktet betydligt högre ställt än så. På bilden här intill tar hon sats för att komma fram och lukta på rosorna hon fick på treveckorsdagen av mormor Margareta, som var här några dagar i förra veckan. Det blev många sköna timmar i famnen på en person som – till skillnad från mamman och pappan – inte försökte lägga ner Amanda i sängen eller sovfåtöljen för att kunna göra något annat. Nej, denna mormor ville precis detsamma som Amanda: kramas! I hängmattan vid öppna spisen var helrätt.

En av dessa lyxigt bära-bebis-lediga stunder ägnade jag åt att fortsätta med det sista av lapptäcket – hade ju tänkt hinna färdigt f.A. men på grund av Lillans tidiga ankomst blev tio rader kvar på golvet i gula rummet. I och för sig är jag outsägligt glad över att jag slapp gå längre med den vid det laget väldigt åbäkiga magen, fast på väg in till sjukhuset vet jag att jag tänkte att jaha, då blir lapptäcksprojektet liggande i åratal, då … För det hade man ju hört: att nu skulle man absolut inte hinna någonting mer. Inte laga mat ens.

Så illa är det nu inte för oss, även om det plötsligt krävs en massa planering och även en smula list för att genomföra det vi hittills kunnat göra hur och när som helst. Vi som inte är vana vid det! Planera? Schemalägga? Ett par lyckliga bohemer? Ha!

Ett annat projekt vi hårdjobbade med f.A. men tvingades släppa (om än bara tillfälligt) är fanzinet. Så gott som hela innehållet är klart, men nu är det som sagt svårt att kämpa sig till de sammanhängande timmar som krävs för att lägga sista (ja ja: kanske näst sista också, då) handen vid det. För ut ska det. RSN.    –M

2003-11-09

Fars dag, men de två fäder som vaknade under detta tak idag blev inte uppvaktade. Amanda kan man kanske förlåta denna försumlighet, hon har fullt upp med att äta och bajsa och sova, men hennes far hade ju faktiskt chansen att gratulera sin far öga mot öga … Nåja, redan under gårdagskvällen konstaterade vi tillsammans att bemärkelsedagen stod för tröskeln, så man får väl anse den iakttagen åtminstone.

På sistone har besökarfrekvensen sannerligen skjutit raketartat i höjden. Agneta gjorde ett depåstopp i Björneborg mellan två anhalter på sin föreläsningsturné. Väckningen dagen efter gick inget vidare men den försovna tycktes anse sig någorlunda kompenserad av frukosten. Vi har inte forskat i huruvida Agneta hann i tid eller ifall arrangören hade ordnat fram något mikställ – påminn oss att göra det.

Fredag eftermiddag anlände fru Katt och herr Husse till ett av levande lågor upplyst hemman. Mat – såklart – och bebisbad på kvällen. Vi hade flaggat för att Amanda tenderar att vara vaken och … ja, motionera stämbanden om aftnarna, varför hon givetvis var tyst och beskedlig hela kvällen. Dagen efter släpade vi ut våra arma gäster på promenad i det tyvärr råkyliga vädret. Det var långt och det gick nog lite väl fort för deras smak, eller om det kanske bara var för kallt – minns att det inte finns några dåliga kläder, bara dåliga väder. Som slutkläm på promenaden hälsade vi på fem höns och deras värdfamilj – både Catharina och jag (möjligen också Fredrik) hyser en inte helt oseriös önskan att en dag själva bli hönsmammor. Hönshaveri ter sig faktiskt som ett fullt realiserbart projekt, mycket tack vare att man inte behöver ha någon tupp som retar gallfeber på en själv och på kringboende. De här hönsen brukar gå lösa i trädgården och skrocka och picka. Utan att rymma! Och så stiliga de är sen!

Amplarna for tillbaka redan på lördagen för att bland annat hinna inspektera en bebis till samma helg, Anns och Thomas Alexander. Kolla in lite olika modeller kanske, se hur man får mest valuta för pengarna (innehållsdeklarationen hittar man i blöjan, hörni)? Hur som helst hade Roger med sig Amandas farfar Claes och bonusfarmor Noi när han återvände efter att ha lämnat F & C på stationen. Åter visade sig vår dotter från sin allra mest älskvärda sida; det kanske hade något att göra med att hon fick gunga mjukt på Nois axel mest hela tiden.

