2003-10-10
Vår dotter har fötts. Hon ska heta Amanda. Det är vi ganska säkra på. När hon anträdde jordebanan stod hon 47,5 centimeter över havet (något krumt, men ändå) och vägde 3585 gram, på pricken. En liten, stor tjej.
Som någon anmärkte någonstans i något annat sammanhang skedde förlossningen utan problem, men den blev väldigt segdragen. Alla böcker vi (läs: Molle) har skärskådat har nyktert meddelat att förlossningsarbetet inleds med värkar med ungefär en timmes eller kanske fyrtio minuters intervall. Så inte i det här fallet: för oss kom värkarna med sex minuters mellanrum, och det gick mycket snabbt ned till 2–3 minuter. Redan efter sex timmars väntan hemma (värkarna satte igång vid halv tre-tiden på eftermiddagen) och två samtal till BB beslutade vi oss självsvåldigt att åka in och få experthjälp.
Eftersom Värmlands läns landsting i sin outgrundliga visdom för ett par år sedan beslutade att lägga ned sjukhuset i Kristinehamn hade vi två valmöjligheter: antingen att bege oss sex mil bort till Karlstad och en förmodligen överbelagd förlossningsavdelning eller till närbelägna (två mil) Karlskoga lasarett, där vi hade varit på studiebesök och kommit att uppskatta personalen och omgivningarna. Iväg till Karlskoga, således.
Till en början gick så allting planenligt: Molle öppnade sig om inte i rask takt så åtminstone stadigt (från en cm när vi kom in till 4–5 efter sex timmar). Därefter stannade hela processen av. Värkarna upphörde inte, men efter ett antal särdeles obehagliga undersökningar och många timmar visade det sig att hinnsäcken vägrade att brista. En läkare stack hål på den och gick direkt vidare till att mycket omilt pressa ned Amanda i rätt position (vilket sker utifrån). Hade jag inte varit svimfärdig på grund av att jag såg att Molle hade så ont är det inte otroligt att jag hade gett mig på överläkaren.
Sedan följde en period av förvirring. Den information vi fick tydde på att det inte gick framåt trots ingreppet, men av journalen att döma gjorde det faktiskt det. Inte tillräckligt snabbt, dock: efter ett antal ytterligare jobbiga timmar beslutade läkaren att sätta in värkstimulerande dropp, något Molle egentligen inte hade velat ha men som hon fogade sig i. Dessutom beslutade vi gemensamt att hon skulle få en epidural. Läkaren som satte den arbetade föredömligt, talade hela tiden om vad han gjorde, vad han förväntade sig att Molle skulle göra och vad som eventuellt skulle kunna hända i olika skeden. Första försöket misslyckades, men det andra satt perfekt. Molles ansiktsdrag slätades ut och hon kunde vila. Det värkstimulerande droppet verkade och ökades efter hand.
Framemot halv tolv-tiden på måndagkvällen sa den fjärde barnmorskebesättningen vi hade avverkat att det kunde vara dags att börja krysta. Nu kom vändningen; nu var det Molle som hade kontrollen. Åtminstone verkade det så för mig; hon kan vara av en annan åsikt. Samtidigt fick jag henne tillbaka. Från att ha varit i ett tillstånd jag aldrig tidigare hade sett henne i (med smärta som inte gick att bekämpa på något sätt) fick hon nu den min som jag gärna förknippar med henne: att nu jävlar i min lilla låda är det jag som bestämmer. Svetten porlade, hon kramade min hand så hårt den någonsin har kramats, skrek och följde barnmorskans uppmaningar att ta i (”hon är mycket tålmodig” och ”hon är mycket stark”, kan journalen meddela). Någon gång sa Molle ”det går ju inte”, men när hon fick reda på att det inte var timmar utan minuter kvar tills förlossningen skulle vara över fick hon omedelbart förnyade krafter. 00:28 på tisdagmorgonen kom Amanda så äntligen, med ena handen vid kinden. Hon var gul och grå, slemmig och blodig, ganska så tyst. När hon lades på Molles bröst fick M först en alldeles förbluffad uppsyn – vad var egentligen det här? – och sedan en blick som jag hoppas att jag kan bevara i minnet. Det räcker knappast med ett enda substantiv eller adjektiv för att beskriva det, så jag försöker mig heller inte på att förklara den. –R
2003-10-11
Läste nyligen en (mer eller mindre) skämtsam lista över test man kunde göra själv för att få en uppfattning om hur det är att få barn. Det fysiska provet för kvinnor var att spänna fast en saccosäck på magen, gå omkring med den i nio månader och därefter ta ut tio saccogryn ur säcken. Samt glömma bort allt man redan äger i klädväg, eftersom man ändå inte kommer att få på sig det på länge, länge.
