2003-09-22
Var det alltid så här varmt i september förr i tiden, när man var liten (alltså på den tiden då det Alltid Var Snö På Vintrarna och det Aldrig Regnade På Midsommar)?
Haft sällsynt trevligt besök i helgen: Fredrik kom för att rekreera sig i bland annat hängmattan. En smula oväntat kom vår käre miljönisse i bil, vilken dock skulle visa sig komma väl till pass när han samlade ihop det mesta av den bråte som vi hade tänkt kasta i containern och körde hem den till Ekerö istället. I vanlig ordning har jag intrycket att vi har ätit oss igenom helgen: köket är den plats man tillbringar överlägset mest tid i när man umgås. Känns igen, neh? Förutom att smörja kråset har vi även ägnat avsevärd tid åt att spela gummik– förlåt, rummy cube, menar jag ju.
Grabbarna var ute och röjde bort ett slybestånd motsvarande arealen hos ett av våra mindre landskap: det är där Roger ska utvidga potatisåkern nästa år (men var får jag ha mina höns, då? Roger? Svara!) och vi var alla tre ute och strövade i den skog och den mark som det formligen kryllar av här i faggorna. Plus att det fanns tid och ro åt såna där långa sköna djupsnack – jag känner att det behovet sällan mättas nu för tiden. Alla våra djupsnackingar bor ju så långt bort. Förstår inte varför de inte genast flyttar hit – då skulle det ju uppstå en koloni av otroligt trevliga människor på nära håll. –M
Varmt och varmt: den här natten är det ruskväder. Det passar i och för sig den dokumentär som gick på televisionen igår kväll. Den handlade om monstervågor; se där ytterligare ett begrepp som i likhet med berg-och-dalbanor kan få mig att skälva utan att jag befinner mig i närheten av ett reellt exempel. Upplägget var mystiskt, i vanlig ordning, även om en lösning på problemet med dessa upp till trettio meter höga vågor hela tiden föresvävades. Jag satt och ropade ”solitoner, för fan, det måste vara solitoner”, för sådana har jag studerat ingående i flera dagar någon gång för en massa år sedan (i vatten förekommer dessa solitoner på/i floder i Skottland, om jag inte missminner mig: vågor som kommer helt ensamma), men det visade sig givetvis att det i stället handlade om lösningar på Schrödingers icke-linjära vågekvation, eller havsströmmar som möter vågor. Men det måste finnas någon fråga som har svaret ”solitoner”, så jag ger inte upp.
Förmodligen är svaret på men var får jag ha mina höns inte solitoner, men det är det bästa svaret jag kan ge idag.
Det är nu tre veckor kvar tills barnet kommer. Ja, en del av er vet redan vilket slags barn Molle och jag kommer att få, men det finns de som inte vet det och inte heller vill veta det – för att de vill bli överraskade, ju – så jag skriver så. Det känns en aning overkligt. Min relation till barnet är hittills små sparkar i ryggen när Molle gör sitt absolut bästa för att skeda mig samt att Molle har fått en så härligt Guilin-liknande figur. Det gör att jag inte tvivlar det minsta på att jag snart kommer att bli far, men tusan vet om insikten ännu har genomsyrat varje fiber i kroppen. Jag ser fram emot att få bli mer delaktig. –R
2003-09-24
När jag väl rullade ut på vägen frågade jag mig förebrående varför i hela friden jag har dragit mig för det så länge: pröva hade jag väl kunnat göra ifall jag nu var orolig för att det skulle vara besvärligt.
Nu visade det sig förstås att det inte var ett dugg besvärligt. Mitt eget skinnställ var förstås för trångt nu, även jackan, men eftersom Roger fortfarande har en och en halv centimeters vidare midjemått än jag passade hans, och hojen var så bekväm att sitta på att det kändes som om jag hade kunnat köra i evighet. Jag har fått låna en sadel att sitta i framför datorn, men det här var en ännu bättre sittställning. (Hmm. Flytta ut datorn till garaget kanske?) Hade ändå lovat ta det rätt lugnt, så jag valde min favvoväg, en sväng på fem och en halv mil utmed slingriga landsbygdsvägar kantade av mönstergillt välhållna hus, blankpolerade hästar och slik pastoral idyll. Septembersolen är på sätt och vis den bästa, den jag njuter mest av: man kan inte riktigt ta den för given; den är en smula exklusiv av sig. Varm när den så vill, men tröttnar snabbt och drar sig tillbaka för att spela backgammon bakom trädtopparna.
Har kört alldeles för lite i sommar, men är ändå glad för de turer det blivit. Hojåkningen är en sorts tryckkokarventil – ett utlopp för alla möjliga typer av känsloöverskott. Fortfarande väntar jag ivrigt på den dag då Roger står med sin A-lapp i handen och vi kan åka på längre turer ihop. Att han inte gillar att åka bakpå förstår jag så väl – det vill ju inte jag heller.
Stor och välmatad intervju med Erik om Tolkienöversättandet i Vi som kom idag (vi fnissade lite åt uppgiften att E i mitten av 80-talet redan var ”halvt i science fiction-branschen”). Vilken superkändis han blivit i och med det uppdraget – det kan väl inte finnas mer än en eller kanske två översättare som folk i allmänhet känner till. Men ytterst få kulturellt orienterade svenskar torde ha undgått att i ett eller annat medium ha uppsnappat att en nyöversättning av Ringentrilogin är på gång eller vem som är mannen bakom 00-talets version. –M
2003-09-29
Lise, Urban och Algot på helgbesök. Bestörta kunde vi konstatera att lördagen var den första höstiga dagen. Man var tvungen att ta på sig handskar när man gick ut. Algot hade nya röda stövlar och såg verkligen ut som en alldeles riktig, men väldigt väldigt liten, person när han plaskade i sitt livs första vattenpölar i allén.
Söndagen förhöjdes ytterligare av en fikavisit av Jan och Anita på väg hem till Gislaved. Brasan sprakade och det vimlade av folk och alltihop var visserligen trivsamt, men gud så trött jag var när allihop hade åkt hem. Tillbragte resten av dagen i approximativt horisontellt läge: läsande, sovande. Piggnade till när jag råkade bläddra förbi ett UR-program på TV: UR är som Musikbyrån – vad som än visas brukar vara intressant, även om man aldrig skulle fastna för programbeskrivningen i TV-tablån. Heja public service. –M