Jag ska väl erkänna att jag inte trodde riktigt på att Sjölandrarna d.ä. verkligen skulle komma hit, men det var hemskt trevligt att de faktiskt gjorde det.    –M

2003-11-12

Hela familjen åkte in till stan på eftermiddagen. Numera blir det en smärre expedition: barnvagn, barnvagnsinsats och bilbarnstol fyller ensamma två tredjedelar av utrymmet i kupé och skuff. Själv får man göra sig smal. Och bara handla smala saker. (Lättmjölk, lättmajonnäs, mager leverpastej, Cola Light, ha ha. (Nä, jag bara skojar. Vi köper inte Cola.)) Undrar just hur det ska gå när vi ska ut och bilsemestra: även utan bebis proppar vi ju jämt bilen full, om det så bara är fråga om en enda övernattning. Antagligen borde vi ha köpt en kombi från början istället för en hatchback. Eller en minibuss. Eller nä, jag borde ha tagit lastbilskort så att vi hade kunnat semestra i tradare.

Amanda tappar hår. Det var inget jättesvall hon hade från början, men nu är det sannerligen glest på hjässan. Bara nackhåret är ännu långt. Obegripligt – vi spelade aldrig något med Michael Bolton för henne när hon låg i magen.

Annars blir hon allt större och duktigare, Lillan. Hon kan hålla uppe huvudet ganska stadigt, titta på allt omkring sig och hänga med i det som händer. Eller åtminstone göra sitt bästa att komma underfund med allt. Och de första alldeles äkta leendena har hon bjudit oss. O, vad hon är fin.    –M

2003-11-17

Vi satt i bokkaféet i kväll, och det var för en gångs skull nästan som man önskade sig att det ska vara jämt: hela tolv besökare och en hel del spontansamvaro. Tolv personer låter kanske inte så mycket, men i den lilla kuskbostaden uppstår en trivsam trängsel redan vid tre stycken. Idag fanns även en skärmutställning med bilder från Björneborgsdagen att beskåda. Jag vill flyga ballong nästa år!

Amanda ler allt oftare nu, flera gånger varje dag, och det går att föra långa samtal med henne. Hon härmar efter hur hon sett andra göra; än så länge kommer dock för det mesta munrörelser för sig och ljud för sig. Men hon kämpar för att få till det, åh vad hon kämpar! En tredje nyhet är att hon har börjat gråta med tårar nu, och något så brutalt hjärtnypande har jag nog aldrig sett: den lilla våta randen från ögat och så den pyttelilla tåren på kinden … Tänk att allting förstärks så av litenhet: det gulliga, det lena, det glada, det ledsna, det arga och frustrerade.   –M

2003-11-20

Nej, inte bjöd Malmö på något hjärtligt mottagande när vi klev av tåget strax före klockan sex, och inte var jag på gott humör sedan vi gått först åt fel och sedan åt jättefel håll i våra försök att hitta hotellet. Men förlagsfesten var kul som vanligt. Den i Malmö är alltid årets bästa. (Även om man går på fler än den.) Amanda orsakade förtjusning i det täta myllret av minglare och föreföll även själv ha utbyte av tillställningen. Hon är jätteintresserad av sådant som rör på sig och iakttar fascinerad det som pågår omkring henne.