Tio gryn var kanske en smula i underkant, men faktum är att graviditeten inte har lust att släppa taget riktigt. Snarare backar den undan så sakteliga, som en sladdrigare baklängesversion av sitt ursprungliga jag. Idag är jag ungefär som i femte månaden. Då kunde jag ta på mig ett par knytskor utan svårighet och jag kunde se det mesta av min egen kropps framsida utan att ta hjälp av spegel. En uppgradering av denna softare tjockhetsvariant är dock att halsbrännan eliminerats. Tro mig: varje dag tänker jag med djupaste tacksamhet på det enkla, men – har jag fått erfara – på inget vis självklara i att kunna äta och dricka vad jag vill, när jag vill. Bara att kunna ta en mun vatten när jag blir törstig: ett privilegium! Det var ett halvår sedan jag senast kunde bete mig så frivolt. Å andra sidan: om jag kunnat äta ohämmat skulle jag kanske ha gått upp väldigt mycket mer än jag gjorde nu. (Kvittrar den lilla envetna Pollyanna som tydligen gömmer sig någonstans inom mig.)
Med tanke på de första dygnens myckna klagande över sådant vi inte förstod – hungrig, trött, magknip, för långt till kroppsvärme, annat; fyll själv i, den som begriper – är det obegripligt att hon sover så mycket nu, Amanda. Faktiskt så gott som hela tiden. Ibland gnyr hon lite. Undrar vad hon drömmer om. En sömnrörelse hon har känner jag igen från magtiden: ena armen far ut med en häftig knyck, som om hon drömde att hon föll. Jag förstår nu att det var sådana ryck som fick boken att hoppa till när jag höll lektyren stödd mot magen.
Innan vi for hem igår regnade det, men när vi omsider blivit klara med alla bestyr på BB (jag fick underteckna en handling som säger att jag har tagit med mig rätt barn hem. Roger förväntas inte ha lika stor koll på den saken, tydligen) skrattade solen uppsluppet åt hur höstlöven sprakade. Jag satt i baksätet precis som sist vi åkte sträckan tillsammans. Den gången var det mörkt och Roger fick vrida upp bilstereon högt för att jag skulle kunna sjunga udden av värkarna för full hals.
Igår när vi passerade det av badställena som ligger närmast vägen slog det mig att det som Roger och jag vet med sådan självklarhet, att där kan man bada och varifrån vinden brukar ligga på och hurdan bottnen är i sjön på den badplatsen, det har Amanda ingen aning om ännu. Hon satt i sin röda overall/åkpåse i barnstolen och sov. Eller satt och satt – hon är ju så himla liten att hon snarast skramlade runt någonstans längst inne i stolens djup. Det är lätt att få beskyddarinstinkter av stora gröna Hulkenformat. –M
Jag upptäcker att jag inte har fullkomlig kontroll över fadersrollen. Tidigare i historien tycks den ha varit mer uppenbar: det var att gå iväg till kontoret i den vita skjortan med portföljen i hand, till åkern i arbetsskjortan med lien i hand, till slagfältet i brynjan med svärdet i hand, eller ja, fyll i själv. Det var definitivt inte att sitta hemma i väl ingångna träningsoverallsbyxor och fundera.
Tro nu inte att jag egentligen vill springa iväg till något kontor. Vår gemensamma brödföda för lång tid framöver har vi redan arbetat in, och jag är egentligen fullkomligt nöjd med att betrakta hur Amanda girigt lapar i sig bröstmjölk (lapa är det enda hon behöver göra, för tillfället). Det känns emellertid inte särskilt rejält, och är det någonting jag inte tror har ändrats för pappor är att det känns förträffligt att kunna utföra smärre eller större stordåd för sin familj.
Mina storverk under dagen har varit följande:
- Jag har skruvat bort ett handtag som satt vid sidan av badkaret, så att jag kunde montera ihop och fästa skötbordet.
- Jag har plockat upp tre rader potatis (rätt fascinerande: den rad som befann sig närmast uthuset planterades cirka två veckor efter den första raden, och har dessutom befunnit sig mer i skugga än den. Resultatet är slående: i den raden hade varje planta tagit fram fem-sex barnpotatisar, där den största var i normal potatisstorlek, medan den första raden, den som fått mest sol och den som planterades först, hade lika många bakpotatisar att erbjuda).
- Jag har lagat en ytterst frugal middag. Frugaliteten ska det bli ändring på, för efter middagen gjorde jag något så ohemult manligt som att planera ett veckomiddagschema.
- Jag söker med ljus och lykta på Internet efter ett sätt att omvandla ett lakan till en BH-liknande tingest.
Sånt är manligt. Kanske finns det hopp. –R
2003-10-15
Allra först ur vän- och släktkretsen att se Amanda i levande livet blev Martin, som märkligt nog (märkligt eftersom det måste vara första gången i världshistorien som någon människa verkligen har, inte bara tar sig, vägarna förbi vår vrå av världen) var på jobbresa inte långt härifrån. Utrustad med fiskespö hade han varit och räddat ett litet hörn av Bergslagen från en säker översvämningsdöd genom att likt en lindomesk Stålman stoppat fingret i dammläckan vid ett kraftverk. Eller vad för storverk det nu var han hade uträttat; i Rockesholm var de otvivelaktigt tacksamma för insatsen, i alla fall.
Så påpassligt att få med sig haspelrullen när man är ute i tjänsteärende! tyckte jag, men Martin påpekade lakoniskt att det snarast tillhör vanligheten att det ligger vattendrag i nära anslutning till kraftverk. Någon fisk hade han dock inte fått så vi nöjde oss med mackor till teet.
Sedan fick han krama Amanda och fick då en smått längtisk blick i ögonen, trots att det inte är särskilt längesedan hans och Annikas Alice var precis så här liten. Hans reaktion är på inget vis unik. Den som lyckas klona fram en bebis som förblir spädbarn i all evighet lär ha framtiden tryggad (åtminstone om h*n också har tumme med etiska rådet). –M
2003-10-19
Martin må har varit först ur vän- och släktkretsen att möta Amanda, men bland släkten var det min – Rogers – mamma som först ilade till Rumpvärmland. Likt en av de tre vise männen kom hon, inte på häst eller kamel utan i röd Jetta och i kalasbyxor, bärande dyrbara, fina gåvor och en iver att se sitt tredje barnbarn, som dock hälsade henne med att sova i minst ett par timmar. De av er som har barn (hör hör! hur erfaren han låter!) vet alldeles säkert att Man Inte Stör Det Barn Som Sover, så hon fick vackert ge sig till tåls med att ta upp henne. Det var inte helt lätt, såg vi.
Att ha mamma här visade sig vara både roligt och lärorikt. Inte för att jag hade väntat mig något annat, egentligen. Hon har omvittnat god hand om barn – se bara hur lyckad jag (och min storasyster) har blivit – och den som har sett henne på jobbet med sina utvecklingsstörda ungdomar och vuxna vet hur mycket kärlek hon har att ödsla. Ändå blev jag glad och förvånad. Amanda har en tendens att visa vilja, i synnerhet då att vilja äta, även om hon har gjort det för fem minuter sedan, och eftersom hennes och vår vilja ibland inte kuggar i varandra på bästa Tekniskt magasin-vis ägnar hon ibland ett antal minuter åt klar och koncis övertalning. Ja, hon skriker, helt enkelt. Den nyblivna småbarnsförälder finns nog inte som kan resonera med sin telning om att h*n har fel och bara behöver rapa eller vila lite grann. Åtminstone kan inte jag det ännu, men det kan min mamma. Kanhända är det till viss del en skillnad i tålamod, men huvudsakligen handlar det nog om goda insikter.