Efteråt kunde hon inte riktigt varva ner; vi hade trott att hon skulle somna stockartat så fort vi kom till hotellet, inte minst som hon hade varit vaken under hela tågresan från Göteborg också, men uppenbarligen ville hon smälta alla intryck och snacka med oss om dem. (Vi, som vatt-där-gjott-det förut, ville bara sova. Men numera är det inte vi som håller i mat- och sovklockan.)    –M

2003-11-21

En utomordentlig service som erbjöds på hotellet (att någon kommer och viker upp en flik av täcket så att sängen ska se inbjudande ut att lägga sig i, det är en tjänst som jag klarar mig utan) var barnpassning. Den nyttjade vi under den timme då vi frossade i frukostbufféns alla fröjder. Jag satt och berömde mig själv som efter alla år äntligen lärt mig att rätt bedöma min mages kapacitet i relation till utbudet av läckerheter, men blev för denna självgodhet sparkad i arslet av någon sorts makt som uppenbarligen står för hybriskontrollen här i världen: medan vi åt oss fram till finalen hann det sista av den allra godaste sortens wienerbröd ta slut. Jag kan inte räkna alla gånger detta hänt mig. När ska jag lära mig att lägga embargo på bakverken innan jag hugger in på allt det andra, det som det alltid finns mer av ute i köket?

Med sin proppmätta mamma fick så mini-Sjölander bada i badkar för första gången; vi föreställde oss och hoppades att det kändes mysigt att ha hela kroppen nersänkt i vattnet istället för att som hemma i badbaljan ha någon liten kroppsdel uppstickande över ytan. Hon tycks gilla vatten, flickebarnet.

I Göteborg senare samma dag utövade jag min rätt som tant att läxa upp dagens ungdom. Nu var det i och för sig ingen uppläxning ity jag tror att det är en dålig metod, men däremot en diskussion med trenne yngel, förlåt ynglingar om nedskräpning och papperskorgar och vars och ens ansvar för sin omgivning. Självklart hamnade godispapperen på marken så fort jag vände ryggen till; något annat var inte väntat, inte av någon av de inblandade. Men jag tyckte ändå att det var ett givande samtal. Blev oväntat upplivad av det. Om jag hade bitit ihop om min irritation (som jag brukar) skulle jag bara ha gått och varit förbannad en lång stund efteråt, så det här tycks ju vara ett bättre modus operandi.    –M

2003-11-23

Lördag på stan var något jag undvek i görligaste mån så länge jag bodde i Göteborg; nu råkade det dock vara lördag igår så vi fick vackert lov att knô. Det blev en del kläder åt Amanda och det blev två utställningar, Kaffe Fassetts sans- och gränslösa lapptekniks-, brodyr- och stickningskonst samt Hasselbladspristagaren Malick Sidibés svartvita foton från Mali. Proppfulla av alla dessa intryck körde vi tillbaka hemfrån Göteborg. Man kan konstatera att det är fullt möjligt att göra rätt mycket med barnvagn även om det ofta är bökigt att ta sig fram. Dessutom underlättar det ju oerhört att vara två.

Idag kom Lise och Urban hit på dagsutflykt för att hälsa Amanda välkommen till världen. Algot hade stannat kvar i Stockholm men han hade ritat sin signatur på paketet som Amanda fick av honom. Eftersom säsongens första blöta snö yrde ute kurade vi skymning vid brasan mesta tiden. Lise var glad och fin i sin mage – redan mer än halvvägs! – och satt och mös med Amanda. Vi pratade mycket barn förstås, och deras snara flytt till Kalmar. Visst är det längre dit härifrån än till Stockholm, men Roger och jag blev ju rätt förtjusta i Kalmar när vi stannade till där för några år sedan, så vi ser redan fram mot nya turer dit.

Amanda är omåttligt förälskad i den nya mobilen som vi hängt upp ovanför skötbordet. Nu blir hon arg när hon inte får ligga kvar där längre! Forna kamraterna nallebilden och plastankan har redan fallit i djup glömska. Barnets föräldrar är lyckliga över att ha gjort en så helrätt grej.    –M

2003-11-25

Vid dagens måttkontroll klockade Amanda in på 56 centimeter och 4710 gram. Hon är med i samvaron på ett helt annat sätt än helt nyligen och börjar kunna visa ganska tydligt vad hon tycker om och vill. Dessutom har hon börjat dregla. Jag gissar att detta också är någon sorts landvinning. Ja ja, vi sätter upp det på framstegslistan i alla fall.

Själv var jag på slutbesiktning på mvc igår. Befanns vara i skick ungefär som f.A. och vägde som i tionde veckan. Kan ha alla mina vanliga kläder igen.     –M