En annan aspekt av att det var roligt att ha mamma här var att hon faktiskt bara har varit här en gång tidigare, och det var för tre år sedan. Jag har kanske inte varit tillräckligt tydlig i den här frågan, men jag vill umgås betydligt mer med henne än så. Avståndet mellan Stockholm och Björneborg må vara stort, men det är inte oöverstigligt. Samma sak gäller för övrigt min pappa, som inte har varit här över huvud taget. Mamma må från sin synvinkel ha rätt i att det finns större anledning att komma på besök nu när Amanda har kommit, och naturligtvis ska hon ha både en farmor och en farfar som slösar tillgivenhet på henne. Från min synvinkel är det ändå inte helt tillräckligt: jag vill att de ska komma som far och mor och slösa tillgivenhet på mig också. Jag älskar dem ju. –R
2003-10-21
Det går sannerligen upp och ner: stämningen i vårt hem dikteras av huruvida ihärdiga barnaskrik ljuder. Gör de det frekvent och/eller länge känner jag hur jag liksom stelnar till någon sorts rustningsliknande skal av tålamod, fast en rustning fylld av ledsenhet och vanmakt. Man försöker med allt man kan komma på, men gråten är av det otröstliga slaget, och inget slut ser man ju på den.
Men sedan somnade vi, Amanda och jag, av ren utmattning, och när jag vaknar går jag upp och lagar ugnsstekt lax med avokado, ägg och räkjôrpa med Roger, och vi hinner äta i lugn och ro och sedan pilla lite med hemsidan, och därefter sätta oss med glass-och-banan-tallrikarna vid Nikolaj och Julie (som Roger bara sällskapstittar på i kväll, för glassens skull), och först då vaknar Amanda och vill äta hon med.
Nu tronar hon på fårskinnet och iakttar fullkomligt fascinerad lågorna i braskaminen. Att ligga där och amma är inte helt fel heller. Och plötsligt har en påfrestande dag vänts till en tämligen idyllisk kväll. Vi begriper friden lika lite som klagolåten tidigare; är bara tacksamma så länge den varar. –M
2003-10-31
Disigt och fuktigt väder, alldeles som det anstår en halloweenafton. Oväntad höstpresent i form av talboksmedel anlände. Använde Amandas sovtimmar på förmiddagen till att klistra in fler foton: har legat back sedan jag fick digitalkameran av Roger, för jag vill göra papperskopior av de bästa digitala bilderna och ha med dem i albumen. Idag hann jag fram till Spaniensemestern (i mitten av juli). Det är en rejäl bibba med foton som beskriver tiden mellan då och nu … Jag hoppas på fler lugna förmiddagar.
Under en av eftermiddagens ganska änniga (Amanda, inte jag) amningssessioner stålsatte jag mig och lyssnade en bit till på Whatever happened to Baby Jane? Den är så krypande obehaglig att jag inte har velat höra på den på länge. Annars är kassettbok bra, man får läst en del trots allt. Läsningen är en av de sysselsättningar som får stryka på foten, märker jag. Sedan vi kom hem från BB har jag inte läst mer än Linn Ullmanns När jag är hos dig och Göran Häggs Sommarön, plus att jag har läst ut Dennis Lehanes Gone, baby, gone, som jag hade läst nästan hela medan vi var i Karlskoga. Det var den enda av honom som jag inte hade läst; dessvärre kretsade handlingen kring bortrövade barn och barn som far illa, och Lehane är ju inte bara lite svart, lite grafitgrå sådär, utan närmast som ett svart hål. Inte den mest välvalda lektyren för en som har en tredagars bebis, följaktligen. Men givetvis fasansfullt bra, som Lehane alltid är. De senaste dagarna har filmen som bygger på hans Mystic river recenserats både här och där, oftast i positiva ordvändningar. Är väldigt spänd på att få se den. –M
Vi har fått en del beröm för att vi har tid att skriva saker på nätet. Om du rullar ned bara lite, lite grann ser du att det är helt fel. Låt se, vad hinner man egentligen med på en dag? Det kanske är bäst att ta det ur min egen synvinkel; Molle har en något annorlunda historia.
- Kliver upp vid 10-11-rycket.
- Somnar vid 2-3-4-rycket.
Ja, okej då, lite mer än så hinner jag väl faktiskt med. På söndagar spelar jag innebandy mellan sju och åtta på kvällen. –R